Är det jul nu igen? sa spöket Laban

När Lasse Sandberg dog, publicerade jag följande text:

Tecknaren Lasse Sandberg, född 1924, dog den 11 november 2008 vid 84 års ålder. Det är en avsevärd ålder, så det var kanske inte helt oväntat. Bakom sig har han ett imponerande livsverk, främst långt fler än hundra barnböcker tillsammans med hustrun Inger Sandberg. Generationer av barn minns figurer som Lilla Anna, Lilla spöket Laban, Labolina, Mathias, Tummen och Pulvret.

Så sent som här om kvällen såg jag på bordet bredvid treåriga dotterdottern Klaras säng en trave böcker om Lilla Anna. Självklart har vi för både Klaras mamma Kerstin och hennes syskon läst mängder av barnböcker signerade paret Sandberg: Inger (text) och Lasse (bild). För de har har hållit på länge; de hörde för övrigt till den skara barnboksförfattare, som lyfte KF-ägda Rabén & Sjögren till att bli Sveriges ledande barn- och ungdomsbokförlag.

Paret Lasse och Inger Sandberg är ett ypperligt exempel på att det till synes enkla är nyckeln till det svåra att fånga barns uppmärksamhet.

Själv kom jag först att möta Lasse Sandberg i en helt annan genre. Tillsammans med flertalet av tidens största namn i denna genre – Gurr (Rolf Gustavsson), Håven (H V Nilsson), Björn Hinders, Oscar Cleve med flera – bidrog han regelbundet med skämtteckningar till 1950-talets Folket i Bild. Hans signatur var Herr Sandberg.

I mitten av 1950-talet mötte jag honom också som skämttecknare i Svensk humoristisk tidskrift. Idén till tidskriften lär ha kommit från Lasse Sandberg, men redaktör för den under dess alltför korta levnad (1954-1955) var Lasse O’Månsson, och bland medarbetarna fanns också Beppe Wolgers.

* * *

När jag här om dan var inne på Akademibokhandeln/Lundeq, hittade jag bland de julböcker man exponerade ”Är det jul nu igen? sa Spöket Laban” av Inger & Lasse Sandberg (Rabén & Sjögren, 2005, i förlagets Klumpe Dumpe-serie 2009).

Böckerna om Laban och Labolina är många, och generationer av barn och föräldrar, delvis barn som själva har hunnit bli föräldrar till nya Laban- och Labolina-läsare, känner ju vid det här laget de här figurerna utan och innan. Så de och här spökena och övriga som finns på slottet Gomorronsol anses inte längre behöva några närmare presentationer – i stället förs vi rakt in i historien, vars knorr är att Laban vill överraska med den bästa julklappen i hela världen. Och vad skulle kunna slå att ha lärt sig bli osynlig?

Vi ska väl inte avslöja hela handlingen, men nämnas bör ju ändå att när stjärnan i julgranens topp plötsligt börjar lysa till synes av sig själv, så har en liten osynlig spökhand hjälpt till lite grann.

En lustig likhet med en modern men äldre hjälte lite i samma genre, Harry Potter, är att det på slottet Gomorronsol finns en tavelgång, där porträtten kan tala och röra sig. Men i motsats till Harry Potter behöver spöket Laban ingen osynlighetsmantel för att bli osynlig. Att bli osynlig lär han sig i stället av osynlige Wrolf, som finns allra längst bort i tavelraden. Men hur man gör avslöjar jag inte – vill ni veta det, får ni själva läsa boken.

…julen den är roligast för alla som är små

Alf Prøysens ”Sagan om mössens julafton” fanns först på svenska i ”Gumman som blev liten som en tesked” (översättning Inga och Ulf Peder Olrog, Rabén & Sjögren, 1956). Där illustrerades den av Björn Berg.

1961 gavs den ut separat som bilderbok med illustrationer av Kjell Midthun, och i det utförandet återutgavs den flera gånger i Rabén & Sjögrens Klumpe Dumpe-serie.

2008 återutgavs den igen av Rabén & Sjögren men nu i ny bilddräkt av Catarina Kruusval. Och trots att jag alltså kan se två andra bildtolkningar framför mig, är jag djupt imponerad: Kruusvals musfamilj och katt och matkällarinteriör och inte minst julgran har alla utsikter att bli klassisk illustrationskonst.

Prøysens saga om mössens julafton är en hjärtknipande historia, där musfamiljen nere i sin källare först klär en gammal trasig stövel som julgran och där småmössen i julklapp får var sin nöt plus lyxen att få lukta på en fläskbit. Fast där uppe i huset finns människornas vackra julgran, som lockar och drar när natten faller på. Och dit upp, till granen och till barnens leksaksbil, vill förstås alla småmössen. Men där uppe finns också katten!

Det leder till vådliga äventyr, men katten erbjuder dem till slut ändå att komma undan. Småmössen, som har tagit sin tillflykt upp i granen, är misstrogna, tror att katten ska ta dem, men katten säger:

”Ånej, inte nu när det är julafton.”

Och han håller faktiskt ord, och alla mössen ses på slutuppslaget snusa gott i sina sängar, bland dem en snusdosa (!).

Ja, varför ska det inte få ända väl, åtminstone i sagans värld?

Som det heter i visan ”Mössens julafton”, som ingår som ett bärande element i den här sagan:

”Hejsan, hoppsan fallerallela!
När julen kommer ska varenda unge vara gla’!”

Dans kring julgranen

Yngsta barnbarnet, Klara, kommer att få den illustrerade sångboken ”Dans kring julgranen” (redaktörer Gisela Björklund och Susanna Hellsing, illustrationer Gun Jacobson, Rabén & Sjögren, 2009) i julklapp av mig. Den innehåller ett sångligt barnkulturarv att föra vidare till nya generationer, dels i form av texter och dans- och sånginstruktioner, dels i form av en CD med alla 16 sångerna i boken.

Eftersom jag varje midsommar går till Hembygdsgården i Öregrund för att se på alla ungar och deras föräldrar som deltar i dansen kring midsommarstången, slås jag av hur många av sångerna och ringlekarna som då är obligatoriska också används i dansen kring granen: ”Vi äro musikanter”, ”Så går vi runt om en enebärsbusk” (eller ”ett enebärssnår”), ”Ritsch ratsch filibom bom bom”, ”Sju vackra flickor i en ring”, ”Karusellen”, ”Raketen” och ”Räven raskar över isen” – fast då sjunger man förstås ”Räven raskar över ängen”. Åtskilligt av det här, till exempel ”Sju vackra flickor”, görs verkligen som en danslek, och på CDn finns också en lekledare, Ylva Hellen, som ger muntliga och begripliga instruktioner.

Alltså görs också till exempel ”Nu har vi ljus” som en traditionell ringdans och ”Nu är det jul igen” som en klassisk långdans med smittsamt musikackompanjemang. I schottistakt går Alf Prøysens ”Mössens julafton”. Lekledaren drar sig inte ens för att lära ut schottis (”Tomtefar och råttorna”) eller att introducera helt nya sätt att dansa. ”Midnatt råder” görs till exempel med steg à la ”Zorbas dans” och i allt snabbare tempo – och tro mig, resultatet blir intressant.

Till det goda helhetsintrycket bidrar dels musiken och arrangemangen, dels det varierade framförandet av sångerna. Bland sångarna finns både kända och okända; bland de förra hittar man till exempel Eva Röse, Helen Sjöholm och Arne Weise.

Gun Jacobsons illustrationer är lite enahanda med alla sina tomtar, men illustrationen till ”Mössens julafton” visar, att hon kan mycket bättre.