Hur vore det att pröva en socialdemokratisk politik?

22 november 2009 13:12 | Politik | 11 kommentarer

Vi åt middag ute i går, efter att ha sett ”Peter Pan” på Uppsala stadsteater. Medan vi väntade på maten vindlade samtalet, som det så ofta brukar, hit och dit. Själv kom jag in på socialdemokratins bottenlöst usla opinionssiffror. När de går upp ett par procentenheter, jublar de kvarvarande partiaktivisterna – men så halkar de ner till den där bottennivån igen.

Jag påminde om att vi i våra unga och entusiastiska dagar egentligen aldrig räknade med att socialdemokratin i val kunde få under 40 procent. Egen majoritet har vi fått bara ett par gånger, men på den tiden var siktet inställt åtminstone på 45 procent.

Att vi gång på gång lyckades, berodde på tre faktorer: en stark organisation med stor medlemskader, social mobilisering och, sist men inte minst, en ideologi som innebar att vi stod upp och slogs för en egen socialdemokratisk samhällsmodell.

Jag hör inte till Jan Guillous beundrarskara, tycker inte att han är någon stor skönlitterär författare och har någon gång också hamnat i debatt med honom.

Men i dagens Aftonbladet (22 november 2009) har han skrivit en kolumn, ”Mona Sahlin vågar helt enkelt inte vara sosse”, som är så klarsynt, att jag gärna vill förmedla ett långt citat:

”Det kan i förstone te sig förunderligt att Mona Sahlin har så extremt låga opinionssiffror. Det politiska bordet borde vara dukat för socialdemokratisk fest. Den borgerliga regimen har fullt upp med att administrera en omfattande arbetslöshet samtidigt som man av ideologiska skäl förföljer arbetslösa och fattiga och sänker skatterna för de rikaste. Och ovanpå det har man lagt ett privatiseringsprogram för att slakta ut all statlig verksamhet som går bra så att medborgarnas service, exempelvis med läkemedel, försämras för att glada riskkapitalister och andra privata ekonomiska intressen skall gynnas.

Det borde vara öppet mål för en socialdemokratisk politik. Så vad är problemet? Brist på mod, skulle jag säga. Mona vågar helt enkelt inte vara sosse.

Tag skolfrågan. Här håller borgarna på att rasera hela skolsystemet för att dels skapa en privat vinstmaskin, dels en skola som i första hand gynnar dem som har det bäst ställt. Slagordet för denna reform är ”valfrihet”.

Då säger Mona Sahlin att lagom valfrihet är okej men vinst är fel.

Och så visar det sig att partiets omslagspojke, den enda personen i svensk historia som blivit justitieminister med sitt utseende som enda begripliga merit, sitter i styrelsen för ett privat, vinstdrivande skolgeschäft, där vinsterna dessutom skall hämtas från våra skattepengar.

Då säger Mona att lite lagom vinst är okej. Ungefär som om hon företrädde ett borgerligt mittenparti och inte social­demokratin.

En socialdemokratisk hållning i skolfrågan är inte svår att formulera. Ungefär så här:

I vårt land skall vi ha en demokratisk skola som ger alla barn lika chanser i livet. Det skall inte spela någon roll för barnen var de bor eller hur rika eller fattiga deras föräldrar är. Det är en grundläggande demokratisk rättighet att alla barn har rätt till samma högklassiga undervisning. Därför måste resurserna samlas till en statligt och kommunalt finansierad skola och vi får avveckla det olyckliga och odemokratiska privatiseringsspektaklet.”

Ni kan läsa hela artikeln här.

Jag avslutar med att också citera slutmeningarna i Guillous artikel:

”En socialdemokratisk politik vore ett djärvare mål. Men kanske också till och med mer taktisk.”

Melodikrysset nummer 47 2009

21 november 2009 12:15 | Musik, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarer

I dagens melodikryss spelades – för lodrätt 10 – en melodi, som jag inte kan identifiera. Jag har första och sista bokstaven av tre, N och T, så jag gissar att det sökta ordet är not, eftersom det var hämtat ur en engelsk melodititel. Men jag kan inte den här låten. /”I’m Not In Love” heter låten, upplyser mig genast ett par läsare. Vilket betyder att NOT var rätt svar./

I och med att jag fastnade där, på näst sista frågan, kom jag också ur slag, när jag skulle lösa allra sista frågan, lodrätt 4. Det sökta flicknamnet i titeln är utan tvivel Sue. Titeln har, minns jag, ytterligare ett ord före, men vilket det är minns jag förargligt nog inte. /”Peggy Sue” med Buddy Holly var det naturligtvis! Tack för påminnelsen!/

Resten hade jag inga större problem med.

Men jag hör ju till den där sortens musikälskare som i sin skivhylla har både ”Yesterday” av John Lennon och Paul McCartney och ”Pastoralsvit” av Lars-Erik Larsson.

Jag är en sån där som går på Operan och således har hört Siv Wennberg live, dock aldrig sjungandes duett med Siw Malmkvist – men jag har ingenting mot henne heller. Här hörde vi de båda damerna i ”Musik är ingenting för dig”.

Också Norah Jones finns i mina skivhyllor, dock inte med just ”Chasing Pirates”, som spelades i dag.

Nanne Grönwall har jag rent av hört på en socialdemokratisk partikongress. Fast ”Otacksamhet”, som spelades i dag, var en nyhet för mig.

Caroline af Ugglas såg jag i TV så sent som i går kväll, i Doobidoo. Hon vann inte där heller, men jag hör till dem som gillade hennes bidrag i årets melodifestival, ”Snälla, snälla”.

Som mina läsare vet vid det här laget, höll det nyligen för min del på att ta slut på ”De sista ljuva åren”, för att citera en av dagens skivtitlar. Svaret skulle bli år, och har jag tur, har jag ytterligare ”ett antal sådana” (för att citera Eldeman) framför mig.

Jag är inte religiös, så skulle hjärtat ändå sluta slå, räknar jag med att det då är finito. Jag är förtrogen med och gillar till och med delar av den religiösa repertoaren – ”Lägg din hand”/”Put Your Hand” är ett exempel, men jag undanber mig psalmer och liknande på min begravning.

Det leder osökt tanken till en annan fråga som Eldeman ställde: ”Vart tar man vägen?”. Svarsmelodin var ”Då går jag ner i min källare”, hit med Pierre Isacsson 1974. Den kan ni ju få spela på min begravning.

Jag är ändå glad och tacksam över att ha fått uppleva många glädjeämnen på vägen mot den där källaren, till exempel kärleken och dess frukter, barn. Så vad passar då bättre än att redovisa vilka som tillsammans sjöng ”Something Stupid”, Frank och Nancy Sinatra, far och dotter.

Då är det bara ett svar kvar att redovisa. Visserligen hörde vi här låten i fråga på finska, men visst minns jag ”Brittas restaurang”. Den som gjorde det fina originalet var Gösta Linderholm.

Han turnerade fordom i en valrörelse tillsammans med min kära hustru och framförde då bland annat ”Dina trosor blev kvar på linan”. Hustrun, då minister (när hon senare blev talman, fick hon sluta med politisk agitation), beslöt att tillsammans med den medföljande S-funktionären Eva Warnvik genomföra ett hyss och inhandlade för ändamålet ett par damunderbyxor modell större, som de slängde upp på scenen, medan Gösta sjöng. Enligt vad jag har hört rodnade han en smula.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Är det jul nu igen? sa spöket Laban

20 november 2009 16:54 | Barnkultur | Kommentering avstängd

När Lasse Sandberg dog, publicerade jag följande text:

Tecknaren Lasse Sandberg, född 1924, dog den 11 november 2008 vid 84 års ålder. Det är en avsevärd ålder, så det var kanske inte helt oväntat. Bakom sig har han ett imponerande livsverk, främst långt fler än hundra barnböcker tillsammans med hustrun Inger Sandberg. Generationer av barn minns figurer som Lilla Anna, Lilla spöket Laban, Labolina, Mathias, Tummen och Pulvret.

Så sent som här om kvällen såg jag på bordet bredvid treåriga dotterdottern Klaras säng en trave böcker om Lilla Anna. Självklart har vi för både Klaras mamma Kerstin och hennes syskon läst mängder av barnböcker signerade paret Sandberg: Inger (text) och Lasse (bild). För de har har hållit på länge; de hörde för övrigt till den skara barnboksförfattare, som lyfte KF-ägda Rabén & Sjögren till att bli Sveriges ledande barn- och ungdomsbokförlag.

Paret Lasse och Inger Sandberg är ett ypperligt exempel på att det till synes enkla är nyckeln till det svåra att fånga barns uppmärksamhet.

Själv kom jag först att möta Lasse Sandberg i en helt annan genre. Tillsammans med flertalet av tidens största namn i denna genre – Gurr (Rolf Gustavsson), Håven (H V Nilsson), Björn Hinders, Oscar Cleve med flera – bidrog han regelbundet med skämtteckningar till 1950-talets Folket i Bild. Hans signatur var Herr Sandberg.

I mitten av 1950-talet mötte jag honom också som skämttecknare i Svensk humoristisk tidskrift. Idén till tidskriften lär ha kommit från Lasse Sandberg, men redaktör för den under dess alltför korta levnad (1954-1955) var Lasse O’Månsson, och bland medarbetarna fanns också Beppe Wolgers.

* * *

När jag här om dan var inne på Akademibokhandeln/Lundeq, hittade jag bland de julböcker man exponerade ”Är det jul nu igen? sa Spöket Laban” av Inger & Lasse Sandberg (Rabén & Sjögren, 2005, i förlagets Klumpe Dumpe-serie 2009).

Böckerna om Laban och Labolina är många, och generationer av barn och föräldrar, delvis barn som själva har hunnit bli föräldrar till nya Laban- och Labolina-läsare, känner ju vid det här laget de här figurerna utan och innan. Så de och här spökena och övriga som finns på slottet Gomorronsol anses inte längre behöva några närmare presentationer – i stället förs vi rakt in i historien, vars knorr är att Laban vill överraska med den bästa julklappen i hela världen. Och vad skulle kunna slå att ha lärt sig bli osynlig?

Vi ska väl inte avslöja hela handlingen, men nämnas bör ju ändå att när stjärnan i julgranens topp plötsligt börjar lysa till synes av sig själv, så har en liten osynlig spökhand hjälpt till lite grann.

En lustig likhet med en modern men äldre hjälte lite i samma genre, Harry Potter, är att det på slottet Gomorronsol finns en tavelgång, där porträtten kan tala och röra sig. Men i motsats till Harry Potter behöver spöket Laban ingen osynlighetsmantel för att bli osynlig. Att bli osynlig lär han sig i stället av osynlige Wrolf, som finns allra längst bort i tavelraden. Men hur man gör avslöjar jag inte – vill ni veta det, får ni själva läsa boken.

…julen den är roligast för alla som är små

20 november 2009 14:42 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Alf PrøysensSagan om mössens julafton” fanns först på svenska i ”Gumman som blev liten som en tesked” (översättning Inga och Ulf Peder Olrog, Rabén & Sjögren, 1956). Där illustrerades den av Björn Berg.

1961 gavs den ut separat som bilderbok med illustrationer av Kjell Midthun, och i det utförandet återutgavs den flera gånger i Rabén & Sjögrens Klumpe Dumpe-serie.

2008 återutgavs den igen av Rabén & Sjögren men nu i ny bilddräkt av Catarina Kruusval. Och trots att jag alltså kan se två andra bildtolkningar framför mig, är jag djupt imponerad: Kruusvals musfamilj och katt och matkällarinteriör och inte minst julgran har alla utsikter att bli klassisk illustrationskonst.

Prøysens saga om mössens julafton är en hjärtknipande historia, där musfamiljen nere i sin källare först klär en gammal trasig stövel som julgran och där småmössen i julklapp får var sin nöt plus lyxen att få lukta på en fläskbit. Fast där uppe i huset finns människornas vackra julgran, som lockar och drar när natten faller på. Och dit upp, till granen och till barnens leksaksbil, vill förstås alla småmössen. Men där uppe finns också katten!

Det leder till vådliga äventyr, men katten erbjuder dem till slut ändå att komma undan. Småmössen, som har tagit sin tillflykt upp i granen, är misstrogna, tror att katten ska ta dem, men katten säger:

”Ånej, inte nu när det är julafton.”

Och han håller faktiskt ord, och alla mössen ses på slutuppslaget snusa gott i sina sängar, bland dem en snusdosa (!).

Ja, varför ska det inte få ända väl, åtminstone i sagans värld?

Som det heter i visan ”Mössens julafton”, som ingår som ett bärande element i den här sagan:

Hejsan, hoppsan fallerallela!
När julen kommer ska varenda unge vara gla’!

Dans kring julgranen

20 november 2009 11:47 | Barnkultur, Musik | Kommentering avstängd

Yngsta barnbarnet, Klara, kommer att få den illustrerade sångboken ”Dans kring julgranen” (redaktörer Gisela Björklund och Susanna Hellsing, illustrationer Gun Jacobson, Rabén & Sjögren, 2009) i julklapp av mig. Den innehåller ett sångligt barnkulturarv att föra vidare till nya generationer, dels i form av texter och dans- och sånginstruktioner, dels i form av en CD med alla 16 sångerna i boken.

Eftersom jag varje midsommar går till Hembygdsgården i Öregrund för att se på alla ungar och deras föräldrar som deltar i dansen kring midsommarstången, slås jag av hur många av sångerna och ringlekarna som då är obligatoriska också används i dansen kring granen: ”Vi äro musikanter”, ”Så går vi runt om en enebärsbusk” (eller ”ett enebärssnår”), ”Ritsch ratsch filibom bom bom”, ”Sju vackra flickor i en ring”, ”Karusellen”, ”Raketen” och ”Räven raskar över isen” – fast då sjunger man förstås ”Räven raskar över ängen”. Åtskilligt av det här, till exempel ”Sju vackra flickor”, görs verkligen som en danslek, och på CDn finns också en lekledare, Ylva Hellen, som ger muntliga och begripliga instruktioner.

Alltså görs också till exempel ”Nu har vi ljus” som en traditionell ringdans och ”Nu är det jul igen” som en klassisk långdans med smittsamt musikackompanjemang. I schottistakt går Alf PrøysensMössens julafton”. Lekledaren drar sig inte ens för att lära ut schottis (”Tomtefar och råttorna”) eller att introducera helt nya sätt att dansa. ”Midnatt råder” görs till exempel med steg à la ”Zorbas dans” och i allt snabbare tempo – och tro mig, resultatet blir intressant.

Till det goda helhetsintrycket bidrar dels musiken och arrangemangen, dels det varierade framförandet av sångerna. Bland sångarna finns både kända och okända; bland de förra hittar man till exempel Eva Röse, Helen Sjöholm och Arne Weise.

Gun Jacobsons illustrationer är lite enahanda med alla sina tomtar, men illustrationen till ”Mössens julafton” visar, att hon kan mycket bättre.

Om att upptäcka en verklighet utanför sin egen vanliga

19 november 2009 21:10 | Barnkultur | Kommentering avstängd

Pija Lindenbaum, känd bland annat för böckrna om Gittan, är från mitt gamla Sundsvall, men när jag på nätet läser en artikel om henne i min gamla hemmatidning Dagbladet, ser jag, att nästan ingen i stan tycks ha en aning om att hon har sina rötter i just den här stan. Så kan det gå! Men nu när hon får litterära pris och utkommer i USA, uppmärksammas hon också i sin gamla hemstad.

Lindenbaum är en mycket begåvad barnboksförfattare och -illustratör, så bra att hon sällar sig till raden av de många banbrytare, som redan för årtionden sedan gjorde Rabén & Sjögren till Sveriges ledande barn- och ungdomsboksförlag.

I ”Siv sover vilse” (Rabén & Sjögren, 2009) bryts en inte ovanlig men spännande erfarenhet för barn – att för första gången sova över hos en kompis – med det främmande och farliga som kanske också är en del av just den upplevelsen. Och genom att boken till stor del utspelas under en natt, innehåller historien detaljer, som har karaktär av drömmens ibland groteska förvanskningar av verkligheten.

Pija Lindenbaum är samtidigt en skarp iakttagare av detaljer i den sociala – reella – verklighet som skiljer kompisen Cerisias (bara det!) familj och hem från det som Siv är van vid. Stora och generösa bilder av väldiga rum i kombination med detaljer som utgör klassmarkörer målar upp en borgerlig tillvaro (här inte i politiska mening) som Siv uppenbart inte känner sig hemma i. Lukter känns främmande, maten – couscous – likaså.

Och hur ska man våga somna i ett så mörkt och så främmande hus? Mycket också av det andra som Lindenbaum skildrar, sådant som antalet glassar och kex var och en får, bidrar även det till att många barn säkert känner igen sig i hur det är att för första gången sova borta hos en kompis.

Som Siv säger i bokens avslutning:

Nu har jag sovit över.
Det var inte så jättkul.

Men många barn kommer nog att tycka att det är kul att få höra historien om när Siv sov vilse.

Sundsvall på 1950-talet

18 november 2009 15:53 | Film, Konst & museum, Mat & dryck, Media, Politik, Resor | 93 kommentarer

Jag kom till Juniskär i dåvarande Njurunda kommun i slutet av andra världskriget, och under 1950-talet – när jag gick i realskola och gymnasium – blev Sundsvall ”min” stad. Så länge mina föräldrar och deras hyresvärd, Kjell Nordin, levde, var jag ofta i stan, ofta på väg från eller till bussen. När jag numera någon gång kommer till Sundsvall, märker jag alla förändringarna, och när jag i minnet försöker komma i håg enskildheter från mina tonårs Sundsvall, sviker mig minnet allt oftare.

Ett telefonsamtal från dottern, Kerstin, rörde en sådan enskildhet som sedan satte fart på hjärnan och dess bräckliga minnescentrum.

Kerstin hade köpt porslin märkt Pallas och ville pröva tanken, att det kunde ha något samband med Konditori Pallas i pappas gamla Sundsvall. Jag tvivlar på det – men frågan väckte rader av minnen och en hel tankeprocess. Konditori Pallas finns faktiskt fortfarande, på Strandgatan 16; det startades 1956 och har, berömvärt nog, slagit vakt om sin 1950-talskaraktär.

Jag mindes också Prag på Thulegatan och – efter att ha mejlat min gamle vän Anders Thunberg från Sundsvall om namnet – övre Orient när man just hade vikit ner åt höger på Storgatan från Skolhusallén. Andra fik, till exempel Cecil, föll sig naturliga att besöka, när man hade varit på bio på Saga eller Konsert. Inte så långt därifrån, på Esplanaden, fanns också Svea-biografen. Längre ner, på Östra Esplanaden, nära busstationen som var mitt nav i Sundsvall, fanns Röda Kvarn, och under senare delen av femtitalet förenade jag gärna besök där med fika på Konsums Cafeteria, som låg i anslutning till Vängåvan. Cafeteria var en djärv modernistisk skapelse med stålrör och trä i möblerna, och längst in i lokalen fanns en hylla som var ett eldorado för en kulturintresserad gymnasist på latinlinjen: där fanns alla landets kulturtidskrifter.

Under skoltiden var jag mycket av en intellektuell enstöring, och till exempel caféernas kotteribildningar var mig helt enkelt obekanta. Av Anders Thunberg har jag lärt mig att Prag var ett ställe för knuttar, medan övre Orient var läroverksungdomarnas fik, men vad brydde jag mig om det?

Krogbesök ingick inte i min dåtida föreställningsvärld – jag växte upp under ekonomiskt mycket knappa förhållanden. Knausts berömda trappa har jag förstås sett, men från min skoltid på 1950-talet minns jag bara en enda måltid på en riktig restaurang: Folket i Bild hade en gång förlagt en ombudsträff till likaledes anrika restaurang Runan.

Anders har lånat mig en bok att friska upp minnet med, ”I våra kvarter. Sundsvall på 50-talet” (Lars-Åke Winberg Förlag, 1996), med foton av Tore Persson, som bland annat har plåtat åt mitt gamla husorgan Dagbladet Nya Samhället, och text av Eva Groth, journalist med mera och några år yngre än jag själv.

Deras bild av Sundsvall både stämmer och stämmer inte med min. Bilderna av den unikt bevarade stenstaden kring stora torget är också mina; detsamma gäller bilderna av den inträngande moderniteten: den nya Posten nedanför Läroverket och förstås också det fantastiska nya kooperativa Forum-varuhuset, insprängt i ett av de gamla stenhusen vid Stora Torget. I den stora livsmedelshallen där började mina föräldrar handla – nu finns det väl ingen Konsum-butik kvar inne i centrala Sundsvall?

Anders har förvånat konstaterat, att jag aldrig har varit på Vivex. Nej, trots gryende jazzintresse var jag aldrig där, däremot ibland på Folkets Park i Sundsvall och Värstaparken hemma i Njurunda.

Hade jag någon gång några pengar, spenderade jag dem i stället i någon av stans bokhandlar, Ledins, Sunessons och Nymans. Sundsvalls museum under ledning av den driftige Ingemar Tunander blev också ett kärt besöksmål, när det öppnades.

Bokens bilder och texter om idrottare och idrott väcker inga minnen till liv hos mig – jag var lika lite då som nu intresserad av idrott. Däremot gick jag under realskoletiden gärna till gamla badhuset nära skolan, bastade och simmade i bassängen, oftast även då ensam.

Av kända sundsvallsprofiler i den här boken minns jag främst mötena på Storgatan med den gipsstatyettförsäljande och excentriske ”Caramba”.

Men det är typiskt att jag, som redan då hade ett starkt politiskt engagemang, minns fullmäktigeordföranden (S) Carl Nordlander. Han finns på en bild av fullmäktige, där jag också känner igen till exempel Sixten Johansson, som var mitt centralombud i Folket i Bilds försäljningsorganisation, och så förstås högermannen Erik Bohman, min gamle rektor och politiske antagonist. Och ett leende av igenkännande breder ut sig över ansiktet, när jag ser Tage Erlander Första maj 1957 och hans stora publik där jag måste finnas någonstans i utkanten (utanför bild).

En hel del av det här, somligt tyvärr inte årtalsbestämt, finns alltså i den fotobok jag ovan har refererat till. Den är utmärkt, men den väcker hela tiden nya minnen och frågor. Vad hette till exempel det lilla matställe på Köpmangatan en bit ner från Läroverket, som drevs av Ester, hustru till den estniske ingenjören Juhan Prees, en mycket god vän till min pappa? Jag åt där, mycket för en billig penning, under en del av min skoltid på femtiotalet.

Här om dan började jag diskutera det här och andra liknande frågor med Birgitta och min son Matti, och vi kom snart in på tanken att göra en forskningsexpedition till Sundsvall för att återupptäcka det som finns kvar av mitt femtiotal. Jag har ingen naturlig anknytning kvar till min gamla stad, så det får väl i så fall bli en eller ett par nätter på hotell, så att vi också hinner göra en utflykt till Juniskär och det där huset där det bor andra och okända nu och så förstås till kyrkogården, där numera inte bara mina föräldrar utan också min bror Matti vilar.

Leonard Cohen på svenska

17 november 2009 17:40 | Musik | 5 kommentarer

Jag gillar Leonard Cohen, jag gillar Mikael Wiehe och jag gillar Ebba Forsberg. Ändå vill det sig inte riktigt, när de förenas på CDn ”Ta min vals. Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen” (Amigo AMCD 925, 2009).

Det kan knappast bero på Mikael Wiehe – han har tidigare med framgång översatt allt från Bob Dylan till argentinsk tango.

Det kan knappast heller bero på Ebba Forsberg, som är en bra sångerska – vi har bland annat hört henne sjunga Dylan tillsammans med Wiehe.

Alltså måste det ha med Cohen själv att göra. Kanske är den speciella magi som vävs mellan hans texter och hans egen mycket speciella röst oerhört svår att återskapa i någon annnans regi. Fast det finns ju exempel på att det har gått. När jag nu hör Ebba Forsberg tolka Cohen, tycker jag att det mest lyckade numret är ”Det här är inget sätt att säga adjö” (”Hey, That’s No Way To Say Goodbye”), och den har jag tidigare många gånger hört framföras av en kvinnlig röst. Judy Collins sjöng den på sin LP ”Wildflowers” (Elektra EKS-74012, 1967).

Fast så där enkelt kan det inte vara. På samma LP sjöng Collins också Cohens ”Sisters of Mercy”, och den har jag inte alls samma förhållande till. Inte heller hjälper det att här, i Forsbergs svenska version, höra den som ”Kärlekens systrar”.

Jag har en stark känsla av att man, när man har hört Cohen sjunga Cohen, har hans röst i kombination med musik, arr och kör så inpräntad i öronen, att det därefter är svårt att höra någon annan göra hans låtar. Den som dessutom har hört de många kvinnorna i hans publik – numera ofta i övre medelåldern och mera – tjuta till hans musik kan kanske också ha svårt att höra samma sånger göras av en kvinnlig sångröst.

Bara i ett par fall (utöver alltså det redan nämnda) känner jag att den cohenska magin fungerar, åtminstone en smula. ”Dansa mej till kärleken” (”Dance Me To the End of Love”) är inte så tokig, och så finns det ett sug i en återkommande, refrängartad fras i ”Ta min vals” (”Take This Walz”): ”Aj, aj, aj, aj / Ta min vals, ta min vals”.

Till New York med Håkan Nesser

16 november 2009 15:58 | Deckare | Kommentering avstängd

Håkan Nesser har varit lärare åt våra barn, när de gick på högstadiet, i Tunabergsskolan här i Svartbäcken i Uppsala. Jag vill inte påstå att jag känner honom närmare, men vi brukar hälsa och växla några ord när vi träffas. Numera har han ju flyttat från stan, men han råkade vara på Akadmibokhandeln/Lundeq strax före Birgittas födelsedag, och jag lyckades därför få en personlig hyllningsadress till henne i hans senaste deckare, ”Maskarna på Carmine Street” (Bonniers, 2009).

Jag har läst alla Håkan Nessers böcker och tycker att den här hör till de mest läsvärda. Spänningsmomentet, med ett försvunnet barn i centrum, suger snabbt läsaren in i handlingen, och i mitt fall gör det väl sitt till att handlingen till stora delar utspelas i miljöer som jag själv har upplevt, i Greenwich Village och övriga Manhattan i New York.

På ytan är den här boken en spänningsroman i deckargenren, men den refererar också med namns nämnande till en författare som Edgar Alan Poe, och mycket riktigt finns det inslag i handlingen som inte riktigt låter sig rationellt förklaras ens när vi har fått upplösningen. Dessutom rymmer den här berättelser en del synvillor – Svenska Dagbladets Magnus Persson gör i sin recension på den punkten en begåvad jämförelse med Alfred HitchcocksVertigo”. Fast här börjar man på ett redan tidigare stadium i handlingen grubbla över om författaren Erik Steinbcks hustru Winnie riktigt är den hon utger sig för att vara.

Upplösningen blir spännande och också mer våldsam än man normalt väntar sig av Nesser. Några av frågetecknen som handlingen har väckt rätas därmed ut. Men inte alla. Några av de märkliga sammanträffadnen som skildras skulle nog kunna inträffa i Poes värld, men inte i den här.

Kooperationen och styckningen av Apoteket

15 november 2009 16:53 | Politik | 16 kommentarer

Apoteket AB i Uppsala län drabbas hårt av utförsäljningarna av apotek. Kvar i den statliga apotekskoncernen blir ganska få apotek i vårt län. Dock förblir det utmärkta apoteket Kronan på Svartbäcksgatan i centrala Uppsala kvar i statlig ägo. Där kommer jag att handla apoteksvaror när jag under vinterhalvåret bor i Uppsala eller eljest reser in till stan.

Eftersom jag under sommarhalvåret bor i Öregrund, har jag förstås undrat över vem som skulle ta över apoteket där. Jag är ju i princip emot hela den här utförsäljningen – apoteksväsendet borde ha drivits vidare som statligt monopol – men eftersom jag också är en mycket trogen kund i Konsum, känns det inte lika motbjudande att handla i ett av de privata alternativen, de apotek som kommer att drivas av Kronans droghandel. Kronans droghandel, som också är stor läkemedelsgrossist, kommer att driva en apoteksrörelse, som till 80 procent ägs av finländska Oriola och till 20 procent av KF. Mitt Med mera-kort kommer att gälla där.

I den del av Uppland, där jag har mitt sommarboende, är konsumentkooperationen redan stark. Coop Konsum i Öregrund är ortens största och bästa livsmedelshall, och den positionen kan snarast komma att förstärkas, när folk upptäcker, att Med mera-kortet gäller även på apoteket Sälen i Öregrund. Liknande symbioseffekter kan man säkert också få mellan apoteket Kronan på Rådhusgatan i Östhammar och det näraliggande Coop Konsum samt, inte minst, nya stora Coop Extra vid infarten. Och inne i Uppsala kan det komma att fungera på samma sätt ute i Gränby centrum, där Coop Forum nu kommer att få Med mera-sällskap av apoteket Gripen.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^