Vinter – och vintriga sånger

16 december 2009 18:00 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Till slut blev det vinter även här i Uppsala. Jag är ingen vintervän – att behöva dra ner öronlapparna på kepsen när jag tar min dagliga promenad är ingen höjdare – men naturligtvis gör snön promenadvägen lite ljusare.

I går mötte vi vintern i en ännu värre variant: blötsnö, halka, trassel med tåg till Stockholm, en överfull buss från Sergels torg till Berwaldhallen.

Vi hade fått inbjudan från norska ambassaden till årets julekonsert och till utdelandet av Prins Eugens kulturpris. Den förre ambassadören lärde vi känna genom åren – han visste att jag och inte bara min hustru, den före detta talmannen, hade gamla och goda kontakter med Norge. Den nya mbassadören Anne K Lund känner jag inte, men jag antar att hon har övertagit en del av inbjudningslistan. Bland de övriga svenska gästerna fanns åtskilliga gamla norgevänner (s): Ingvar Carlsson, Lisbet Palme, Björn von Sydow, Mats Hellström med flera – några borgerliga också, dock inga från dagens regering.

På andra raden, en liten bit från oss, satt en annan gammal kompis, Leif Karlsson, tillsammans med sin hustru, Ann-Mari Wohlin. Leif jobbade tillsammans med mig på socialdemokratiska partistyrelsen; senare arbetade han länge på PRO. Fast skälet till att de satt där var att deras dotter, sångerskan Sofia Karlsson, hade fått det pris som bär prins Eugens namn och är på 50.000 kronor. Ytterligare ett sådant pris utdelades, till den likaledes unga norska sångerskan Ane Brun. Efter att ha hört namnen i juryn läsas upp anar jag en mycket kompetent medlems vilja bakom det här valet, Christina Mattssons.

Jag har skrivit mycket uppskattande om Sofia – se ovan under Kulturspegeln, Musik – men jag uppskattar också Ane Brun. Som tack för priset fick vi i publiken till vår glädje höra de båda sångerskorna också göra var sitt litet – alltför litet – framträdande på Berwaldhallens scen. Sofia Karlsson sjöng till gitarr ett norskt stev och sen, à capella, en fredsvädjan. Ane Brun sjöng till eget gitarrkomp sin ”Changing of the Seasons”.

Resten av programmet blev en konsert med julen som huvudtema.

Vi fick, åter igen, höra en konsert med Nidarosdomens guttekor under ledning av Bjørn Moe, ackompanjerade av Erling With Aasgård på orgel. Det var således lite favoriter i repris, särskilt som också gamle Arve Tellefsen även den här gången medverkade på fiol.

Inget ont om dem – de är alla hörvärda – men nog finns det väl i norskt kulturliv också andra som man kunde presentera för svensk publik vid det här tillfället? Förnyelsen bestod nu av solisten Raymond Björling, och det svenska tillskottet kunda jag för min del ha varit utan.

Kören, iförd lila långskjortor, gjorde några försök att bli lite moderna – sjöng både ”Jingle Bells” och ”We Wish You a Merry Christmans” – men var avgjort mer till sin fördel i traditionsmättade kyrkliga/religiösa slagnummer som ”När juldagsmorgon glimmar” och Händels ”Hallelujah”.

Trogen min vana sjöng jag inte med i de båda psalmerna, ”Nu tändas tusen juleljus” och ”Dejlig är jorden” (”Härlig är jorden” på svenska). De är vackra, mycket vackra, men de stämmer inte med min övertygelse.

* * *

Efter konserten i Berwaldhallen hade Birgitta bokat bord för en sen middag på restaurang BarCelona på Kulturhusets baksida (med ingång från Drottninggatan).

Vi valde lammkotletter med en god het sås och klyftpotatis, Rioja-vin därtill.

Sen fick vintern rasa där ute bäst den ville.

Fast det blev ju lite sent innan vi kom hem och kom i säng.

Svensk jazz kring krigsslutet

16 december 2009 11:56 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Dubbel-CDn ”Svensk jazzhistoria, Vol 5, Swedish Jazz 1943-1947. Jazzen anfaller” (Caprice CAP 22026, 1992) innehåller en hel del hörvärt, men det är svårt att hitta någon enkel gemensam nämnare för just den här tidsavgränsningen. Titeln ”Jazzen anfaller” syftar på en bok av Erik Walles, ett av dessa angrepp på jazzen som ny musikform som redan trettiotalet hade varit fullt av – det var inte bara de tyska nazisterna som fördömde jazzen som degenererad negermusik.

Den rymmer till att börja med jazz från de sista krigsåren, då impulserna utifrån av begripliga skäl inte var så stora – dock kom det sommaren 1943 in en båtlast skivor, även amerikanska, från England. Men skivor fann ändå vägen till Sverige, spelades bland annat på Flamman i Stockholm, caféet för stockholmska jazzdiggare. Andra kunde via kortvåg ta in utländska radiostationer, som spelade mer jazz än Sveriges Radio gjorde. (Skolungdomar uppvaktade 1944 radion med namnlistor för mer jazz.) Dock dröjde det innan till exempel bebopen – re-bopen som man sa i början – riktigt kunde få fäste i den swingpräglade svenska jazzvärlden. Arne Domnérus berättar, i en för övrigt mycket läsvärd intervju som finns i skivmappen, hur han just på Flamman, först med stor förundran och tveksamhet, de första gångerna lyssnade på Charlie Parker.

Sverige var under beredskapsåren fullt av restriktioner av olika slag. Det saknades bokstavligen material att göra nya plattor av, och även restaurangerna drabbades av ransoneringar och andra restriktioner. En del av det som berättas i texthäftet är möjligen svårbegripligt för sena tiders barn, men man måste ha klart för sig till exempel att den tidens nykterhetsrörelse var stor och inflytelserik, när det gällde serveringen på ställen som Vinterpalatset. Det rådde också andra slags moraluppfattningar än de vi är vana vid. I Vinterpalatset var det till exempel förbjudet att dansa jitterbug.

Direkt efter kriget fortlevde en del av krigstidens ransoneringar och andra restriktioner, men livet blev naturligtvis i de flesta avseenden gradvis lättare att leva. Nu ökade framför allt det amerikanska inflytandet: Det kom nya skivor, och svenska kunskapare (kritiker och även några USA-resenärer) kunde regelbundet börja informera om vad som hände inom amerikansk jazz; Thore Ehrling reste redan 1945 till USA för att skaffa sig en uppfattning om vad som hände där på musikfronten. Klarinettisten Åke Hasselgård – Stan Hasselgard Over There – stack 1947 till USA och började spela där. (Han avled tyvärr redan 1948 i en bilolycka.)

Själv kom jag till Sverige hösten 1944, sju år gammal, så det dröjde förstås innan mitt jazzintresse vaknade.

Som de flesta på den tiden var jag hänvisad till vad som spelades i radions då enda kanal: ibland någon jazzlåt i grammofontimmen, lördagskvällarnas moderna dansmusik och annat sådant. Men när jag nu lyssnar på jazzen från den här epoken, slår det mig, hur bekanta namnen på orkestrarna och solomusikerna är.

Det är ju långt ifrån troligt att jag har hört just de låtar som finns i den här 2 CD-boxen i den tidens radio, men musikerna och flera av banden var mycket mer långlivade – i fråga om vad de spelade – på den tiden, och flertalet av dem från epoken 1943-1947 som jag här lyssnar på var populära och fortsattes att spela också under senare delen av 1940-talet och under 1950-talet, som var mina ”radio days”, för att citera Woody Allen.

Och mycket av det jag nu har lyssnat på väcker inte bara nostalgiska minnen utan är också ljuv musik.

Den första CDn börjar med tre sådana nummer: Thore Ehrling gör mycket bra dansmusik av ”St. Louis Blues” (1943 – men en version från 1947 är ännu bättre). Emil Iwrings violin – här i ”Hot Love” (1943) – lärde man sig älska när man lyssnade på radio. (Mer Iwring fionns på den andra CDn: ”I Ain’t Got Nobody” från 1947.) Och så fort jag börjar lyssna på ”Plinke plonke” (1943) med Lill-Arnes sväng-gäng, dyker namnet Lill-Arne Söderberg upp ur minnets gömslen.

Dansmusik till storband skulle det vara i radioprogrammen med modern dans. På den här plattan finns mer sådant med Thore Ehrling, till exempel ”Ridin’ High” (1945) där Carl-Henrik Norin spelar både sopransax och tenorsax och har gjort arret. På CD 2 finns ”Sinbad sjöfararen” (1945). (På CD 2 finns den här låten, nu kallad ”Sinbad the Sailor”, dessurom med Reinhold Svenssons trio från samma år.) Även Harry Arnolds orkester finns med i några nummer, främst ”Is You Is Or Is You Ain’t My Baby” (1945). Ett ganska stort och faktiskt hörvärt band, Bengt Thaléns orkester, fanns i Västerås. Här kan man höra dem i ”That Da-Da-Strain” (1945). Också Expressens elitorkester i jamsession med bland andra Putte Wickman på klarinett (1945) och med ”How High the Moon” (1947) är värd att lyssna på. Tillsammans med Expressens orkester (med Charlie Norman som kapellmästare) uppträder förresten Alice Babs i Oslo 1945, i ”Truckin’”. Pär Rådström var vid det tillfället (en ganska misslyckad) turnéledare på utflykten till det nu åter igen fria Norge.

Charlie Norman, eller Charles Norman som han kallades då, slog med sin orkester – vi får här höra dem i härliga ”Canon Boogie” (1945) – men hördes enare i lite mindre konstellationer (här hör vi honom till och med solo i ”Afternoon In Memphis”, 1947). Själv hörde jag honom regelundet i skolmorgonprogrammet ”Charlie i skolan” med signaturen ”Schooldays” under 1950-talet. På den tiden hörde jag både honom och Alice Babs live på midsommarfester i Juniskär söder om Sundsvall, där jag då bodde. Där fick jag också möjlighet att lyssna på radiokända Flickery Flies, på skivan med Allan Johanssons orkester i ”Shoo Fly Pie” (1947).

Men andra namn och orkestrar, som finns på den här skivan är inte lika kända i dag. Bengt Thaléns orkester är redan nämnd. Många av dem gjorde hur som helst mycket gott ifrån sig. Ett exempel är Gösta Törners orkester med ””I’ve Found a New Baby” (1943). Tillsammans med Gösta Törners orkester får vi också höra den från USA återkomne pianisten Bob Laine i ”Always” (1947). Laine gör (samma år) också ”Bob’s Boogie”. Bra fart var det likaså på Sven Stibergs kvintett, som vi här kan höra i ”The Sheik of Araby” och ”Body and Soul” (båda 1945). Och nog är Seymor Österwalls orkester värd att lyfta fram igen – lyssna själva på ”Tonsilectomy” (1947)!

Annat är sådant som inte heller jag kommer i håg – men som för den skull absolut är hörvärt. Ett exempel är Sven Sjöholms orkester i ”Flying Home”, ett annat Calle Jaerdes trio i ”I Surrender Dear” – jag är svag för dragspelsjazz.

Somt pekar framåt. Simon Brehm finns här representerad med något som nämns som Sveriges första bebop-inspelning, ”After You’ve Gone” (1947). Bra jazz, inte minst på grund av Allan Johanssons vibrafonspel, är också ”Hallelujah” (1946).