Lars Ardelius får årets LundeQ-pris

Jag törs väl räkna mig till den del av Uppsalas offentlighet, som deltar i debatten inte bara om politik utan också kultur i vår del av landet. Så sent som i dagens Upsala Nya Tidning (27 november 2009) citeras på kultursidorna min bloggrecension av ”Peter Pan” i en översikt över vad andra (än alltså UNT) har tyckt om uppsättningen på Uppsala stadsteater.

I går kväll var det utdelning av LundeQ-priset. Det delas årligen ut av Akadmibokhandeln/LundeQ, är på 25.000 kronor och har hittills gått till en lång rad författare, bosatta i Uppsala eller i övriga Uppland utanför Stockholm. Priset har kvalitetsstämpel, och juryn har genomgående gjort ett gott arbete.

Årets pris gick till Lars Ardelius, och om det finns det inget annat än gott att säga. Ardelius, som är bosatt i Sigtuna, fick det för novellsamlingen ”Privata liv” (Ordfront, 2009), som innehåller bilder ur kända (och döda, är det bäst att tillägga) författares liv, händelser som, så som Ardelius framställer dem, kan te sig sannolika men som för den skull inte behöver vara sanna. Jag har för egen del ännu inte läst den här boken, men jag köpte ett exemplar och fick en dedikation från Ardelius till Birgitta, som har fått den av mig. (Hon var själv ute och höll föredrag i går kväll och kunde inte vara med på LundeQ.)

LundeQ-priset är således fortsatt ett kvalitetspris och har även i år gått till en kvalificerad författare.

Men i övrigt var ingenting sig likt, och jag tänker då inte främst på att antalet exponerade böcker i Akademibokhandeln/LundeQ har blivit färre.

Förr om åren har en utvald men ganska stor skara per post fått inbjudan till utdelningen av LundeQ-priset. Jag känner inte till de exakta kriterierna för att ha blivit inbjuden, men det jag har sett av gästerna har fått mig att dra slutsatsen, att en stor del av Uppsalas offentlighet med tonvikt på kulturliv och akademi har fått inbjudan – sannolikt har väl de inbjudna också sen gammalt handlat sina böcker på Akademibokhandeln/LundeQ. Till de inbjudna har således jag och min hustru hört.

I år kom det ingen inbjudan. Dock, när jag för kort tid sen var inne på Akademibokhandeln/LundeQ och hade hunnit till kassan, blev jag igenkänd av den dam som stod där – jag är stam- och storkund – och fick en inbjudan, utformad på ett annat sätt. Det hela verkade ha fått en inramning av kommersiellt jippo, man skulle inte längre ta sig in genom en bakre ingång och det stod inte längre något om buffé och vin till de inbjudna gästerna.

Följaktligen åt jag middag hemma innan jag gick dit och infann mig vid stora ingången mot Forumtorget. Där hamnade jag i en växande kö av främst ungdomar och förstod ganska snart att många av dem inte köade för att komma in på just LundeQs prisutdelning utan på annat som ägde rum i Forumgallerian under kvällen – bland annat skulle Darin uppträda.

Men också inne på LundeQ blåste nya vindar. Den alls inte lika stora publiken – jag kände dock igen några från tidigare evenemang – fick till att börja med lyssna på en författarstafett av ganska blandat slag. Innan den delen av programmet var över hann man på andra sidan av bokhandeln påbörja ett poetry slam-program med Kung Henry & Co, och för att vara med på prisutdelningen måste man förflytta sig till den delen av bokhandeln, där det inte fanns några stolar. (Jag och flera med mig tog dock helt sonika våra med oss.)

Knappt hade sen Lars Ardelius tacktalat och satt sig för att signera böcker, förrän ljudet av Darin med komp dånade upp till oss från undervåningen i Forum-gallerian. Jag är inte säker på att många av dem som hade kommit dit för litteraturpriset i motsats till mig ens visste vem Darin var, men han kan nog ha bidragit till att en del av de äldre bokhandelskunderna gick därifrån utan att ens ha hunnit få någon bok signerad av Lars Ardelius.

Ibland tror jag inte kommersialismen är så smart som den utges för att vara.