Höst, höst, höst. Var ska man få tröst?
29 november 2009 17:30 | Musik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 8 kommentarerDyster i hågen och trött i kroppen går jag ut på min dagliga motionspromenad. Har man nyligen haft en hjärtinfarkt, måste man hålla kroppen i gång, även om det tar emot alldeles förbannat.
Som så ofta ställer jag kosan mot det småhusområde som finns på andra sidan Svartbäcksgatan. Jag kan inte se långt i mörkret och det våta dis som ligger som ett täcke över gator och trädgårdar. Men i fönster efter fönster lyser adventsstjärnor och adventsstakar, och i trädgårdarna ser man ljusslingor på äppelträd och buskar.
Det är advent. För min del tror jag – lika lite som de flesta av dem som har illuminerat sina fönster och trädgårdar – på Herrens återkomst, men allt det här lyser ju ändå upp lite i senhöstmörkret. Även i ett par av våra fönster lyser det stjärnor och i vardagsrummets stora fönster en uppsalalykta.
Birgitta har jobbat hårt för att vi ska få helgfint: städat, satt upp de här sakerna i fönstren, tvättat och strukit gardiner. Nu har hon gått till Fyrishov för att basta och simma. Mig har hon medvetet hållit borta från allt som kräver kroppsansträngning. Ett så ojämställt liv har vi nog aldrig levt som nu efter min hjärtinfarkt.
Advent alltså. Vad kan en icke-troende hoppas på? En jul till med barn och barnbarn. Ytterligare en vår och sommar i Öregrund.
Jag kände mig riktigt pigg direkt efter sjukhusvistelsen, men nu känns det tungt. Jag somnar en stund nästan varje eftermiddag. De korta dagarna och det eviga mörkret gör väl sitt till också. På valkonferensen i lördags kom en man och pratade med Birgitta om att han för sin del hade haft tre hjärtinfarkter, och att det varje gång tar mycket lång tid att bli pigg igen.
Visa i molom
Text och musik: Alf Hambe
Nu hoppar haren kråka
på ängens vita gräs.
Nu glider gladan slint i snögan snår.
I långa lopp och längslar
min kropp i molom går,
ty slokar sol på nattosamma näs.
Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!
Nu duggar dag från dejlom
i mörkomånan sjö
och stjärnor stinga hål i himmelen.
Min lyckas glada glejom,
när kommer du igen?
– Ty kommer du, skall vissomliga dö
Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!
Så lutar somt sig stilla
på vitan väntomvall,
när smältan sol förrinner ur min dag.
Den röda sorg sig hällnar
vid klirrand bällromslag.
Från molom flyr min själ i svollna svall.
Stjärnor i skelom.
Dudom delom.
Vind går i felom
– Spelom!
Men skriva kan man ju alltid, inte bara för sig själv utan också för andra. Skrivandet gör att jag i alla fall fortfarande känner att jag lever – min dotter Kerstin, som förstår sig bra på sin far, har fångat mig på en typisk bild.
Skrivom!
Levom!
8 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Fasligt vad du är moloken broder Enn – men minns att det kunde vara värre. Min far överlevde tre infarkter och efter de två första åkte han land och rike runt inkl att han åkte till Teneriffa. Själv är jag diabetiker sedan 30 år tillbaka – de senaste 20 åren med insulinsprutor. Och som det inte vore nog, lika länge har jag haft en skadad fot som hindrar mig från att springa och ibland även att promenera. Men jag kämpar på – nu ligger det 11 kubikmeter sågad. klubven och staplad ved i vedbon på landet. Slutligen, Alf Hambe är en av mina favoritsångare ända sedan mina föräldrar bodde i hans närhet i Halland.
Så vi gamla laboremiter ger inte upp så lätt.
Comment by arne engkvist — 2009 11 30 15:41 #
Till arne engkvist: Om du går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, hittar du där på ”Visa i Molom” en hänvisning till halländska Steninge.
Comment by Enn Kokk — 2009 11 30 18:27 #
Håller med den förra kommentaren om att du verkar moloken. Min far fick en dunderinfarkt när han var sjuttio år. Sedan levde han i 23 år till och när han var 89 och vi firade jul med honom i Malung sa han: ”Nu får ni klara er själva ett tag. Jag ska ut och sjunga för de gamla”. Han var tenor i Missionskyrkans kör. Då hade han sedan infarkten överlevt ett hopp från cirka tre meter, en propp i nacken och en bilfärd till Örebro, omkring 20 mil, på julafton utan värme i bilen. Så det finns hopp om livet även med hjärtinfarkter och annat.
I södra Indien tycker de tydligen också att december är trist och kulen. Jag har aldrig sett så mycket adventsstjärnor som där och knappast heller så smaklösa, trots att dagarna (och nätterna) är ungefär lika långa året runt. Tydligen går det bra utan kristendom också.
Ibland tycker jag mig skönja ett religiöst färgat vemod i dina betraktelser om livets korthet. Men så illa ska det väl ändå inte gå.
Lev och skriv väl!
Hans O
Comment by Hans O — 2009 12 01 14:14 #
Själv har jag ont i knät och svårt att gå i trappor. Molokenheten ligger nära till hands, men jag gläds åt att läsa din blogg också när den är dyster. Känns nära och vänskapligt på något sätt.
Comment by Björn Kumm — 2009 12 01 14:15 #
Till Hans O Sjöström: Nej, religiös håller jag inte på att bli på gamla dar. Men man blir ju allt mer påmind om livets korthet, och de åldersbetingade krämpor man får är svåra att bortse från – även om man alltså förhoppningsvis har en bit liv kvar att leva.
Comment by Enn Kokk — 2009 12 01 14:47 #
Till Björn Kumm: Så här års tar det emot att gå ut och gå även om man inte har ont i just knät. Men jag har gjort min plikt även i dag: tagit en sväng förbi Klaras dagis – men inga ungar var ute när jag gick förbi.
När jag ändå var ute, postade jag också månadens beställning till Ordfronts Bokfront. Snart kommer Örjan Svedbergs nya bok om Hoola Bandoola och så nyutgåvan av ”Historieboken”.
Comment by Enn Kokk — 2009 12 01 14:53 #
Om det känns trist och du vill bli uppiggad kan du vända dig till ditt vokala skrattekontor.
Comment by Matti — 2009 12 04 14:41 #
Till Matti: Den länk du erbjuder är verkligen inget vokalt skrattekontor. Men jag känner mig uppiggad efter att ha lyssnat.
Comment by Enn Kokk — 2009 12 04 14:51 #