Scener ur ett äktenskap

Jag håller Käbi Laretei (född 1922) för att vara inte bara en mycket hörvärd pianist utan också en intressant författare. Jag har läst alla hennes böcker, vilkas innehåll finns i gränslandet mellan självbiografi och skönlitteratur – mina recensioner finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Jag har också träffat henne, till och med dansat med henne i ett nyårsprogram i TV, där vi båda medverkade, men jag kan inte säga att jag känner henne närmare annat än genom hennes böcker.

Ingmar Bergmans (1918-2007) filmer har jag träget sett genom åren, sedan också gärna återvänt till. Ett urval recensioner jag har skrivit om bergmanfilmer finns att läsa under Kulturspegeln, Film.

Att jag har intresserat mig för både Laretei och Bergman har att göra med att de är intressanta kulturskapare, inte med att de i tio års tid (1959-1969) var gifta med varandra – men naturligtvis har jag känt till deras relation, så omskriven som den har varit.

Efter Bergmans död har Käbi Laretei gett ut en bok, ”Vart tog all denna kärlek vägen?” (Norstedts, 2009), som genom att återge brev – hennes egna så väl som Ingmars – samt dagboksanteckningar kastar ljus över deras förhållande. Kommentarerna och förklaringarna är mycket fåtaliga, vilket gör att läsaren nog bör ha en viss förhandsorientering både om de båda huvudpersonerna och annat och andra som förekommer i de oftast korta texterna. Men för mig, som alltså kan en del om både Käbi och Ingmar (i breven tecknar han sig oftast iMMi), har det varit odelat intressant att ta del av dessa scener ur deras äktenskap.

De här båda konstnärerna, verksamma på olika områden (Bergman använde sig dock av pianisten Laretei i några av sina filmer), verkar ha dragits till varann så fort de hade träffats – de var tidigare inte bekanta med varann, och de var båda gifta på var sitt håll. En tät brevväxling övergick till en sexuell relation och sen till ett äktenskap.

Bergmans många äktenskap – fem, som resulterade i nio barn – och älskarinnor är ju kända.

Laretei bröt upp från ett äktenskap med dirigenten Gunnar Staern, med vilken hon hade dottern Linda.

Det märkliga är att hennes förhållningssätt till uppbrottet från sitt första äktenskap av henne själv i de texter hon publicerar skildras som mycket mer lättvindigt – som ett rus av kärlekens lättsinne – än allt det som vi har fått veta om komplikationerna kring Bergmans många relationer och uppbrott. Både i boken och i en intervju given med anledning av den (Svenska Dagbladet den 6 maj 2009), ”Svartsjukan var det värsta”, framgår det märkligt nog, att Bergman var den av de två som fruktade otrohet.

De här båda konstnärspersonligheterna var, även om de fann en gemensam nämnare i musiken, på de flesta områden mycket olika varann som människor: Käbi social och utåtvänd, Ingmar inåtvänd och i ständig kamp med sina demoner.

Boken slutar med sonen Daniels födelse, alltså redan 1962 (även om den i några stycken går lite längre fram i tiden), och man får alltså inte veta så mycket om vad som hände sedan och vart all denna kärlek tog vägen. Men om Käbi Lareteis och Ingmar Bergmans liv vet vi, att de långt senare, ända fram till Ingmars död, hade en vänskaplig relation – Käbi fick bo i ett av hans hus på Fårö och hade där två flyglar att spela på.

Slutligen: De texter Käbi Laretei har publicerat har i flera avseende också bäring utanför den privata relation de oftast kretsar kring. Av allt att döma spelade Laretei till exempel en avgörande roll för att Bergman tog sig igenom en konstnärlig kris och gjorde filmen ”Tystnaden” (1963).

I den filmen förekommer för övrigt ett lätt förvanskat estniskt ord, timukas som betyder bödel. ”Stadsnamnet Timoka såg jag i en bok som min dåvarande hustru hade. Hon är ju estniska. Det var en diktbok och där stod ordet ’Timoka’ på en rad och utan att veta vad det betydde döpte jag staden till Timoka. Så frågade jag henne vad det betydde och då sa hon – estniskan har en massa kasus – att det betyder ’bödeln tillhörig’. Men annars var det ett rent påhittsspråk.” (”Bergman om Bergman”)