Arto Verne eller Jules Paasilinna

Om det inte vore så att Lordi med ”Hard Rock Hallelujah” gav Finland segern i Eurovision Song Contest först 2006, kunde man ha trott att det här bandet hade inspirerat Arto Paasilinna att skriva om hårdrockbandet Black Shottons i ”Fabrikör Liljeroos luftskepp” (översättning Camilla Frostell, Brombergs, 2009). Men nu är det så att originalboken, ”Liikemies Liljeroosin ilmalaivat”, utkom redan 2003 – fast ett embryo till Lordi existerade faktiskt då.

Bokens olycksaliga hårdrocksband råkar på drift med fabrikör Liljeroos’ luftskepp Slättens goda fe, som har funktionen av reklamballong, och därefter börjar en av den här bokens vidlyftiga och strapatsrika resor, som i första vändan går över Ryssland och Tibet till Nepal.

In, som räddare, kopplar fabrikör Liljeroos nyanställde, den före detta kommundirektören Hemmi Elstelä, då ett gäng turkiska luftakrobater under ledning av Skutari Örvesti, men även om några av de turkiska akrobaterna lyckas ta sig ombord på luftskeppet, misslyckas räddningsexpeditionen åtminstone i första vändan. Så i Nepal blir det ett långt uppehåll med anskaffande av ny ballonggas, möte med en förrymd norkoreansk spiondykare, bergsklättring, en lufthängande kamel och annat smått och gott på programmet.

Det är som en berättelse av Jules Verne, tänker man – fast utan det gravallvar som utmärker hans långresor ovan, under och på jorden.

Dock finns det mycket Jules Verne också över den andra halvan av handlingen, den där Hemmi Elstelä assisterad av ett otal andra personer hemma i Finland bygger ett ännu större luftskepp, Mimmi från Muhos, avsett att bli ett fältsjukhus att användas vid jordbävningar. De detaljerade beskrivningarna av tillvägagångssätt och material för nämligen tankarna just till till den teknikfixerade Verne.

Kärleken, som ju ofta spelar en stor roll i Arto Paasilinnas romaner, finns med på ett hörn även här men i dämpad form. Den fullkomligt våldsamma aktivitet Hemmi Elstelä visar på helt andra fält får sin förklaring i de maniska perioderna i hans manodepressivitet.

Alla märkliga personer, händelser och sammanträffanden i den här boken – fler än man på rimligt utrymme kan redogöra för – kan dock bara förklaras av att författaren är Arto Paasilinna. Med det har jag också sagt att boken i vissa stycken är mer än lovligt skröneartad.

Men slutet blir lyckligt: Det nya luftskeppet/fältsjukhuset räddar vid en gigantisk jordbävningskatastrof i Centralasien mängder av människor och möts i katastrofområdet av det försvunna luftskeppet och dess besättning. Dess förinnan har Hemmi hunnit gifta sig med sin Milla, och paret väntar barn. Man kan väl instämma i Millas omdöme om Hemmi, samtidigt bokens slutmening: – Jag gillar dig fast du är tokig.