Några steg i rätt riktning. Men socialdemokratin måste tillbaka till sin gamla ståndpunkt, skola och välfärd i gemensam regi

Den socialdemokratiska partikongressen genomfördes med gott humör och med bra beslut på många områden. Mona Sahlin stärktes i sin ställning som partiledare och statsministerkandidat, men jag noterar att det också den här gången var LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, inte partiordföranden, som utförligt och med tyngd pläderade för ökad jämlikhet. (Lars Ohly citerade vid de rödgröna partiledarnas framträdande på S-kongressen utan namns nämnande Gustav Möller – ”endast det bästa är gott nog åt folket” – men jag tillåter mig faktiskt att betvivla, att alla ens i partiledningen (S) uppfattade den ideologiska blinkningen.)

Under torsdagskvällens internationella del av S-kongressen fattade kongressen några beslut, som innebar att partiledningen besegrades.

I debatterna om skol- och välfärdsfrågorna fanns det som en mäktig underström en flod av motioner, som alla på olika sätt ville hejda den pågående privatiseringsvågen. De här motionerna tillgodosågs delvis genom att man ville dämpa vinstuttagen i privata skolor och välfärdsföretag samt genom att man ställde hårdare krav på dem. En central meningen i de riktlinjer som antogs lyder så här:

”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd – inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.”

I och med det här har privata-alternativ-kramarna i till exempel Stockholms län för tillfället kommit undan med blotta förskräckelsen. Men tror de att den socialdemokratiska partikongressens beslut i skol- och välfärdsfrågorna innebär en kursändring som kommer att stå sig också i framtiden, tror de fel. Skärpta krav på de privata alternativen kan för all del undanröja några av svagheterna med dem, men det kommer snart att visa sig, att den fortsatta förekomsten av privata alternativ ändå kommer att fortsätta att öka ojämlikheten i samhället.

Ganska många av dem som i temautskottsbehandlingen i början av kongressen och sedan i besluten i plenum gick med på den här kompromissen kommer att, när de möter motionärerna, få kritiska frågor om varför de inte stod fast vid de skarpare kraven i motionerna. Svaret på detta ligger utanför de sakfrågor vi talar om: Det är mindre än ett år kvar till valet, och en strid inför öppen ridå skulle äventyra inte bara det regeringsskifte vi alla hoppas på. Går det åt fanders i riksdagsvalet, talar all erfarenhet för att det gör det också i många kommun- och landstingsval. Och en socialdemokratisk partikongress har bland ombuden en hel hord av människor som hett åtrår alla de där positionerna valet också handlar om: inte bara som statsråd och riksdagsledamöter utan också som landstingsråd, kommunalråd, fullmäktigeledamöter, nämndordförande och så vidare.

Jo, visst är det viktigt att också komma i position. Men innehållet i den politik som ska föras efter en valvinst måste vi ändå fortsätta att diskutera, och med ”vi” menas då inte bara de ovan nämnda utan alla de som fortfarande är partimedlemmar.

I själva verket är en fortsatt anpassning åt höger långt ifrån någon garanti för att socialdemokratin ska återvinna något av sin forna styrka. Som Daniel Suhonen skriver i en mycket läsvärd artikel i senaste Ordfront magasin (nummer 5 2009), ”Politisk sorg”:

”Är det inte just under ’det långa klivet högerut’ som socialdemokratin tappat sitt stöd i just TCO- och SACO-grupperna? Att det är när politiken anpassats till marknaden, rört sig mot mitten, haft fingret i luften i stället för en egen ideologi och analys, som denna mytiska medelklass gått utan oss.”

Vi inom den politiska vänstern, vars helt överväldigande del alltid har varit socialdemokratisk, är tänkande och rationella men låter oss också styras av det som ibland får symboliseras av hjärat, det röda hjärta som aldrig dunkar häftigare när vi serveras marknaden som lösningen på politikens alla problem. Vi bärs av längtan efter ett annorlunda samhälle. Daniel Suhonen citerar på den punkten poeten Kristina Lugn:

”Det är fruktansvärt svårt att leva utan en bärande längtan.”

Ett parti som inte längre bärs av någon längtan får nog finna sig i att både tappa medlemmar och väljarstöd.

Men den här utvecklingen kan vi fortfarande vända, tillsammans.