Om julens ande

25 december 2009 13:46 | Barnkultur, Citat, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Nej, något religiöst finns inte i mitt sätt att fira jul, inte ens i form av den åtbörd av ursprunglig historisk mening, som finns i slutet av Tage Danielssons makalöst fina ”Karl Bertil Jonssons julafton”, som jag förstås i går liksom alla andra jular såg i TV.

I viss mening, fast från en socialistisk utgångspunkt, delar jag förstås syn på julen med de kristna: julen är en gemenskapshögtid. Men jag tillåter mig också att skoja med julens religiösa innebörd. Familjens pastor (i Missionsförbundet) har sålunda från mycket unga år varje år fått se en präst dingla i närheten av granens topp – han kallas i familjen för ”hängda prästen” eftersom han hänger där med en sytråd runt halsen – omgiven av två änglar och två svarta katter.

All julgemenskap kan förstås också verka uteslutande; den förstärker ensamheten hos dem som inte riktigt tillhör någon etablerad gemenskap. Under många jular förr (liksom nyårsaftnar och midsomrar) brukade vi för vår del inbjuda några ensamstående att dela vår gemenskap, inte för att vara ädla utan för att de var våra vänner. Jag kan ju nämna att min nu döde bror Matti var den oftast återkommande gästen vid dessa tillfällen.

När han dog testamenterade han allt han ägde till våra och min bror Mikkos barn samt till några andra unga som på olika sätt hade stått honom nära – han hade inte några egna barn. Men de här unga arvingarna lät mig och Birgitta ta några minnessaker från Mattis lägenhet, och nu pryds byrån under spegeln i hallen av en tomte med luvan neddragen över näsan och en trähäst, vilka togs fram till jularna hemma hos Matti.

Inför julen har vi som vanligt pyntat och stökat, Birgitta mest – mig håller hon ett vakande öga på nu när jag har haft hjärtinfarkt. Men jag har som vanligt kokat estnisk julsylta och klätt julgranen, det senare för övrigt mer sparsmakat nu än förr då allting var ett måste för de barn som på julaftons morgon kom uttassande på bara fötter ut i vardagsrummet, där en doftande riktig gran blockerade dörren ut mot köket. Och på julgransmattan, handbroderad av Birgitta, låg då alltid några morgonjulklappar och väntade.

Jag och Birgitta har. även nu när vi lever utan barn hemma, fortsatt den här seden. Så under granen hittade jag på julaftons morgon en CD-box med Louis Armstrong och så två barnböcker, skrivna av Lennart Hellsing, en ny och en gammal. Den dagen man inte längre känner sig barnslig till julen, är det nog dags att lämna in!

I eftermiddag kommer barnen, allihop: Anna (det är hon som är missionspastor), Kerstin och Matti. Annas tjejer är hos sin pappa, men Kerstins två barn, Viggo och Klara, kommer med till julkalaset hos mormor och morfar. Med på kalaset är också Mattis Karin och Kerstins Bo. Birgitta har laddat upp med ett hejdundrande julbord.

Men innan vi äter ska vi förstås dela ut julklappar. Då, och när de olika deltagarna anländer, serverar Birgitta läskbål med bitar av gurka, citron och apelsin i.

Klockan två börjar de komma. Sen blir det stoj och gemenskap och glädje.

Sent på kvällen, när alla har åkt hem igen, ska jag diska.

Sen kan det vara dags att vila sig lite, ta det lugnt en stund. Men:

En borde inte sova,
när natta faller på.
En borde se på stärnorna,
en borde vara två.

Den här gamla versen av Jeremias i Tröstlösa hittade jag i en av de två bilderböcker av Lennart Hellsing jag fick av Birgitta.

Och vi två har ju varann, länge än, kan man hoppas.

Må också ni där ute leva ett gott liv i juletid.

Hjärtans god jul på er!

* * *

Det slumpar sig så att min dotter Kerstin i samband med juldagskalaset tog bilder av just hängda prästen, omgiven av änglar och svarta katter – så var så goda, kolla här!