Stora och små vänner

13 december 2009 18:00 | Barnkultur, Musik, Teater, Ur dagboken | 4 kommentarer

När jag hade varit inlagd på Akademiska för hjärtinfarkt, fick jag från Magnus Andersson, som ibland medverkar med kommentarer på min blogg, ett mejl som en reaktion på att jag hade skrivit om Louise Hoffsten (och också på att jag verkade ha piggnat till igen). Som bilagd MP3-fil skickade han med en lite ovanlig Hoffsten-inspelning, ”Alla säger att jag ser så ledsen ut”. Den skrevs, berättade Magnus, ursprungligen för Brita Borg till ett radioprogram med Föreningen för flugighetens främjande, FFFF, 1946, en programserie som en gammal stofil som jag faktiskt hörde delar av på den tiden då den sändes.

Jag fortsätter att citera Magnus: ”Den här inspelningen är gjord i Berwaldhallen vid en konsert i serien ”Svenska stjärnor” i mars 2005. Lennart Simonsson som vi känner från Trio X, spelar bluespiano.” I övrigt medverkade Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Anders Berglund, Anders Johansson, bas, Christer Sjöström, trummor, Backa Hans Eriksson, bas, och Mikael Ramel, gitarr.

Här om dan fick jag från Magnus, tillsammans med en komplett inspelning av ”Porgy and Bess”, en hel CD med radioutsändningen av ”Svenska stjärnor”, och i går tillbringade jag senare delen av lördagskvällen med att tillsammans med hustrun lyssna på den.

Det här programmet innehåller mer med Hoffsten: ”Dance On Your Grave”, ”1939” och, kanske allra roligast att få lyssna på, ”I Confess”, som finns med både Perry Como och Sarah Vaughan – men här görs den av Louise som en hyllning till pappa Gunnar Hoffsten, som skrev den; han var jazznusiker.

Jag gillar såna här bryggor över generationerna. Inte minst musikområdet innehåller alltför ofta fullkomligt stupida generationsklyftor mellan dem som är unga och oss som är äldre. Men så behöver det alls inte vara! Jag har inga problem med att prata musik med min son Matti eller för den delen Magnus Andersson, som jag har lärt känna mer här på bloggen än genom min dotter Kerstin och hennes man Bo, vilkas vänkrets han hör till och som han står åldersmässigt närmare än mig. Det är faktiskt väldigt roligt över huvud taget, att bloggen har skaffat mig läsare och ett slags vänner, som befinner sig i helt andra åldrar än jag.

Och det slår mig, när jag lyssnar på CD-överföringen av konserten i Berwaldhallen, att det var synd att Povel skulle hinna bli så gammal att han hann dö, innan han på allvar kunde knyta också Louise till sitt stall av sångerskor av ganska olika generationer. Här får vi i alla fall ett smakprov på hur det kunde ha utvecklat sig, i ”Den dagen då visorna dör”.

Jag har uppehållit mig mycket vid Louise Hoffsten, men på sätt och vis greps jag ännu mer av det Sveriges Radios symfoniorkester åstadkom under ledning av Anders Berglund. Det här var i ordets bästa bemärkelse gränsöverskridande! När orkestern till exempel spelar Povels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags” à la de klassiska mästarna, tillför den helt sonika en helt ny dimension till herr kompositör Ramels verk.

Ett antal av Povel Ramels kända sånger framförs som en ouvertyr à la Alfvén: ”Alla har vi varit små”, ”Vägen till Curaçao”, ”Den sista jäntan”.

Och Povel själv är inte sämre han: I ” ’Hit’ men inte längre” gör han flera av sina egna gamla hits – ”Gräsänkling Blues” och ”Johanssons Boogie Woogie-vals” med flera – i helt förvirrande versioner. Sålunda mixar han ”Följ mig bortåt vägen” med ”Ta av dig skorna” och ”Vägen till Curaçao” med ”När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is”.

Jag har sagt det förr men upprepar det gärna: Jag älskar gränsöverskridare!

* * *

I förmiddags var det dags för en av mina yngsta vänner.

Den som agerade i dag var Klara, fyra år.

Hon har regelbundet gått på danslek hos Uppsala Danscenter, en verksamhet för barn och ungdomar som drivs i samarbete med ABF.

Och i dag skulle det bli stor barndansföreställning på Musikens hus, en uppvisning för föräldrar, syskon och en och annan morfar och mormor.

Föreställningen hade ett tema, ”Jorden runt på 80 dagar”, och dansgrupperna, i skiftande åldrar, gjorde geografiska nedslag i så skiftande miljöer som Azerbadjan, Indien, Chicago, Hawaiii, Grekland och Tunisien. Och så i Pepparkakslandet – det var dit Klara och hennes små kompisar begav sig.

Vill ni höra hur det lät? Kolla här då!

Efteråt, när vi tillsammans med mamma Kerstin och storebror Viggo stod och väntade framför scenen, kastade sig Klara, där hon kom tillsammans med pappa Bo, i mammas famn – men också morfar och mormor fick kramar. Jag gillar små kompisar också!

Det intressantaste var nog att Klara inte verkade ett dugg besvärad av att ha uppträtt i den här miljön – stora konsertsalen hade varit fullpackad under föreställningen. Nej, nu skulle det åkas rulltrappa!

Och den är verkligen häftig i vårt Musikens hus.