Summa summarum: mörkret är bara tillfälligt!

27 december 2009 13:56 | Barnkultur, Musik | 2 kommentarer

Lennart Hellsing har gett ut 120 böcker varav hälften är bilderböcker. Texterna i bilderböckerna utmärks av ordfantasi och associationsrikedom, och effekten av dem har förstärkts av samarbete med fantasirika och skickliga illustratörer. Ett tidigt exempel, från 1950, är ”Summa summarum”, där Lennart Hellsings ramsor illustreras av Poul Ströyer.

Ströyers illustrationer bidrar till att tydliggöra innebörden av Hellsings texter, som när ”Nicko Ticko Tinn och jag / vi for till stjärnorna en dag” illustreras med gubbar med rykande pipor i munnen. Ännu tydligare blir det här när Hellsing använder ett för dagens barn förmodligen okänt uttryck, när fru Pantalong ”kokar till middag / rammelbuljong” och detta illustreras dels med en kastrull innehållande en mattpiska och en brödkavel, dels med en liten kille som vänder byxbaken i riktning mot morsan.

De här båda exemplen visar också att Hellsing aldrig har dragit några skarpa gränser mellan det som får avhandlas för barn och det som inte får det.

Hellsing har aldrig varit insmickrande. Det som säkert upprörde många men ganska snart fångade desto fler, när han förnyade bilderboksgenren med till exempel ”Summa summarum”, var också de tvära kasten mellan motsatser och inlånen av detaljer som bara kan förklaras med att vi befinner oss i sagans och fantasins värld.

Det förra kan illustreras med följande vers:

Filip Glad i Filipstad
kokte en gryta med marmelad:
Socker, citron och getingbon,
peppar och salt och en julegalt,
fjorton hinkar med tjära.

Det senare blir tydligt i följande vers:

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Fast citronil borde väl egentligen skrivas Citronil, ett ord som väl behöver förklaras för dagens unga läsare/åhörare, som nog aldrig har kommit i kontakt med den här läsken.

Boken innehåller, när den nu återutges (Rabén & Sjögren, 2009), längst bak också noter, vilket är viktigt med tanke på att verserna i den har blivit berömda inte minst i Knut Brodins tonsättningar. Men annars finns flertalet av dem tillgängliga i originalinspelningar från 1955 på ”Krakel Spektakel Skivan” (Warner 3984 26943-2), där Lars Ekborg spelar Krakel Spektakel och Yvonne Lombard Kusin Vitamin – visorna sjungs av Astrid Söderbaum och Lars Lennartsson till Erik Johnssons orkester. (Det finns också modernare inspelningar – se till exempol ”Visor och ramsor i Hellsingland” under Kulturspegeln, Barnkultur.)

Lennart Hellsing fortsätter att ge ut nya barnböcker, nu senast ”Lillebror och natten” (2009 på det liksom Rabén & SJögren KF-ägda Eriksson & Lindgren).

Det här är en prosabok, vilket väl gör sitt till för att ge texterna ett lugnare tempo, men associationsrikedomen finns där fortfarande.

Berättelsen har formen av dialoger mellan lillebror och storebror och dessa rör viktiga frågor som ”Vad gör Mörkret hela dagarna?”, ”Vad är Mörkret, och måste man vara rädd för det?” och ”Finns det nattdjur som bor under sängarna?” – och blir solen kanske röd fram mot kvällen därför att den då sätter på sig en röd pyjamas?

Bokens illustratör, Ane Gustavsson, känner jag inte till sedan tidigare, men jag tycker att hennes bilder passar den här bokens kynne: Hon både fångar natten ur lillebrors lite skrämda perspektiv och låter sedan bildfantasin skena i väg i takt med Hellsings fortfarande associations- och fantasirika kast i handlingen.

Både illustratören och textförfattaren tillåter sig inlån.

När solen utanför fönstret beger sig vidare västerut – den siste mohikanen där är ännu inte död! – och blir kvällsröd (det är väl därför indianerna är röda?), ser vi också Kusin Vitamin hänga och slänga i en gardin, så där som hon en gång tecknades av Poul Ströyer.

Hellsing lånar friskt från olika källor. På Grönland kastar solen sitt blekgröna sken över Eskil Eskimårtensson, Eskvajer rätt och slätt. Och lite längre fram hittar man en känd vers signerad Jeremias i Tröstlösa:

En borde inte sova,
när natta faller på.
En borde se på stjärnorna,
en borde vara två.

Fast då kommer förstås genast lillebrors logiska följdfråga:

– Ja, men hur kan en vara två?