Är det jul nu igen? sa spöket Laban

När Lasse Sandberg dog, publicerade jag följande text:

Tecknaren Lasse Sandberg, född 1924, dog den 11 november 2008 vid 84 års ålder. Det är en avsevärd ålder, så det var kanske inte helt oväntat. Bakom sig har han ett imponerande livsverk, främst långt fler än hundra barnböcker tillsammans med hustrun Inger Sandberg. Generationer av barn minns figurer som Lilla Anna, Lilla spöket Laban, Labolina, Mathias, Tummen och Pulvret.

Så sent som här om kvällen såg jag på bordet bredvid treåriga dotterdottern Klaras säng en trave böcker om Lilla Anna. Självklart har vi för både Klaras mamma Kerstin och hennes syskon läst mängder av barnböcker signerade paret Sandberg: Inger (text) och Lasse (bild). För de har har hållit på länge; de hörde för övrigt till den skara barnboksförfattare, som lyfte KF-ägda Rabén & Sjögren till att bli Sveriges ledande barn- och ungdomsbokförlag.

Paret Lasse och Inger Sandberg är ett ypperligt exempel på att det till synes enkla är nyckeln till det svåra att fånga barns uppmärksamhet.

Själv kom jag först att möta Lasse Sandberg i en helt annan genre. Tillsammans med flertalet av tidens största namn i denna genre – Gurr (Rolf Gustavsson), Håven (H V Nilsson), Björn Hinders, Oscar Cleve med flera – bidrog han regelbundet med skämtteckningar till 1950-talets Folket i Bild. Hans signatur var Herr Sandberg.

I mitten av 1950-talet mötte jag honom också som skämttecknare i Svensk humoristisk tidskrift. Idén till tidskriften lär ha kommit från Lasse Sandberg, men redaktör för den under dess alltför korta levnad (1954-1955) var Lasse O’Månsson, och bland medarbetarna fanns också Beppe Wolgers.

* * *

När jag här om dan var inne på Akademibokhandeln/Lundeq, hittade jag bland de julböcker man exponerade ”Är det jul nu igen? sa Spöket Laban” av Inger & Lasse Sandberg (Rabén & Sjögren, 2005, i förlagets Klumpe Dumpe-serie 2009).

Böckerna om Laban och Labolina är många, och generationer av barn och föräldrar, delvis barn som själva har hunnit bli föräldrar till nya Laban- och Labolina-läsare, känner ju vid det här laget de här figurerna utan och innan. Så de och här spökena och övriga som finns på slottet Gomorronsol anses inte längre behöva några närmare presentationer – i stället förs vi rakt in i historien, vars knorr är att Laban vill överraska med den bästa julklappen i hela världen. Och vad skulle kunna slå att ha lärt sig bli osynlig?

Vi ska väl inte avslöja hela handlingen, men nämnas bör ju ändå att när stjärnan i julgranens topp plötsligt börjar lysa till synes av sig själv, så har en liten osynlig spökhand hjälpt till lite grann.

En lustig likhet med en modern men äldre hjälte lite i samma genre, Harry Potter, är att det på slottet Gomorronsol finns en tavelgång, där porträtten kan tala och röra sig. Men i motsats till Harry Potter behöver spöket Laban ingen osynlighetsmantel för att bli osynlig. Att bli osynlig lär han sig i stället av osynlige Wrolf, som finns allra längst bort i tavelraden. Men hur man gör avslöjar jag inte – vill ni veta det, får ni själva läsa boken.