Det är ju roligt med detta envisa förtroende, men ska man avgå först med döden?

7 december 2009 17:00 | Politik, Ur dagboken | 4 kommentarer

På väg ut på en av dessa evinnerliga promenader, nu närmast föranledda av hjärtinfarkten nyligen, träffar jag på gatan Kerstin Holmberg, som bor i ett grannhus och liksom jag är aktiv i Svartbäckens socialdemokratiska förening. Hon berättar att hon just har skickat mejl till mig: föreningen har åter igen nominerat mig till kulturnämnden.

Jag säger att jag är lite förvånad, eftersom jag till en annan styrelseledamot nu för rätt länge sen har meddelat, att jag inte önskar bli omnominerad. Jag är snart 73 år och ännu inte så senildement att jag inte kan räkna ut vad jag kommer att bli, innan nästa mandatperiod är över. När jag meddelade mitt beslut sa jag också att det väl nu var hög tid för yngre krafter att ta över.

Det här verkar alltså inte ha gått fram till styrelsen i föreningen, eller så agerar den enligt den gamla kutym enligt vilken nomineringsbesluten inte är något som de nominerade ska lägga sig i: har man fått sina kamraters förtroende, får man kämpa på, om nödvändigt tills man avgår med döden.

Nå, jag tror att jag ska kontakta arbetarekommunen och meddela den mitt eget beslut också.

Men annars tänker jag inte lägga av. I morgon åker jag till Gävle och berättar för ungdomar om Ådalen 31.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^