Ett tyskt requiem

Birgitta och jag har säsongsabonnemang på konserterna i Musikens hus med Uppsala kammarorkester. I går kväll var det dags igen, men jag fick gå ensam, eftersom hustrun var bjuden på avskedsmiddag på Sätergläntan i Dalarna; hon har varit ordförande för denna den svenska hemslöjdsrörelsens främsta utbildningsanstalt.

Eftersom vi brukar äta ute före de här konserterna, valde jag att göra det också i går: intog en ensam middag i restaurangen på nedervåningen i vårt konserthus. Det blev hjortstek.

Birgitta hade ringt Musikens hus och meddelat, att hennes plats stod till förfogande, om någon ville köpa biljett där, och eftersom vi har fasta platser för två till höger om högra gången, var det lite intressant att se, vem som skulle hamna bredvid mig. Det visade sig vara en kvinna som jag kände igen men inte genast kunde placera – hon däremot visste omedelbart vem jag var. Så hon presenterade sig, Lena Redin, och berättade också att när hon googlade på sin dotters namn – Maria Nytell – fick hon upp dotterns namn tillsammans med mitt. Maria har en gång, när hon jobbade på Elevorganisationen, bloggvägen kontaktat mig om elevriksdagen 1959. Mamman, Lena, är välkänd för alla oss som brukar lyssna på ”Odla med P1” i radion. Hon gör också musikprogram.

Ibland är världen liten.

Ni som brukar läsa mina kommentarer till olika konserter med klassisk och annan seriös konstmusik vet, att jag inte alltid är så förtjust i musik av Johannes Brahms (1833-1897).

Det jag hörde i går vann dock mitt gillande.

Det vi fick höra var nämligen ett körverk, ”Ein deutsches Requiem”, påbörjat 1865 och avslutat 1868.

Brahms requiem skiljer sig inte bara från många andra sådana genom att det har text på tyska i stället för på latin; innehållsligt/textmässigt har det också en ljusare ton än mycket annat i genren, även om de texter som sjungs är hämtade ur Bibeln.

Ett par sångsolister, Anders Larsson, baryton, och Karin Roman, sopran, medverkade i några korta solopartier, men trots att inte minst Roman var väl värd att lyssna på, var solopartierna inte kvällens stora behållning – de spelar helt enkelt en ganska liten roll i helheten.

I stället spelade körerna, den här kvällen två stycken, huvudrollen: S:t Jacobs kammarkör och Gustaf Sjökvists kammarkör med vardera över 30 sångare. De fungerade oerhört fint ihop med kammarorkestern, och man kan nog ana att orkesterns dirigent, Paul Mägi, vars hemland, Estland, är ett av de riktigt stora körmusikländerna, har fått det att låta så här bra.

Synd att min hustru, den före detta ordföranden i Sveriges körförbund, inte fick höra det här!