Hur vore det att pröva en socialdemokratisk politik?

22 november 2009 13:12 | Politik | 11 kommentarer

Vi åt middag ute i går, efter att ha sett ”Peter Pan” på Uppsala stadsteater. Medan vi väntade på maten vindlade samtalet, som det så ofta brukar, hit och dit. Själv kom jag in på socialdemokratins bottenlöst usla opinionssiffror. När de går upp ett par procentenheter, jublar de kvarvarande partiaktivisterna – men så halkar de ner till den där bottennivån igen.

Jag påminde om att vi i våra unga och entusiastiska dagar egentligen aldrig räknade med att socialdemokratin i val kunde få under 40 procent. Egen majoritet har vi fått bara ett par gånger, men på den tiden var siktet inställt åtminstone på 45 procent.

Att vi gång på gång lyckades, berodde på tre faktorer: en stark organisation med stor medlemskader, social mobilisering och, sist men inte minst, en ideologi som innebar att vi stod upp och slogs för en egen socialdemokratisk samhällsmodell.

Jag hör inte till Jan Guillous beundrarskara, tycker inte att han är någon stor skönlitterär författare och har någon gång också hamnat i debatt med honom.

Men i dagens Aftonbladet (22 november 2009) har han skrivit en kolumn, ”Mona Sahlin vågar helt enkelt inte vara sosse”, som är så klarsynt, att jag gärna vill förmedla ett långt citat:

”Det kan i förstone te sig förunderligt att Mona Sahlin har så extremt låga opinionssiffror. Det politiska bordet borde vara dukat för socialdemokratisk fest. Den borgerliga regimen har fullt upp med att administrera en omfattande arbetslöshet samtidigt som man av ideologiska skäl förföljer arbetslösa och fattiga och sänker skatterna för de rikaste. Och ovanpå det har man lagt ett privatiseringsprogram för att slakta ut all statlig verksamhet som går bra så att medborgarnas service, exempelvis med läkemedel, försämras för att glada riskkapitalister och andra privata ekonomiska intressen skall gynnas.

Det borde vara öppet mål för en socialdemokratisk politik. Så vad är problemet? Brist på mod, skulle jag säga. Mona vågar helt enkelt inte vara sosse.

Tag skolfrågan. Här håller borgarna på att rasera hela skolsystemet för att dels skapa en privat vinstmaskin, dels en skola som i första hand gynnar dem som har det bäst ställt. Slagordet för denna reform är ”valfrihet”.

Då säger Mona Sahlin att lagom valfrihet är okej men vinst är fel.

Och så visar det sig att partiets omslagspojke, den enda personen i svensk historia som blivit justitieminister med sitt utseende som enda begripliga merit, sitter i styrelsen för ett privat, vinstdrivande skolgeschäft, där vinsterna dessutom skall hämtas från våra skattepengar.

Då säger Mona att lite lagom vinst är okej. Ungefär som om hon företrädde ett borgerligt mittenparti och inte social­demokratin.

En socialdemokratisk hållning i skolfrågan är inte svår att formulera. Ungefär så här:

I vårt land skall vi ha en demokratisk skola som ger alla barn lika chanser i livet. Det skall inte spela någon roll för barnen var de bor eller hur rika eller fattiga deras föräldrar är. Det är en grundläggande demokratisk rättighet att alla barn har rätt till samma högklassiga undervisning. Därför måste resurserna samlas till en statligt och kommunalt finansierad skola och vi får avveckla det olyckliga och odemokratiska privatiseringsspektaklet.”

Ni kan läsa hela artikeln här.

Jag avslutar med att också citera slutmeningarna i Guillous artikel:

”En socialdemokratisk politik vore ett djärvare mål. Men kanske också till och med mer taktisk.”