93 kommentarer

1. Enn,
   jag har inga barndomsminnen från Sundsvall men i vuxen ålder har jag varit där många gånger, både privat och i tjänsten. Så nog kan jag orientera mej fram mellan (nutidens; 70-talets och framåt) kaféer och andra hållpunkter.

   Men framför allt kan jag aldrig besöka Sundsvall utan att erinra mej Lars Ahlins långa och detaljrika artikel i STF:s årsbok 1984. Den handlar om lite av varje i stan men kretsar först och främst kring huset Storgatan 33 vid Skolhusallén, det så kallade hellbergska huset, närmast kyrkan (och läroverket, väl?). Lars Ahlin bodde i det huset i sin tidiga barndom.

   Ja, du har förstås läst det han skriver om manufakturhandlaren Tycho Trybom, som skar halsen av sin trolovade, mamsell Fredrike, dotter till husägare Hellberg, och därefter sköt sig själv en kula genom huvudet. De älskande hade beslutat gå i döden gemensamt sedan Hellberg krävt att deras förlovning skulle slås upp.

   Comment by HO — 2009 11 18 17:32 #

2. Dina minnen av Sundsvall väcker så många minnen hos mig. Ibland åker jag tillbaka. Tittar alltid upp mot min pappas kontorsfönster i det hus där Dagbladet inte längre ligger, säger ”huset där Dahlmans låg”, eller ”där Beves eller Frans Pettersson låg”, eller ”i hörnet där Palms konditori låg” – väldigt märkligt. Jag var på tidsresa i mitt liv med Sundsvalls tidning häromåret och då var jag runt på alla mina adresser, Storgatan, Sallyhillsvägen, Tivolivägen – ja kära nån, det var länge sen och mina fina föräldrar vilar också på kyrkogården.

   Comment by Eva S"wedenmark — 2009 11 18 17:35 #

3. Till Hans O Alfredsson: Lustigt nog tog Anders Thunberg, som jag har korresponderat med om Sundsvall, också upp just Ahlin och Storgatan 33…

   Comment by Enn Kokk — 2009 11 18 17:47 #

4. Till Eva Swedenmark: En sådan minnesresa ordnade en reporter på Sundsvalls Tidning åt mig; hon hade bosatt sig i mitt gamla Juniskär och genom folk där hört en del om mig. Så vi satt i Kjell Nordins, tidigare min mammas (numera någon helt annans) kök, jag var tillbaka i det som var Berglunds handelsbod när jag sommarjobbade där, jag träffade några kvinnliga skolkamrater vid vår gamla skola, Nylands skola, jag var i Löran där min familj en gång i världen kom i land… Jag tror det blev sex helsidor i STs söndagsbilaga.

   Vidare: av Anders Thunberg har jag hört att du hörde till dem som höll till på övre Orient.

   Comment by Enn Kokk — 2009 11 18 17:52 #

5. Terassen kanske bör nämnas bland caferna i Sundsvall. Det låg uppe mot Haga och det var många kända jazzmusiker som spelade där. Min syster arbetade under lång tid på Pallas och det blev mucket gratis fika där för min del. Får även tacka dej för din blogg som hittades tack vare melodikrysset.

   Comment by Ralf Dufvenberg — 2009 11 18 21:23 #

6. Till Ralf Dufvenberg: Café Terrassen låg väl på Tivolivägen? Dock: jag har själv inte några personliga minnen därifrån. Jag bodde ju aldrig inne i stan utan i Juniskär, 18 kilometer söderut (då en del av Njurunda kommun), och sökte mig oftast till caféerna i centrum, varifrån man hade nära till busstationen och njurundabussarna.

   Comment by Enn Kokk — 2009 11 18 21:50 #

7. Det stämmer bra det. Det var roligt att bli påmind om dom ställen i Sundsvall. Är boende och född i Sundsvall.

   Comment by Ralf Dufvenberg — 2009 11 18 21:57 #

8. Terrassen bodde jag granne med, det låg på Tivolivägen.
   Och visst Enn, jag hängde på Orient. En av mina mest vilsna perioder i livet. Jag har aldrig känt min klassbakgrund så tydligt som på Sundsvalls Högre Allmänna Läroverk. Det var en ständig kamp för överlevnad. Du drog dig undan. Jag valde motsatt strategi, jag skulle vara med överallt, inklusive bli invald i Vigor. Många smärtsamma minnen är det av den tiden. När jag skrev mina böcker om Gabrielle, Frusna ögonblick och Är du glad, Gabrielle, mindes jag åren på läroverket när jag var en person hemma och en annan i skolan.

   Comment by Eva S"wedenmark — 2009 11 19 11:42 #

9. Till Ralf Dufvenberg: Är du möjligen släkt med Elon D, legendarisk fullmäktigeordförande i Umeå och lika legendarisk nattredaktör och daglig kåsör på samma tidning som jag tjänat ett helt yrkesliv: Västerbottens Folkblad.

   Comment by Mats Rosin — 2009 11 20 8:13 #

10. Nej, jag vet inte om han är släkt med mig. Mitt namn kommer i från Duvid i Hässjö församling, en gång i tiden.

    Comment by Ralf Dufvenberg — 2009 11 21 11:02 #

11. Konditori Terrassen låg mycket riktigt på Tivolivägen och ägdes av Claes Claesson – den legendariske Wivexdirektören.
    Därav kom det sig också at den gode Claes kunde anlita sina Wivexmusikanter att spela även på Terrassen – när det inte var danskvällar.
    Stig Nahlbom

    Comment by Stig Nahlbom — 2009 11 21 13:31 #

12. Till Stig Nahlbom: Kul att se att även du har hittat hit – ett antal journalister, ofta i senioråldern, utbyter då och då tankar här på bloggen.

    Comment by Enn Kokk — 2009 11 21 14:07 #

13. Ja glöm inte att Stig Nahlbom själv på 50 och 60-talen var en mycket fin swingklarinettist, och som spelade i Benny Goodmans anda. Jag minns att jag en gång med stor succé engagerade honom för en spelning på Timrå folkets hus – med en entusiask och kräsen skolungdomspublik.

    Comment by anders thunberg — 2009 11 21 18:29 #

14. Jag glömmer inte te-danserna på Wiwex på lördag eftermiddag – för att inte tala om danskvällar med Jörgen och Grethe Ingman!

    Comment by Eva Swedenmark — 2009 11 21 22:03 #

15. Fast det var förstås mer på sextiotalet…

    Comment by Eva Swedenmark — 2009 11 21 22:05 #

16. Jodå, Anders Thunberg och jag var kolleger på Sundsvalls Tidning.
    Hej, förresten!
    Jodå, det var inte bara Timrå FH utan också till exempel Hällan och Wivex.
    Hotar att återkomma i ärendet!
    Sätt inte igång mig med att berätta om 50-talets Sundsvalls för

    Comment by Stig Nahlbom — 2009 11 22 12:11 #

17. då får ni aldrig stopp på mig, skulle jag skriva innan mina stelfrusna fingrar avbröt mig.
    På tal om fik.
    Minns ni Cecil, Neas, Prag, Orient, Blå Lyktan, Palms, Wänhem, Java, Metropol, Norra och Södra Bergen, Pallas, National, Berghems – och så Terassen.
    Och så alla dessa affärer och varuhus!
    Dahlmans, Liljequists, Nasielskys, Tynnes Leksaker, Forsbergs Möbler, Beves, Rosenbaums, Henrix, Saluhallen, Epa, Missionsbokhandeln, Sko-Ring, Humbles Hörna, Lindgrens Järn, Centralaffären, Arbetarboden, Norrlandstryckeriet, HE Adamson, Bröderna Nyströms, Sjöbergs Mudikhandel, Hagström Musik och så bokhandlarna Ledins, Sunessons och Nymans.
    Några uttag ur minnenas kassaskåp.
    Det finns säkert mer!

    Comment by Stig Nahlbom — 2009 11 22 12:29 #

18. Till Stig Nahlbom: Jo, just det här är det Sundsvall jag minns – jag har ju själv för övrigt nämnt bokhandlarna och många av caféerna, och det är klart att jag dessutom också har varit på till exempel Palms och uppe på de båda stadsbergen, i mitt fall mest på det södra.

    Till Nasielskys gick vi, när jag under realskoletiden skulle förses med kläder inför höstterminen.

    På EPAs bar åt jag ofta lunch. Det kostade 1:15, 1:25 om man också ville ha en halv fralla.

    Comment by Enn Kokk — 2009 11 22 12:38 #

19. Det var Olrog och ”Borgmästarinnan i Sundsvall”, Tony Ferraresi, Caramba, Esplanaden, Rö-Lotta Luffarbion, Brita Wiklubnds Fisk & Vilt, Lv5, posten på Köpmangatan, urinoaren på Fisktorget, Inga-Lisa Ericssons Balettskola, Dagbladet, Sundsvalls Tidning, Sunsvalls-Posten, Bilbolaget, Bil&Buss, Norlins, Fröberg&Sjöberg, Mossberg@Blomqvist, Odd Fellow, Knaust, Centan,Statt, Runan, Surret, Korv-Acke, Stjernströms, Gambrinus, Kps, Trean, Ingeborg Nyberg – ja, det var mycket på den tiden!

    Comment by Stig Nahlbom — 2009 11 22 13:17 #

20. Jag har ett starkt barndomsminne från EPA i Sundsvall. Där fanns en *rulltrappa* – ett under för en nedrest gosse från Gudmundrå. Och så spårvagnen förstås.

    Senare, under gymnasisttiden i Härnösand, blev det mycket Wiwex och Vigors revyer på läroverket. Vår lokale trumpetaridol Åke Jönsson spelade där ett tag.

    Stig Nahlbom nämner Ingeborg Nyberg. Vad i all världen blev det av henne.

    Comment by Bengt O. — 2009 11 22 13:46 #

21. Till Bengt O: Ingeborg Nyberg, som också Stig Nahlbom nämner, fick ju genom radion ett snabbt och enormt publikt genomslag. Framgångarna fortsatte, bland annat genom filmmedverkan. I den bok som är utgångspunkten för den här betraktelsen läser jag; ”I slutet av 50-talet åkte Ingeborg till Milano för att ta sånglektioner och utbilda sig till operasångerska, men trassel med halsen gjorde att den utbildningen aldrig fullföljdes.”

    Comment by Enn Kokk — 2009 11 22 14:06 #

22. Till Stig N och Bengt O: De här uppräkningarna av er det är för mig rena poesin. Och visst Nalle, att jag nämnde Timrå FH beror enkom på att jag personligen vid det tillfället hade arrangörsrollen (Norman Grantz måste också till för att skulle bli spelningar!!). Åke Jönssons orkester från Härnösand hör också till de storheter jag 50-talet engagerade för skoldanser i
    W & : lokalen i elevrådets regi )
    Jag betraktade Åke Jönssons orkester som en norrländsk motsvarighet till Thore Ehrlings) Vi engagerade dock också orkestrar ända från Stockholm, som t ex Storyville Creepers, där ventilbasunisten visst hette Eje Thelin, sedermera framträdande medlem i RIAS:s storband i Berlin.
    Som 15-åring minns jag också en blyg flicka i vit blus framträda på Wivex. Det var Barbro Svensson från Järvsö som premiärsjöng med Simon Brehms orkester. Går vi längre tillbaks, till 40-talet, har jag många starka sundsvallsminnen. Till de mera omtalade hör, när jag och en lekkamrat, kyrkoherdedottern Sigrid S., som 5- 6-åringar, i ett obevakat ögonblick hoppade på Hassela-bussen på Skolhusallén. Ett verkligt Bonnie & Clyde-äventyr, som aldrig nådde tidningspressen.

    Comment by anders thunberg — 2009 11 22 18:16 #

23. Anders, du mötte den blyga Lill-Babs på hennes första gig som vokalist på Wivex och du var 15 år. Ni var ju jämnåriga, för 15 år var hon själv också när hon debuterade på Wivex. Sedan dess har Lill-Babs blivit större och mindre blyg. Babs fick hon heta efter Stor-Babs, dvs. Alice Babs, som i tonåren fick sitt Babs efter Babs Gonzales, en utflippad och hårt krökande entertainer i spåren av Dizzys, Monks och Birds vilda be bop. ”Open the Door, Richard /and let me in” var Babs signaturmelodi!

    Mitt eget minne av Wivex var att det var där snobbarna höll till – på tedans och allt vad det hette. I mina ögon var de småborgerliga töntar. Själv försökte jag juvenilt hävda mitt danskunnande i Folkets Park och på Hällan. Jag var i Sundsvall för ett par veckor sedan och tittade in i Wivexlokalen. Skylten finns kvar ännu. I stället för dansmusik hördes ”Fyra trea”, ”sexa sjua” från högtalarna – sedan många år har Wivex blivit ett mycket trött och nerslitet Bingoställe, där ett fåtal gäster tillbringar arbetslösa förmiddagar i väntan på livets lyckostunder. Sic transit Gloria Mundi! Mitt stora minne från denna lokal var annars den kväll på sent 50-tal då Lasse Gullin spelade där. En unik musikalisk upplevelse med Gullins långa soloslingor på upp emot tjugo minuter i meditativt tempo utförda av en drogad, introvert totalfokuserand Gullin – den nordiska jazzens lyriska föregångare till Coltranes lika långa modala soloimprovisationer något tiotal år senare. Lokalen var bara halvfull och jag var kanske den enda som upplevde upphöjd lycka. Danspubliken var inte alls lika nöjd som jag. Låtarna var ju på tok för långa och tempot för släpigt.

    Apropå Ahlins minnen från Sundsvall: Adressen Storgatan 33 har flera nämnt. Men han bodde en tid också på Södermalm, hos sin pappa i en av de små vita träkåkarna på höjden. Det påstod åtminstone min morbror Birger, som bodde i närheten. Man hittar också Sundsvallsminnen i Ahlions romaner och noveller. I novellen ”Kommer hem och är snäll” har äkta maken besökt Gambrinushallen innan han kommer hem på runda fötter, om jag minns rätt. I ”Gilla gång” är den unge Zacharias pappa vaktmästare på Gustav Adolfsskolan – där gick jag själv i Folkskolans 3. och 4. klass – och i ”Natt i marknadstältet” bor Paula/Paulina uppe vid Norra Stadsberget och en del av handlingen utspelas vid Tivoliplatsen nära bron över Selångerån mot Storgatan – en magisk plats också för mig, där jag skaffade fribiljett till cirkus Scott geno att låtsas hjälpa till att resa tältet och dansade mitt livs första dans som grön 15-åring. Flickan övergav mig i pausen mellan de båda låtarna – jag kunde inte dansa, upptäckte jag då, medan jag klamrade fast vid flickans plastskärp.

    Det är kanske så när man växt upp i Sundsvall. Drömmar om Stockholm var vanliga men de magiska platserna fanns där, i Stenstan, alldeles omedelbart nära.
    Och de fick näring också av musiken och litteraturen.

    Hälsningar
    ”Bobby” (kallades jag på den tiden av de mina – ”Svensson” av de andra, lärare, chefer …)

    Comment by Bo S. Svensson — 2009 11 22 22:31 #

24. Till Anders och övriga med jazzintresse från 50-talet och framåt. Rättelse och tillägg till frågan om Lill-Babs, Stor-Babs och lilla Vicke Vire: Det var swingerans Louis Jordan o.a. som hade ”Open the Door, Richard” på repertoaren, inte Babs Gonzales. Nu har jag kollat. Men Babs Gonzales är den rätte Stor-Babs i alla fall. När James Moody turnerade i Sverige kring 1950 och spelade in bl.a. ”Moody’s Mood for Love”, som blev en amerikansk sensation med svenska jazzmusiker i bandet, blev det både ett genombrott för svensk jazz i USA och ett svenskt mindre genombrott för både Moody och hans road manager Gonzales och deras fräcka versioner av scat sång. Ett exempel, Dizzy Gillespie turnerade i Sverige 1949 med sitt allra bästa storband (på Vinterpalatset i Stockholm)och väckte sensation med vokalnumret ”Oop-Pap-Ah-Dah” – men det var Babs Gonzales som hade gjort låten och den första inspelningen i USA var med Babs lilla band ”Three Bip and a Bop”. Gonzales gjorde också en vokalversion av Charlie Parkers ”Ornithology”. – Om man kollar OrkesterJournalen från den tiden bör det framgå att Babs Gonzales väckte lika stor entusiasm från den svenska publiken som Moody själv gjorde hos den amerikanska och att båda scattade hejvilt. Det måste nog vara det gästspelet på svenska estrader som gav Mellan-Babs Sjöblom hennes smeknamn: hon var också en djäkel på att scatta. Lite kuriosa om Stor-Babs, nämligen Gonzales: När Sonny Rollins debuterade var Stor-Babs med i samma band – han var dessutom beat-poet under 50-talet, har varit chaufför åt Kapten Blod, dvs. Errol Flynn, och har skrivit en självbiografi med den talande titeln: ”I paid my Dues: Good Times, No Bread – a Story of Jazz.” Stor-Babs dog 1980, 61 år gammal. För mig representerar han det glada existentiella vansinnet och vilda vitaliteten under bop-eran. En hipster långt innan Jack Kerouac korsade kontinenten ”On the Road”.

    Comment by Bo S Svensson — 2009 11 23 6:37 #

25. Till Bo S m fl. Men vem var det som ”upptäckte” Lill-Babs egentligen? Stig Ehnebom brukar väl ta åt sig äran. Och nog är det bra mycket Sundsvall i LA:s sena (1990) ”De sotarna! De sotarna!” också.

    Comment by HO — 2009 11 23 10:13 #

26. PS. I den sena ”Sjätte munnen” (1985) också för resten.

    Comment by HO — 2009 11 23 10:15 #

27. Lill-Babs debuterade i större sammanhang med Lasse Schönnings orkester på Wivex.
    Allt övrigt är hörsägen.
    Stig Ehneboms och mina insatser på vägen till Wivex och Simon Brehm skildras nog sanningsenligast i Barbros memoarbok.
    Själva har såväl Stig E som Stig N berättat den sanna historien i olika sammahang.
    Och man bör inte glämma Claesson på Wivex och radion i Sundsvall som milstolpar på denna sedermera rätt långa väg till att bli folkidol.
    Och ingen av oss levande lever med utrycket ”ta åt sig äran”.
    Så var det!

    Comment by Stig Nahlbom — 2009 11 23 12:42 #

28. F ö skriver jag fortfarande ganska flitigt
    Bl a i gamla hederliga veckotidningen Kvällsstunden.
    Där har det väl hamnat ett och annat medelpadskt genom åren.
    Har för mig att jag också en gång skrev om HAL i Sundsvall för kommunens tidning under rubiken ”Mitt liv som knodd”.
    Dessutom chefredaktör för engångren Sundsvalls Nyheter som gavs ut i samband med hundrårsjubileet av den förödande branden.
    Samt att jag skrev texter till broschyrer om Stenstan och Kulturmagasinet.´
    Kanske nutida dammsamlare i kommunarkivet.
    Är förresten skyddspatron i landskapsförenigen Skvadern i Uppsala (som du Enn sökert känner till) och en gång korad till Årets Skvader i motsvarande stockholmska systerorganistion.
    Själv hävdar jag att Skvadern – inte draken – är Sundsvalls självskrivna dymbol.
    Detta plus en mängd skriverier vilka kanske finns lagráde på http://www.silvergen.org – en sajt för 55-plussare. Själv har jag märkligt nog överlevt 76 år hittills.

    Comment by Stig Nahlbom — 2009 11 23 14:18 #

29. Till alla er gamla sundsvallsbor (och några utsocknes) vill jag rikta ett varmt tack för intressanta kommentarer till min lilla text om mitt eget 1950-tal i Sundsvall. Ett och annat är förstås tidigare bekant även för mig, men tack för påminnelserna. Och jag har faktiskt lärt mig en del nytt också. Tillsammans har vi åstadkommit en inte så oäven kunskapsbank, som nu finns tillgänglig för alla dem som söker kunskaper om den tid och den miljö vi har skrivit om.

    Comment by Enn Kokk — 2009 11 23 14:19 #

30. Jag hittade en del ny information i denna tråd om Sundsvall, men jag vill ändå argumentera FÖR draken (Skvadern skjöts i Timrå av en timråbo och myten uppstod som studentikos vandringssägen i Uppsala, varför den snarare hör i hop med Medelpad och inte bara Sundsvall …) Sundsvall — en hemvist för draken.
    Ordet drake kan härledas ur grekiskans drakon, som betyder orm – och schablonbilden av en drake är ett jättelikt ödleliknande vidunder som förekommer i myter och sagor i de flesta kulturer, med drakens roll ofta som väktare av skatter. De äldsta kända bilderna av drakar kommer från Mesopotamien, där drakarna var ett skyddsväsen. Även i Kina var och är draken lyckobringande. Antikens greker prydde ibland stäven på sina skepp med en skrämmande drakbild, och under senantiken förde kavalleriet ofta drakstandar. Våra egna vikingars hövdingaskepp pryddes också av drakornament på stävarna. I folktron var draken dock oftast ett ont, farligt eld- och ettersprutande väsen, som måste blidkas med människooffer, men som till slut kunde förintas av en hjälte, en oförskräckt drakdödare. I den kristna kyrkan var draken en symbol för djävulen, som förledde människorna redan i paradiset. Trots allt detta så kryllar det av drakar i Sundsvall, varav ett exempel, Sundsvalls märke, ett S krönt av en eldsprutande drakkäft, delar de engagerade i två oförenliga körer, en ettergiftig emot och en open minded för …
    Draken, fabeldjurens konung, hur sent den nu än anlände Sundsvall, har trots allt med stadens identitet och historia att göra. Vid stadens första interimsprivilegiebrev, anno 1621, fanns inget stadssigill eller ens Gustav II Adolfs namnteckning på dokumentet. Han befann sig ju i strid i Livland vid tillfället. Men 1624 föddes Sundsvall en andra gång, med nytt privilegiebrev, nu med konung Gustavo Adolphus namnteckning, samtidigt som själva idén med stadsbildningen kunde presenteras. Här skulle anläggas en vapenfabrik, servande den krigförande armén med gevär och hjälmar, varför också stadsvapnet förärades med två korslagda muskötstöd och en stormhatt. Och så ser Sundsvalls unika stadsvapen ut ännu i denna dag. Av vapenfabriken blev dock knappast intet, utan en snar flytt kom till stånd till Söderhamn. Krig i sig, är till och med i sin ”bästa” bemärkelse identifikationen av det ondaste av det onda, ett slags kultur- och människoslukande stycke, som har det mesta gemensamt med den gemena varianten av en drake, skräckingivande, eldsprutande och dödsbringande. Därför kan det tyckas försonande att det i stället för muskötproduktion senare anlades en klockgjuteriverkstad, som genom ett drygt sekel försett norrländska kyrkor – och en svensk missionsstation i Östafrika! – med himmelska klanger, i sin motsats till vapenskrammel.
    Tiden gick, och så sant som det är sagt våldfördes Sundsvall av ryssen 1721, som stack såväl landsbygden som den yrvakna staden i brand. Visserligen utövades ett försvar med häftiga strider vid Widesbron, och där slutligen soldaterna fick bita i gräset vid Selångers gamla kyrka och major Johan Fredrik Fieandt, från Savolaks-Nyslotts regemente, fick ta till flykten. Och inte heller vid de förödande stadsbränderna 1803 och 1888 fanns beredskapen eller stod ens försynen bi. Men som en fågel Fenix reste sig staden ur större och smärre katastrofer. Fiskenäringen fick konkurrens av en begynnande merkantilism, med järnbruk, älvarna och skogen som resurser. I Sundsvalls hamn och i stadens närmaste omgivningar uppstod dryga dussinet skeppsvarv, som gjorde staden till en av Sveriges 4–5 största hamnstäder och utgångspunkt för seglatser på alla världshaven. Medelpads Sjöhistoriska förening har registrerat cirka 550 segelfartyg byggda eller hemmahörande i Sundsvall fram till ångkraftens dagar. Att Sundsvall under senare delen av 1800-talet, i folkmun, kallades för Lilla Amerika, beskriver väl, med någon liten överdrift, en stad i expansion, med världen framför sina fötter. Sålunda seglade skeppen hem, inte bara salt och kryddor, utan en hel skala av exotiska stapelvaror och souvenirer, från världens alla hörn. Träpatronerna, varav flera med välkända spenderbyxor, kunde unna sig en lyx och samtidigt stilla sin nyfikenhet inför allt vad hamnen och handlarna erbjöd. Det är därför också troligt att både främmande seder och främmande föremål fann sin plats bland sjöfolk, borgerskap och de nyrika. Om inte annat så vittnar språket i utsmyckningar och dekorationer under återuppbyggnaden av staden, efter den största stadsbranden i Sveriges historia, att drakar, gripar och andra mytiska väsen tog sin plats på fasader och tak, i trappuppgångar och valv i ett flertal byggnader. Den gyllene draken, som kröner Hirschska huset vid Stora torget, är ett exempel, medan det mest slående ändå finns att beskåda på Gustav Adolf-kyrkan, där både lilla och stora tornet är smyckade med sammanlagt vardera 16 stycken långhalsade drakhuvuden åt alla väderstreck. På spiran under den gyllene kyrktuppen ser ytterligare två drakar. Till och med kyrkportens järnbeslag är smidda som stiliserade eldsprutande drakhuvuden. Dessvärre försvunna är de dekorationer i kyrkans innertak som också gestaltade stiliserade drakdekorationer. Att detta är påverkat och har att göra med den del av världen som ser drakens uppgift som väktare och varnagel gentemot fiendskap, eldsvåda, katastrofer och andra demoner, måste väl betraktas som ett axiom, och med annan åsikt, så är sannerligen ännu inte kyrkodrakarnas mångfald och närvaro välsignad eller förklarad! Att sedan borgmästaren på 1890-talet bar det stolta namnet Johan Otto Drake af Hagelsrum är bara mer än en träffande tillfällighet …
    För att få ny tändvätska för drakens symbolvärde för Sundsvall, får man vila sig genom ett sekel fram till 100-års-minnet av den stora stadsbranden eller, om man vänder på steken, födseln och framväxandet av den stolta Stenstaden. Till detta märkesdatum, 1988, anförtroddes en känd art direktor, verksam inom reklambranschen i Sundsvall, Paul Persson, att ge händelsen något av en logga. Vad som kom ut av detta var det stiliserade esset, krönt med ett eldsprutande drakhuvud. Enkelt i sin genialitet. Användandet kom sedan att bli större än ett hundraårsminne. Användandet blev till det märke som, vid sidan av det officiella vapnet, utökade möjligheten till stadens identitet, både med rötter i stadens bildande och dess ”nybildande”, en stad med historia, uppstånden ur askan.
    I slutändan så finns det också, precis som med det lokala sagodjuret Skvadern, en mängd företeelser som attraherats av kraften och det fantasieggande, i ett väsen utan egentlig fysisk substans, men med ett symbolvärde som spränger gränser. Basketlaget Sundsvall Dragons, den traditionella drakflygningen vid Högoms forngravar, sommarhalvårets Drakparad och folknöjet Drakbåtsfestivalen är bara några. Säga vad man vill, men visst har draken erbjudit stan publika sammanhang och en viss trivseleffekt? Bara det är värt sitt märke — och må drakarna fortsätta bevaka stadens skatter! Sen må den påbörjade akten kring ett nytt stadens varu- och adelsmärke påvisa vad denna uppdatering kräver för signum …

    Comment by Anders Öhrn — 2009 12 22 19:00 #

31. Oj vad mycket historia jag läst om min gamla stad
    allt sitter där.Min kusin var servitris på Cecil!!
    Själv var jag med när VIG bildades Med Roffe Dahl-
    ström och doktor Johanssons pojkar och några till.
    Vi höll till på som man sa Västra plan vid fängelset . 47 tror jag Svend Assmunsen var första
    gången på Wivex med bl a trummisen Fredrik o Ingman . Jobbade själv ett sommarlov på Palms ,de
    hade bageri på gamla norrmalm , jag körde över till kondiset på storgatan . Där har många andra
    affärer passerat revy .bl annat Hasse Lindros en
    gammal bekanting från barntiden .Borta i 33:an var
    ju även några stora klädaffärer som inte hade sån
    lysande karriär . En som klarade sig länge var
    John Alf Westin . han startade på östermalm ,solgatan redan före kriget att sälja
    pälsar (36 – 43)hisorien senare vet alla .Apropå
    terassen var där spelade en hel månad lekte Are-
    felt på piano , där var musik onsdag – lördag

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2010 04 08 17:01 #

32. Det vart lite fel på slutet ,var där och lyssnade
    på Sven A . Apropå Lill-Babs , hon bodde i en liten lya på Sjögatan , det vart nog lite bråttom
    en gång , varvid stykjärnet glömdes på (men det
    är väl glömt !!) I varje fall kom de och släckte !! En annan som var märklig var han som
    samlade skrot och flaskor mm , Han drog upp 8
    skottkärror genom att flytta den första 50 mtr
    därefter nästa osv från sin bostad ner till
    Hallgrens Skrot på Landsvägsallen , vet att han
    hade vid sin död många miljoner (kommer inte på
    namnet just nu) Någon nämnde Stjärnström , han tog
    hål i plåtväggen mot gasverket och hade utbyggnad
    på baksidan , där såldes korv o hemlagad senap .
    Den andre som sålde korv på köpmangatan var Puklas
    han vann pengar på den där hästen Bona 7-800ggr
    han trasslade till det sålde nubbe till korven åt
    en kontrollant !! Det vart lite mycket detta !!

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2010 04 08 17:18 #

33. Hej igen Nu kommer jag ihåg skottkärremannens
    namn , han hette Swartzman !

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2010 04 09 9:52 #

34. Om Sundsvalls Museum . När det öppnades fanns min farbror Bertil med och jobbade . Museets chef var rätt ofta ute vid sommarstället vid Tranviken, där var även Calle Nordlader då och då. Min farbror Betil var med i många nämnder och var med i styret av staden i många år. Calle var ju biblotekarie i många år och styrande staden. Vart rikskändis när läroverkets tillbyggnad utfördes med enormt budgetöverskott!! Flera som skriver ovan är namn jag känner igen som söner till tidigare verksamma i staden. Duvenberg ovan – är Du släkt med Curt D? Har inte sett någon nämna Ellna Berg! Mvh Lennart Decker (jJnsson) (78år).

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2010 09 10 20:33 #

35. Liksom inte jag skulle minnas allt detta roliga ni talar om! Och mer än så!
    Jag minns rubbet!

    Comment by Ture Sjolander — 2010 10 18 9:08 #

36. Minns ni Cyckel Erik och Rödlotta ? eller herr Swartzman med tidningspapper i sina skor… och roliga hopp i både Vidarbacken och Kubenbacken, gjorde jag 90 meter. Ture Fröberg på Brandstationen var en bra fotbollstränare för mig.
    Vad ni inte minns, var min läromästarinna i fotografi, Maria Kihlbaum, och de män som lärde mig allt om nya media 1952 var Redaktör Vedin på TT Sundsvall med redaktörena Kalin, Hallen, Rönnberg och Lundberg. Vi kastade sten och suräpplen över järnvägen från GA-skolan på den uppnästa knodden på andra sidan, redan 1947…
    Och Aje Morelius var bästa journalisten i Sundsvall 1958

    Comment by Ture Sjolander — 2010 11 15 2:56 #

37. ADDENDUM
    och visst minns jag Wivex, det blev mitt andra hem, på något vis. Mina kompisar Putte, Jörgen Farm, Sven Hoglund, Ulla Berg, Anders Th., tyckte de var för intellektuella att gå dit. Ingemar Johansson var där en kväll och en sjöman från hamnen slängde Ingemar över häcken till Heden helt oväntat då Ingemar var boxningsstjärnan mummer 1. Ingemar var helt chockad och utslagen.
    Sen blev jag två i Flugans Sångtävling i Skönviks Folkets Hus 1957, på låten ”Bär ner mig till sjön” fast på engelska med den tyska original titlen.
    Publiken, minns jag rätt, var 1500 människor som det var en semifinal före Stockholm.

    Viss minns jag trevliga Nalle som var från mina förfäders bygder Stöde.

    nu får det vara nog med minnandet…

    Comment by Ture Sjolander — 2010 11 15 3:17 #

38. För övrigt bjöd Intendent Tunander mig att göra min första utställning på Museet efter det att min pappa hade byggt stommen till gravmontern för Högom ”kungens” svärd och tillbehör på Museet.
    Om jag minns rätt satt min far upp toppen på Sundsvalls Kyrka också, var det en guldtupp då?

    Mer info:
    http://www.kulturguidevasternorrland.se/start.aspx?id=158

    Vilka tider vilka bygder….oj

    Comment by Ture Sjolander — 2010 11 15 3:37 #

39. Hoppsan:
    Correction
    http.www.kulturguidevasternorrland.se/contentPage.aspx?id=158

    Comment by Ture Sjolander — 2010 11 15 3:44 #

40. Ääää tjatigt, sorry
    nånting sånt…använd Google och-eller huvudet

    Comment by Ture Sjolander — 2010 11 15 3:47 #

41. Senaste kommentarerna:
    Mitt namn är inte illegalt inte heller mitt ansikte.
    Det är inget fel med Socialdemokrati men konsten är att inte fastna i traditioner.
    Konsten är att komponera en oförvirrad grupp av skarpsynta personer som kan inte bara i första hand leda ett enstaka parti utan samla en förvirrad nation runt denna denna demokratiska grundtanke.
    Socialdemokratiska partikongreser har alltid varit korrumperade lärde jag mig i Sundsvall redan. Kongresserna var en slags köbildningsstationer för önsketänkande om ministerposter. Hällan var ett golv för den mest obegåvade Sundsvalls ungdomen, lärde jag mig när min far köpte huset på andra sidan backen för en spottstyver i slutet av 40-talet.

    Kommer ni ihåg vad ni själv tänkte den tiden eller kommer ni bara ihåg vad de andra tänkte åt er?

    Comment by Ture Sjölander — 2010 11 16 13:46 #

42. Till Enn var av er.
    Folk utan ansikten bildade nätverk runt landet i desperata försök att exercera makt de aldrig haft, något av Wallenberg frasen: ”Att vara men inte finnas”, alltså lite av en hemlig organisation typ SÄPO eller nuvarande FRA. Inte ens deras utvalda representanter fick ifrågasätta detta ansiktslösa nätverk.
    För att illustrera tillvägagångssättet av denna hemliga och hycklande ”order” i nutid behöver vi bara gå till de senaste rubrikerna om tillsättandet av en Talman. ”Det finns bara en kandidat”. För att kandidera måste det finnas minst två kandidater eller populärt uttryckt; Två för Tango.
    Jag tycks ha trampat på ömma tår här!

    Comment by Ture Sjölander — 2010 11 17 0:50 #

43. Till Ture Sjölander: I det senaste talmansvalet fanns det förvisso två kandidater till posten som talman, en moderat och en socialdemokrat. Så jag förstår faktiskt inte vad du syftar på.

    Men i princip kan ju talmansval också genomföras utan motkandidat. Talmannens roll som riksdagens ordförande innebär ju att han eller hon ska distansera sig från sitt tidigare partipolitiska engagemang, och om den sittande talmannen har vunnit hela riksdagens respekt, kan ju han eller hon bli omvald utan att man ställer upp någon motkandidat.

    Comment by Enn Kokk — 2010 11 17 11:47 #

44. Enn du måste vara en sann monarkist när du intar en sådan ställning.

    ”förvisso” och ”i princip” räcker inte och att inte distansera sig från kungahuset gör Talmannen till Kungens redskap och inte till Riksdagens.
    http://www.newstime2010.net/RIKSDAGSVALET_se.html

    Om du tittar i svenska pressen just nu ser du hur många som använder uttrycket hur medlemmar i Socialdemokraterna just ”står i kö” för sin tur.
    Och hur utses Valberednings ordförande. Hur ser kön ut? Samma sort av köbildning som Moderna Museet haft de senaste 30 åren…. Den korrumperade KÖ Svensken!

    Comment by Ture Sjölander — 2010 11 17 12:19 #

45. Jag måste tyvärr dra mig ur denna dialog då jag just nu sitter i samma båt som Christopher Hitchens, dock utan att dela hans atheism.
    Som jag heller inte delar någon religiös syn, ej heller något färdiggjort politiskt manifest bör jag focusera mig på allra närmaste tidsrymd.

    Med all vänlighet!

    Comment by Ture Sjölander — 2010 11 17 13:12 #

46. Hej alla med minnen från 40-50 talet. Såg att Ture S oxo hade hoppat backe , jag började i Engströmsbacken och sedan till Vidars lilla först.
    Såg att Du nämnde Ture F har för mej att han bra vänsterytter i GIF och att hans chef på brandkåren hette Crone !! Ture Du måste då ha träffat min farbror Bertil på museet, han var där jämt !! Apropå Heden där låg fotoaffären , där en bekant, Karin var retuchös (korten färglades) den låg i Wivexhuset granne med fotografen som åkte konståkning. Du nämnde Hällan i backen mot Skolhusallen, brann väl upp sedan, det var ett sånt ställe som Savoy i Stockholm !! Det kommer mer framöver när man får tänka tillbaka
    Mvh Lennart Decker (Jonsson)

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2010 11 23 15:15 #

47. Hej igen!! Rättelse till ovan. Konståkaren var frisör.
    Mvh Lennart D .

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2010 11 24 10:34 #

48. Jorrå Lennart, de gjorde jag. Fotocentralen Foto Lasse. Sen fanns det fotografen Atelje Engström på Storgatan. Ture Fröberg placerade mig som vänsterytter i GIF pojklag. Åke Jansson blev känd centerspelare sedan. Vi hoppade tillsammans i Lillvidarbacken och sedan I Sundsvalls skidbacke ovanför LV5 mot Södra berget där vi åkte slalom senare. Hällan tyckte jag var ett fyllställe.
    Tillbringade mina första 4 år 1938-1943 på Västra Vägen snett emot Kyrkogården ett par hundra meter upp från Bron. Föddes på Åmon i Njurunda.
    Mer: http://www.youareinmy.homestead.com/SUNDSVALL.html
    Min farfar Abraham byggde fioler och min morfar Rickard var i sin ungdom sättare på ST. Själv pryade jag både på Sundsvalls Posten, Tidningarnas Telegrambyrå och Sundsvalls Tidning.
    Det fanns en kille som kallades för ”Snaggen” som var kollega med Nalle Nahlbom på S.T., han var sättare. Minns att jag blev inbjuden att fotodokumentera uppsättningen av Brecht Tolvskillingsoperan på Sundsvalls Teater. Minns någon de inblandade från Knoddläroverket?

    Jag hatade all form av dragspelsmusik mot slutet av min tid i Sundsvall:
    http://www.alvdalen.se/sv/Puffar/Herbert-drar-sin-sista-vals/

    Comment by Ture Sjölander — 2010 11 26 2:49 #

49. Hej igen Ture S. Nu har jag tittat på din fina sida och som jag tycker trevliga konst. Jag kommer ihåg planen vid Östermalmsgatan , den kom till när bostadsområdet bort mot Mogatan kom till (det vart många barn). Jag bodde då på Vallgatan, Bertil bodde först på Skoltået och sedan på Bergsgatan.
    Intressant med Vigge, en av morsgrenarna går till Henriksdotter på Vigge 1 (16-17oo talet)- Du var oxo på Sundsvalls Posten, kommer ihåg den barske mannen Sällvin och han som skötte trycket i källaren Holmen. Kände H:s son Karl Lennart.

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2010 11 26 12:02 #

50. Fortsätter: Då vet jag var Du bodde,gick yrkesskolan rätt över bron 47-49 På (stora gröna då). På tal om backe, hade en skolkamrat som hette Erik Styf som jag tror vart bronsmedaljör i OS. Mina första sex skolår var på Ö-malmsskolan och på vintrarna vart det mycket åkande i slalombacken. Dom hade även ljus på torsdagkvällar!! Undrar om inte Nahlbom bodde i ett av husen som kom till i Fridhemsparken. Kommer Du ihåg blomtergrabben
    Nygren vid växthusen ovan Fridhemsg i parken??

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2010 11 26 12:25 #

51. Ha ha festligt! Östermalmsskolan var min start också och Carlsson hette lärarinnan som bodde lite längre ner från skolan på Fridhemsgatan. Hon var schyst och trevlig minns jag som 7åring mitt under brinnande kriget.
    1945 åkte vi ner till hamnen och stirrade på tyska soldater som fraktats över från Norge och lastades över på fartyg i Sundsvall till Tyskland. Folk fraktades hit och dit och kors och tvärs runt världen som tennsoldater eller bananer mestadels mot sin vilja och på grund av vettvillingar som ville utöva makt över andra. Och så lär det förbli eftersom världsrymden får plats med skitstövlarna.

    Ja Sällvin ja…ha ha. Festliga kufar där. Jag var där ofta med telex meddelanden från TT runt hörnan på Trädgårdsgatan 22.
    Det finns en hel sajt om Vigge. (eller fanns)

    Comment by Ture Sjölander — 2010 11 27 3:02 #

52. Tusan va många Sjölander som dyker upp….kan Ture månne vara västernorrlänning?

    Comment by Urban Sjölander — 2010 11 27 10:41 #

53. Till Urban Sjölander: Jodå, Ture Sjölander kommer från Sundsvall. Fast numera bor han i Australien.

    Comment by Enn Kokk — 2010 11 27 11:16 #

54. Hej Ture S Min på Ö-skolan hette Alfhild Hanich. Henes man hade färgaffär i slutet på Solgatsbacen vid Brgsgatan, Från börrjan var det Lydia Lundin. Det var inte bara tyskar, ute på Vindskärsvarv var det interneringsläger för ryssar på väg från Tyskland och som hämtades med båt!!

    Tack för dina trevliga kommentarer. Det kommer mera!

    Mvh Lennart D

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2010 11 27 11:56 #

55. ”WAR ON ERROR IS NOT TERROR” -Ture Sjölander

    Bra T-shirt med en bild av Julian Assange under.

    Comment by Ture Sjölander — 2010 11 28 2:29 #

56. Hade skrivit långt till Ture S men det försvann
    så nu får det vara !!! Mvh Lennart D

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2011 02 14 18:56 #

57. Sundsvall på 50-talet: Fler populära kaféer på 50-talet: Metropol invid Konsert-biografen på Köpmangatan. Men alla sa ”Metan” då. Trocadero och specialbakelse åsså en slant i jokeboxen för att lyssna Pat Boone som sjöng Bernadine och Elvis Presley som sjöng Teddy Bear. (Specialbakelsen var i en bägare med jordgubbssaftindränkt sockerkaka varvad med vaniljkräm och toppad med grädde).
    Strax innan Röda Kvarn-biografen låg också ett populärt kafé i slutet av 50-talet, Berghems Conditori. Dit gick man och fikade och såg på tv innan man tog bussen till Skönsbergs Folkets Hus.
    Konditori öppnades på hösten 1954 då alla närboende bjöds på fika där. Kaféet låg på Strandgatan intill Lutherska kapellet i ”Alf Westin-huset”. Alf Westin var en klädesaffär för damer.
    Det fanns väldigt många kaféer då, kafé Norma, Lilla Caféet, Kaffestugan på Storgatan 6-8 som drevs av föräldrarna till Kai Gullmar som egentligen hette Gullie Bergström. Kafé Standard, Kafe National och säkert några fler.

    Övriga biografer var Saga, Svea och China.
    Apropå ”Caramba” den italienske trevlige gipsfigurförsäljaren fanns alltid utanför Epa på Storgatan. Mitt emot Epa låg Sundsvalls finaste varuhus Dahlmans.

    På sommaren hade vi en anna italiensk gatuförsäljare Donato. Han sålde balonger och vindsnurror. När det var Barnens Dag köptes alltid ballonger av honom. Han höll till på Storgatan nedanför droskstationen vid Pressbyråkiosken.

    Comment by Nils H Edh — 2011 03 21 23:49 #

58. Jag hoppade över namnet på Conditoriet vid Alf Westin. Det hette ju Conditori Pallas.

    Comment by Nils H Edh — 2011 03 21 23:51 #

59. Apropå ”Kommentar av Lennart Decker (jonsson) — 2010 04 08 17:18″ Den andre korvgubben på Köpmangatan hette inte Puklas utan Puukas. Finskt namn.

    Comment by Nils H Edh — 2011 03 22 0:00 #

60. Är det någon som minns ”Korghandlar Andersson” på Storgatan. En liten affär intill Frans Petterssons.

    Comment by Nils H Edh — 2011 03 22 0:11 #

61. Ja, om Puukas minns jag att vi kallade honom ”Döden” och att han prånglade ut kondomer i handen.

    På Orient i 33an kostade en bakelse och dricka för 90 öre enligt Rodas som antecknade sina utgif-ter.

    Comment by Lars Lundin — 2011 04 10 1:00 #

62. Trevligt med lite mer kommentarer , jo nog var man
    hos korghanlaren då och då , även hos fler andra
    liknande små affärer ex Åke Tynne, Humles skor,
    Nyströms musik (granne där var oxo ett fik)
    Där låg oxo en stor glas och porslinsgrossist , som senare bytte till norra sidan. Ju mer man ser
    tillbaka , så har stora förändringar skett.
    Dahlmans (granne till dom Strömbergs färg med Osse
    Sedolin ) På Dahlmans var vist Yngve Mörk boss .
    Han hade sommarställe i Spikarna , till vänster vid brofästet till Skorven !! Kommer någon ihåg
    brottningsmatchen på teatern ?? Mellan Gösta A och
    Preven ?? Den kortaste i historien , den fick tas om . Ju mer jag tänker ju mer kommer fram ( fast
    det tar en stund när man är snart åtti . Tack för
    korrektion ovan , jag tror vi unga kallade han för
    Pucklas . Kommer ni ihåg även J.P. Sjöberg , tror
    han jobbade till han var 93 . Min kusin var kassörska på Frans Pettersson de låg ju på hörnet mot torget och flyttade seda till Allen (sidan mot
    taxi i södra änden ) på tal om fik undrar hur många det fanns ?? Det kommer mera Mvh Lennart D

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2011 04 10 20:19 #

63. Till Lennart Decker (Jonsson): Tack också för den här kommentaren. Tillsammans är vi nu många som har tecknat en tydlig bild av ett svunnet Sundsvall, framför allt av den stad som fanns på 1950-talet.

    Comment by Enn Kokk — 2011 04 10 22:29 #

64. Tick Tack !

    Comment by Ture Sjolander — 2011 04 18 2:39 #

65. Hej! Mycket roligt att läsa alla inläggen om utbudet i Sundsvall! Är det någon som känner till något om ”Central-buffen”? Vi renoverar ett gammalt hus och har hittat ett halvt bestick med detta namn ingraverat + en beställning på bakelser från Palms konditori för leverens till Centralbuffen. En tidigare ägare till vårt hus har haft någon anknytning till C-buffen. Vi skulle gärna vilja veta mer!

    Comment by Malin Borgström — 2011 08 07 21:06 #

66. Hej Malin , sent omsider en liten kommentar: Om jag inte har fel ,så hette förr restauranten på
    stationen centralbuffen. Nu när jag gett ledtråd
    så är det säkert någon som hoppar in med mer info.
    Det kan ju vara så att någon fått med sej hem märkta grejer!! Mvh Lennart D.

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2011 11 01 9:38 #

67. Till N H Edh . Korghandlare Andersson låg på Torg-
    gatan Ner mot ån på vänster sida ,hade nån halv-
    trappa ner ,kommer ihåg att de hade korgar hängande i taket .
    Och till Lundin ,vem var Rodas det var väl inte
    Bengt Rodin? i så skolkamrat !!
    Mvh Lennart D

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2011 11 02 10:22 #

68. ”En som klarade sig länge var
    John Alf Westin . ”

    Min farfar hette Johan Alf Westin vilket senare förkortades till namnet på hans affär J. Alf Westin. Han hette INTE John Westin.

    Om någon är intresserad av att läsa hans berättelser så finns boken Hört och sett : Ångermanländska bygdemålshistorier av honom på Sundsvalls stadsbibliotek och Kvissleby bibliotek.
    Det är en fördel om man förstår den ångermanländska dialekten, annars kan den vara lite svårläst.

    Hälsningar

    Maria Westin (barnbarn till Johan Alf Westin)

    Comment by Maria Westin — 2011 11 14 21:12 #

69. Hej Maria , inte dåligt att hitta någon med kopplig baklänges. Fast det sades nog John-Alf om
    din farfar Han bodde i slutet på 30-talet i Sol-
    gatan på västra stdan ovanför konsum ,han bodde på
    andra våningen (ovanpå Östbergs).På 40 talet kunde
    man höra J-A i radio mellan 12 -halv ett berätta
    janne vängman histotier (på ångermanlansmål)Den
    jag mest kommer ihåg det var den när katten skulle
    dränkas på isen (och katten i säcken)Kommer ihåg
    att det fanns två söner (ev 3) Det finns mer att
    komma ihåg. från en som snart är 80.
    Mvh Lennart D

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2011 11 16 10:44 #

70. Hej Lennart,

    Det fanns bara två söner: min pappa och min farbror.
    Ett tredje barn, Irene, föddes först av de tre (1928) och dog bara några månader gammal.

    Eftersom farfar skrev egna historier vet jag inte varför han skulle berättat någon annans?

    Hälsningar

    Maria Westin

    Comment by Maria Westin — 2011 11 24 20:50 #

71. Hej Maria , om jag inte minns fel hette den ena
    sonen Jan . Det kan man fråga sej varför men han
    läste historier i Riksradion ibland mellan 12 o halv ett oftast på mål. Jag är själv 32:a tror Jan
    var ett år före mej . Han gick senare läroverket !
    Min far köpte päls av JA ca 1939. Det finns mer attkomma ihåg . Mvh Lennart D

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2011 11 27 19:27 #

72. Hej Lennart

    Ta en titt på det här och God Jul!
    Klicka på mitt namn nedan.
    Mvh
    Ture

    Comment by Ture Sjölander — 2011 11 27 23:53 #

73. Hej Lennart,

    De två barn som fanns hette Alf (född 1929)
    och Jan (född 1939). Du minns fel.

    Hälsningar

    Maria Westin

    Comment by Maria Westin — 2011 12 04 12:02 #

74. Hej igen Maria , jo jag vände nog på pojkarna när
    Du säger att den yngre hette Alf och det stämmer nog bra .Ha var lite utanför ungdomsgrupperna runt
    solgatan-vallgatan . Vet att jag pratade med honom ett antal gånger . Då bör Du vara fallen efter Jan ? Tack för info ovan ,vi hörs!
    Mvh Lennart D .

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2011 12 04 19:20 #

75. Hej Ture (på den varma sidan) Tack för Julhälsning
    Nu för tiden behöver man inte informera om väder
    och annat på hemmaplan ,allt finns att tillgå via
    dator ,likaså att kontakta varann på långt håll.
    Samma sak med Tv !! Fin sida Du länkade över !!
    Du ser ut att vara produktiv och med gedigna kunn-
    skaper i mediadelen vilket behövs !! Vi har ovan
    pratat om John Alf , vet inte om Du hade kontakt med honom ? Om vi inte hörs så God jul o Nyår ,så
    hörs vi framöver . Mvh Lennart Decker Mjölby

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2011 12 04 19:30 #

76. Hej Lennart,

    Nej Alf var den ÄLDRE av bröderna – född 1929.
    Jan var född 1939 och ja han var min pappa.

    Ingen av dem lever längre.

    Hälsningar

    Maria Westin

    Comment by Maria Westin — 2011 12 06 11:42 #

77. Lennart Decker nämnde Dahlmans och Yngve Mörch som var disponent där. Jag hade tidigare efternamnet Mörch, och han var min farfars bror. Jag växte upp i Sundsvall från det jag var 3 till 10 år. Minnena har flagnat med åren, men en del finns kvar.
    Dahlmans tillhörde min släkt, och jag minns än 100-årsjubiléet på hotell Knaust 1958. En stor händelse för en liten grabb.
    Dahlmans startade som en garnaffär av min farfars morfar Anders Gabriel Dahlman år 1858. Han var också aktiv i stadsfullmäktige, utöver att bedriva flera egna affärsverksamheter. Vid hans bortgång 1899 blev hans son Hugo Dahlman disponent. han avled relativt ung 1902. Min farfarsfar Sören Wiese Mörch, som var gift med Anna Dahlman, övertog då verksamheten och var aktiv fram till 1934.
    Av barnen var ingen inriktad på att fortdriva verksamheten. Dock ombads Yngve, som då studerade till läkare enligt de uppgifter jag har, att återvända till Sundsvall och ta över efter sin pappa Sören. Så blev det också, och det gjorde han fram till omkring 1960. Yngve var mycket aktiv inom näringslivet i Norrland, och bl.a. styrelseordförande i Sundsvallsbanken under ett antal år. Jag minns honom mycket väl som en älskvärd man med förfinad humor, och alltid trevlig att vara med. Många gånger fick vi delta i utflykter med hans båt Ariadne (numera omdöpt till Jemima, se http://motorkryssare.webs.com/ritningar.htm). Han var också aktiv som ordförande i Sundsvalls Segelsällskap, SSS. Ariadne sågs ligga i Selångerån på baksidan av Dahlmans, eller vid hans sommarhem på Vindhem, Alnön.
    När Yngve drog sig tillbaks anställdes för första gången en person utanför familjen för att driva varuhuset. Han kom från NK i Stockholm, och efter några år köpte han varuhuset. Inte så lång tid därefter splittrade han upp det enligt NK-modell, och enskilda butikskedjor etablerade sig i fastigheten.
    Mitt efternamn bytte jag för ca 5 år sedan från Mörch till Barth, som var min farmors flicknamn. Farmorsfar var J.C. Barth, och min farmor växte upp på Svartviks herrgård. Farmor och farfar vigdes i Svartviks kyrka, åtföljt av middag på herrgården. När farfar avled vid 94 års ålder, och sedemera farmor vid 100 års ålder, förrättades begravningsakterna i samma kyrka och och efterföljande middag intogs på herrgården.
    Numera finns av min stora sundsvallssläkt bara kvar en kusin i staden. Alla andra nu levande har flyttat vidare, inklusive jag själv som tillbringar min tillvaro på Filippinerna eller i Västervik.

    Comment by Tomas Barth — 2011 12 13 10:51 #

78. Hej Tomas. Du hann inte med sä mycket av staden!
    Yngve hade en fin mahognybät – tror nästan att det
    var lite av bärplan baktill, den gick i 32 knop
    och hade inombordsmotorer. Båten låg rakt ner från Strömbergs lager (då). Han körde mellan stan och Spikarna varje dag, jag bodde på den tiden i Tranviken, så han passerade morgon och kväll, minns att båten hördes när den passerat Vindhem!
    Då hade han huset vid bron till skorven, på motsatta
    sidan bodde då rådman Velander. Detta var ca 38-40, sen kom kriget!
    Mvh Lennart Decker

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2011 12 17 17:57 #

79. Enn Kokk,
    Vad är antalet sidor på din blogg?
    Hur många ord kan det vara totalt?

    Comment by Ture Sjolander — 2012 03 23 9:39 #

80. Till Ture Sjölander: Jag startade bloggen i februari 2006 och har väl i snitt publicerat någon text per dag. Vad det exakt blir i antal publicerade inlägg har jag inte räknat ut, inte heller antalet ord. Men räkneverket berättar att jag under den här peridoen har haft över 2 miljoner besök på bloggen.

    Comment by Enn Kokk — 2012 03 23 11:49 #

81. Enn,
    Då kan vi skaka hand!
    Nu måste jag ta en Drambuie och skåla med!
    Salute!

    Comment by Ture Sjolander — 2012 03 23 13:15 #

82. Hej Ture . Måste fråga, är Du son till Inge i Vigge ? Har läst igenom på Viggesidan om din far.
    Vilken fantastisk man .Jag stammar från Ingrid
    Henriksdotter på Vigge 1 . Var för några år sen
    och träffade Kjell Svanberg som visade lite och
    ordnade kartkopior. Ps Ingrid ovan blev gift
    Decker i Lillmörtsjö så Du vet hur det hänger
    ihop .
    Mvh Lennart D

    Comment by Lennart Decker (jonsson) — 2012 06 03 11:04 #

83. Hej! Vad glad jag är att ha hittat hit efter att ha googlat på ”Vängåvan”. Fantastiska minnen ni delar med er av! Själv är jag en 70-talist som nyss haft äran att förvärva korvkiosken vid Vängåvan. Här till själva frågan som kanske någon av er kan besvara;
    Fanns det korvkiosker i Sundsvall redan på 50-talet? Och hade de några namn?
    Med vänlig hälsning, Linda

    Comment by Linda — 2013 02 23 8:02 #

84. Till Linda: Roligt att också du hittade hit. Den text jag skrev om ett äldre Sundsvall har ju blivit lite av en samlingsplats på nätet, där gamla sundsvallsbor delar med sig av minnen från kanske främst 1950-talet.

    Jo, visst fanns det varmkorvkiosker på 1950-talet – varmkorvens historia är till och med äldre än så, men på 1950-talet var varm korv den vanligaste snabbmaten. Varm korv såldes både i kiosker och av ambulerande försäljare, som i Owe Thörnqvists ”Varm korv boogie” från 1959 med låda på magen.

    Den korvkiosk från 1950-talets Sundsvall som för evigt har fäst sig i mitt minne är den som låg vid busstationen – helt naturligt eftersom jag så ofta gick dit för att ta bussen hem till Juniskär. Och då slog hungern ibland till. Jag minns från den där tiden att alla vi som hade det knapert med pengar kunde snåla genom att köpa en korv utan bröd. I korvkiosken vid busstationen kunde man till och med köpa bara ett bröd med lite senap på, när man inte hade råd med korv.

    Det här är ju ett oerhört kul ämne att spinna vidare på. Så välkomna med egna minnen av den tidens korvkiosker, gärna också om de människor som drev dem!

    Comment by Enn Kokk — 2013 02 23 12:46 #

85. Det var kul att läsa om gamla Sundsvall där också halva min släkt härstammar ifrån. På dansstället Wiwex träffades min mamma och pappa 1955. Pappa var ute och festade med sina fotbollskompisar från giffarna och fick syn på en ärtig partyböna som han hade tänkt flirta med, vilket var min dansglada moster V. Men så pekade istället en av pappas kompisar mot en söt och blyg norrlandsviol som satt i hemstickad kofta och tryckte i ett hörn och tyckte pappa borde dansa med henne istället vilket han gjorde. Detta möte blev upptakten till både äktenskap och barn, av vilket jag är en av de två. Femton år senare blev det skilsmässa, pappa fick äventyrsluft under vingarna och började jobba för Birger Elmérs IB 1969-1970 men det är en helt annan historia och det mesta är höljt i ett kalla kriget-dunkel, så det finns tyvärr inget att berätta om det.

    Pappa spelade som sagt fotboll i giffarna då han inte körde buss i stan men han hann också vara någon form av ”ägare” till en orkester som hette ”Ralf Eriks”, för i pappas efterlämnade fotoalbum finns ett svartvitt foto av ”Ralf Eriks orkester” och en bildtext som lyder: ”Orkestern jag sålde.” Inte visste jag att man kunde ”äga” en orkester? Det låter lite ”maffioso” om man säger så.

    En gång kom det ett italienskt fotbollslag på högsta nivå på besök till Sundsvall vilket var jättestort på den tiden. De skulle möta Sundsvall GIF i en slags vänskapsmatch. Pappa berättade att han bara stod stum och beundrade de eleganta, fräcka och världsvana italienarna. Han berättade bland annat att en av de italienska spelarna under matchen drog fram en stålkam ur bakfickan och fixade till frisyren direkt efter ett nicktagning. Hur matchen mellan italienarna och giffarna slutade minns jag tyvärr inte men jag är ganska så säker på att pappa, och kanske fler med honom, omedelbart gick ut på stan, köpte stålkammar och stoppade ner dem i fotbollsbyxorna för att likna de betydligt mer världsvana och snajdiga italienarna.

    Comment by Anette Hydfeldt — 2013 06 04 19:48 #

86. Till Anette Hydfeldt: Jo, Wivex minns alla vi med rötter i 1950-talets Sundsvall.

    IB har ja skrivit en hel tjock bok, ”Vitbok”, om, men eftersom jag inte vet namnet på din farsa, vet jag inte, om jag i det sammanhanget har stött på hans namn.

    Comment by Enn Kokk — 2013 06 04 21:37 #

87. Min pappa registrerade inte kommunister i Sverige iallafall vad jag vet. Men vad vet jag? Han var nog mest en ganska så obetydlig agent borta i öststaterna, så det vore nog konstigt om du visste vem han var tror jag. IB hade väl ganska så många anställda så vitt jag förstår. Peter Bratt skrev för övrigt i sin bok om IB 1974 att det utgick ersättningar till agenter som förolyckades i tjänsten. Jag kan inte förstå varifrån han fick den uppgiften, för det var nog inte många familjer som kände till vilka slags bisysslor deras fäder (och kanske mödrar) ägnade sig åt ”i tjänsten”.

    Försvarsmakten hade ju knappast ringt på dörren efter ett dödsfall under kalla kriget och berättat för familjen att familjemedlemmen t.ex hade blivit förgiftad av ett bulgariskt paraply eller blivit skjuten av en rysk soldat borta i öst under ”täckanställningstjänstgöring” och därefter lämnat ekonomisk ersättning till de efterlevande. Menar jag.

    KH

    Comment by Anette Hydfeldt — 2013 06 04 22:02 #

88. Hej Enn!
    Det är kul att del av allt du skrivit särskild det med Njurundaanknytning. Bor själv i Njurundabommen. På högstadiet i skolan gick jag tillsammans med din bror Matti. Jag gick i sjuan och Matti n nian men i flera olika ämnen gick vi tillsammans. Jag minns att Matti var en hejare på schack = ett matematiskt snille. Han var en mycket fin kille.
    Jag har själv startat en blog där jag koomer att odla mitt stora musikintresse. Spelar bas i tre olika orkestrar och har sedan september 1983 recenserat musik med mera i Sundsvalls Tidning.
    Hälsningar från Njurunda
    Hans-Erik Bergman

    Comment by Hans-Erik Bergman — 2015 04 23 23:14 #

89. Till Hans-Erik Bergman: Jag skriver ju numera inte så mycket med anknytning till Njurunda. Det beror främst på att jag inte längre har någonstans att ta vägen – bo – när jag kommer till Juniskär med omnejd. Eftersom jag inte har bil, kan jag inte heller bo på hotell inne i centrala Sundsvall.

    Matti är tyvärr död sen flera år. Han dog oväntat under en vistelse i Härjedalen. Han har grav tillsammans med våra föräldrar på kyrkogården i Mjösund.

    Comment by Enn Kokk — 2015 04 24 8:56 #

90. Ingen av skribenterna Här som har bilder, tidningsnotiser eller liknande från tiden 1950 och 1960?
    Min pappa Rauno Mikander var knutte, och körde en Ariel 500 cc.
    Jag har efter honom bl.a två tidningsurklipp om knuttarna i stan, men vill gärna ha fler dokument.
    Är osäker på vart jag kan vända mej för att söka bilder från den tiden.
    Tar gärna emot råd.

    Comment by Ewa — 2015 04 26 16:15 #

91. Hej Enn!
    Jag är förvånad vad mycket du minns från Sundsvall. Jag bor kvar i staden och du och jag gick i samma klass i realskolan på Altinska skolan, eftersom det fattades klassrum i Läroverket. Det jag minns av dig är att du var så duktig i svenska. Vår svensklärare läste upp dina uppsatser för oss andra i klassen. Jag tog realen 1955, medan du gick vidare till gymnasiet. Jag hette Westerlund i efternamn som flicka. Några klasskamrater har jag fortfarande kontakt med.

    Comment by Evy Bergqvist — 2015 05 28 15:46 #

92. Till Evy Bergqvist: Jag minns dig till både namn – förnamn – och utseende (på den tiden). Väldigt roligt att få höra ifrån dig!

    För egen del fortsatte jag att åka till Juniskär så länge min mamma – och därefter även vår hyresvärd – levde, men under senare år har varken varit i Juniskär eller inne i stan, Sundsvall.

    Comment by Enn Kokk — 2015 05 28 16:55 #

93. Sundsvalls konditoriers historia måste väl skrivas någon gång — över den historien må väl vila ett rosenrött skimmer! Vi minns väl när man byggde det nya huset i hörnet Storgatan-Skolhusallén. Där skulle det ju bli en biograf, men det gick inte för sig så nära kyrkan… I det huset inrymdes nya västra Orient, som därför kom att kallas ”Occident” bland de mer intellektuellt orienterade gymnasisterna.Vi som inte hade råd att fika där så ofta kunde i alla fall dricka choklad med vispgrädde på Norra när vi tog en pus på skidturen. Nog minns vi tant Majas kafé där! Där på väggen fanns en enastående minnesvärd relief i gips av Arne Jones på väggen, föreställande en gammal kvinna som drack kaffe på fat. Dessvärre försvann den senare utan spår vid en renovering av lokalen. Jag försökte få reda på vad som hänt med den, men den lär ha spräckts utan att någon försökt rädda bitarna.

    Comment by Leif Hjärne — 2017 10 12 14:49 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.