En ovanlig och mycket sevärd Woody Allen-film

24 augusti 2009 16:23 | Deckare, Film, Musik, Politik | Kommentering avstängd

Match Point” (2005, svensk premiär 2006) är en ovanlig men icke desto mindre mycket sevärd film av Woody Allen. Den är ovanlig så till vida att den utspelas i London i stället för i New York och att det är en spänningsfilm, mot slutet lite i Hitchcocks anda. Historien är skriven av Allen själv, och skulle jag för att vägleda läsarna, inte för att peka på något direkt beroende, göra en jämförelse med något annat i samma genre, leder dess amoralism mig till att tänka på Patricia Highsmiths (för övrigt också filmatiserade) deckare om Tom Ripley.

Den amoraliske och den som i detta fall står i centrum för filmberättelsen är tennistränaren Chris Wilton (Jonathan Rhys Meyers). Han är själv fattig men tränar folk ur den engelska överklassen, bland dem Tom Hewett (Matthew Goode), som han blir vän med. På så sätt lär han också känna Toms syster Chloe (Emily Mortimer). Chloe dras till Chris mer än Chris dras till Chloe, men de blir snart ett par och gifter sig. Genom Chloes rika, i näringslivet framgångsrikt verksamma familj får Chris allt det där han dittills bara har kunnat drömma om: pengar, en flott våning, ett välavlönat arbete i familjeföretaget.

Över allt det här lägger Woody Allen ett klassperspektiv på Chris och hans agerande, också i fortsättningen. Chris’ strävan uppåt är tydlig – men så inträffar något som så häftigt rör om i hans känsloliv, att detta, åtminstone för ett tag, tar över.

När Chris först träffar Chloes bror Tom, är denne förlovad med en amerikanska med skådespelardrömmar, Nola Rice (Scarlett Johansson). De här två, båda komna ur en annan miljö än där de har hamnat, förstår omedelbart varandra, dras också till varandra. Fast på det här stadiet vore en relation mellan dem, så att säga inom familjen, helt omöjlig.

Men så skiljs Toms och Nolas vägar. Chris träffar Nola, gnistor uppstår, Chris stjäl sig allt oftare och allt djärvare tid för att få en ljuv stund i sängen med Nola.

Och så går det som det så ofta går. Chris’ hustru blir, för övrigt efter lång väntan och mycket krångel, äntligen gravid. Men också Nola berättar för Chris att hon nu är med barn.

Den här situationen, det vet många som har delat den, leder, om man inte försöker reda ut den eller avsluta den, till en härva av lögner, snart allt mer omöjliga att reda ut. Chris förklarar för Nola att det är henne han älskar och att han snart – men när är det där snart? – ska tala ut med Chloe och lämna henne. Men det kan han inte göra och då inte bara för det väntade barnets skull. För Chris, klättraren, skulle ett sådant steg innebära att han drevs tillbaka till den fattigdom där Nora numera redan befinner sig.

Och det är i den här situationen Chris’ amoralism helt tar över. Han packar svärfaderns jaktgevär i en tennisväska och tar sig till det hus där Nora bor. Först duperar han en äldre grannfru, får henne att släppa in honom i sin lägenhet – där han skjuter henne. Han skapar illusionen av att hon har utsatts för ett inbrott: river ur lådor och stoppar på sig lite värdesaker.

Sen går han ut i trapphuset och väntar på Nora som han vet snart ska komma hem – och så skjuter han också henne. För honom betyder den materiella tryggheten och den sociala positionen mer än passionen.

Chris kallas sedan till förhör hos polisen, där han först förnekar att han mer än tillfälligt och för länge sen har träffat Nora. Dock visar det sig att polisen har hittat Noras dagbok…

Här, alldeles i filmens slut, gör dock Woody Allen en manöver som gör att filmen får ett slut annat än den borde ha fått. Jag ska för er som inte har sett filmen inte avslöja vad det är som får polisen på andra tankar, än att det måste ha varit Chris som dödade Nora. Slumpen, lika amoralisk som vår mördare, leder i alla fall polisen att tro på en annan förklaring. Och så får vi då se Chris, inte i fängelset utan i familjekretsen, som är alldeles till sig över den baby hans hustru just har fött.

Oförutsägbarheten är, liksom den snyggt redigerade handlingen, två av den här filmens starka sidor. Men det finns en till, musiken, mestadels klassisk italiensk opera. En central och symbolisk roll spelar Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilsegångna”). Ljuvt lockande låter också arian ”Una Furtiva Lagrima” ur Gaetano DonizettisL’elisir d’amore” (”Kärleksdrycken”). Sällan har jag varit med om att musik i en spelfilm har valts så väl.

No Comments yet

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^