Joe Hill på svenska

23 juli 2009 16:19 | Musik, Politik | 17 kommentarer

När jag 1969 gav ut ”Joe Hills sånger” (Prisma) på svenska, såldes den snabbt i tiotusentals exemplar, och jag bidrog på så sätt till att göra Joe Hill – Joel Emanuel Häglund, 1879-1915 – känd och sjungen i sitt gamla hemland, inte minst i dess arbetarrörelse.

I Första maj-numret av Aktuellt i politiken (s) 1979 (nummer 7, 12 april) skrev jag om några av de LP-skivor som kom i den här svenska Joe Hill-boomen:

Joe Hill

Riksteaterns stora turné med Barrie Stavis’ Joe Hill-pjäs (se Aktuellt 3/1979) har medfört en ny våg av intresse för Joel Emanuel Hägglund från Gävle.

Pierre Ström, Oscar Norrman och Anders Granell, som medverkar i den uppsättningen, har också gett ut LPn ”Joe Hill lever!!!” (Riksteatern/YTF MUD-501360, MUDIST), Det är ingen dum platta, även om det kunde ha varit lite mer jävlaranamma och kampglöd i den; det gäller till exempel ”Svarta präster”. Och nog gör Monica NielsenDet är kraft i vårt förbund” bättre. Deras ”Halleluja gå och driv” är lite för popig i min smak. Och så vidare. Men åtskilligt är bra också. Till exempel ”Luffaren”, ”Allihopa kommer med” med dess barbershop singing, ”Vad vi vill”, ”Det är lång väg att gå i soppkön” och ”Världens alla slavar vakna” (jättebra!). ”Casey Jones” är i och för sig inte så dum, men den ska väl egentligen inte låta så här?

Det senare är en invändning som jag i än högre grad tycker gäller Mora Träsks LP ”Joe Hills sånger” (Mora Träsk Musik MTM 6, distribution Plattlangarna). Deras ”Casey Jones” – ursprungligen en järnvägsballad – är lite för snabb. I spänningsfältet mellan ursprungsmelodi och kampsång går åtskilligt intressant att göra. Men vad är poängen med att göra om Stephen Foster-melodin ”Vi ska sjunga” (med en ny, inte särskilt bra text av Leif Walter) till New Orleans-jazz? Men för att vara rättvis: Mora Träsk gör flera bra versioner av Joe Hill-sånger också. ”Räkna noga” (med banjo) och en inte så släpig ”Rebellflickan” till exempel.

Men den hittills bästa Joe Hill-LPn på svenska är fortfarande ”Joe Hill på svenska” (Intersound ISOLP 100-S, MUDIST) med Finn Zetterholm.

Pär Götrek, en tidig svensk utopist

23 juli 2009 9:17 | Media, Politik | 8 kommentarer

Det fanns en tid då svensk socialdemokrati intresserade sig för sitt socialistiska idéarv. Ett visst samband fanns det väl med att partiet ägde ett par egna bokförlag. Tidens förlag hade till exempel en serie med namnet Socialistisk bokklubb, där man bland annat gav ut Rosa Luxemburg. På 1970-talet redigerade Jan Lindhagen, chef för Gruppen för samhällstudier, som bland annat gjorde opinionsundersökningar åt socialdemokratiska partiet, åt Tidens förlag serien Tidens samhällsstudier, i vilken man kunde hitta böcker av Gunnar Gunnarson, Ernst Wigforss och Lindhagen själv – läs gärna ovan under Kulturspegeln, Politik, vad jag skriver om Gunnarsons ”Socialdemorkatiskt idéarv”. Prisma, då ett pocketförlag ägt av Tidens förlag, gav ut begåvade antologier med texter av Ernst Wigfross, Axel Danielsson och Hjalmar Branting. Inför programrevisionen 1990 återutgav jag i egenskap av huvudsekreterare i programkommissionen i samarbete med KF-ägda Norstedts, som nu hade slukat både Tiden och Prisma, några av de här böckerna plus Arnold Ljungdals mycket läsvärda ”Marxismens världsbild” i print-on-demand.

Om det fortfarande finns en programkommission, borde den ta initiativ till ett liknande samarbete med Norstedts-gruppen, där ju större delen av socialdemokratins bokliga historiska idéarv finns bevarat i arkivskåpen: genom print-on-demand-utgivning eller pocketutgivning göra de nämnda böckerna tillgängliga för nya generationer av socialdemokrater, anordna ABF-cirklar om dem, skriva om dem i och göra det möjligt att beställa dem via Tiden och Aktuellt i politiken (s) och varför inte till exempel Tvärdrag och Libertas.

En bok, värd att för det här ändamålet gräva upp ur Norstedts arkiv, recenserade jag i Första maj-numret av Aktuellt i politiken (s) partijubileusmåret 1979 (nummer 7, 12 april):

Utopist

Erik Gamby är värd mycket beröm för den forskningsinsats som ligger bakom ”Pär Götrek och 1800-talets svenska arbetarrörelse” (Tiden). Den här volymen handlar mest om en av de tidiga svenska utopisterna, Pär Götrek, men det material han har grävt fram är rikhaltigare än så – det räcker till minst en bok till, får man hoppas.

Gamby visar att det i 1830- och 1840-talens Stockholm fanns en krets av intellektuella och hantverksgesäller som introducerade den kontinentala socialismen, framför allt Cabets så kallade icariska kommunism, i Sverige och på så sätt förebådade den senare och egentliga arbetarrörelsen. Samma krets lät, när ”Kommunistiska manifestet” utkom 1848, utföra den enda översättningen redan samma år till ett främmande språk – svenska! Gamby visar också att De rättfärdigas förbund, sedermera Kommunisternas förbund, hade en stockholmsavdelning 1847-1851. (Förbundet sände till och med en agitator, den tyske typografen Albert Anders, till Sverige. Gamby citerar bland annat en fruktansvärt rolig reseberättelse om hur Anders slåss med knotten i Torneälvens dalgång ”vansinnig av smärta”, snarare än med lapska antisocialister. Anders var i Karesuando och Hammerfest 1847!)

Visst innehåller Gambys bok ibland lite väl mycket personalia och kuriosa, men även det är nöjsamt att ta del av. Framför allt ger dock boken en väldokumenterad bild av de första försöken att skapa en arbetarrörelse i Sverige.

Vet någon i dag vem Maria Sandel var?

22 juli 2009 16:22 | Politik, Prosa & lyrik | 5 kommentarer

Arbetarrörelsen har gjort sig urarva. Stora delar inte bara av socialdemokratins ideologiska arv utan också kulturarv förefaller vara tämligen obekanta för dagens partimedlemmar.

När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), försökte jag regelbundet lära tidningens cirka 140.000 prenumeranter något inte bara om den aktuella politiska kursen (s) utan också om viktiga bidragsgivare genom historien till partiets teoribildning och vägval samt om levnadsvillkoren för de hårt arbetande människor som genom seklerna har burit upp vår rörelse, vilket senare ofta speglas på ett levande sätt genom skönlitterära böcker.

Första maj-numret av Aktuellt i politiken (s), nummer 7 1979 (12 april) utformades därför, som ett led i partiets 90-årsjubileum, just på detta sätt. Där fanns till exempel följande recension:

Maria Sandel

Maria Sandel (1870-1927) var vår första kvinnliga proletärförfattare. Hon växte upp i Stockholms arbetarkvarter, vistades på nittitalet några år som hembiträde i USA men återvände och försörjde sig bland annat som trikåstickerska. Hon publicerade noveller och dikter i arbetarpressen, mest i Social-Demokraten. Hennes första bok, novellsamlingen ”Vid svältgränsen”, kom ut 1908. Politiskt arbetade hon inom den första socialdemokratiska kvinnoklubben, Stockholms allmänna kvinnoklubb, bildad 1889. Litterärt ägnade hon sig åt samma grupper som politiskt, det växande antalet kvinnliga arbetare inom industrin och hemmakvinnorna inom arbetarklassen. Hon har gett namnet åt Morgonbris, som 1904 började ges ut av Kvinnornas fackförbund. Hon förenar de båda perspektiven klasskamp och kvinnokamp i sitt författarskap, där hon bland annat gisslar de manliga klassbrödernas kvinnoförtryck och alkoholism (som drabbade kvinnorna).

Det senare och prostitutionen finns som ett par ingredienser i hennes roman från 1924, ”Droppar i folkhavet”, som nu finns i LTs serie Goda berättare. Det är en roman med de vardagliga detaljernas styrka. Men det är också en roman med uppenbara brister. Där finns en karlslok som är så skurkaktig, att han är ett under av ondska; till Maria Sandels svagheter hör att hon gärna tecknar i bjärt svart och vitt. ”Droppar i folkhavet” är förvisso läsvärd, men den är också svårt melodramatisk.

Hennes bästa bok är nog ”Virveln”, som utkom på Tidens förlag år 1913. Det är en kollektivroman om stortstrejken. Den handlar om hur industrialismen mal ner människor men också om solidaritet, kamratskap och kamp. Den utkom i en ny upplaga på Ordfronts förlag år 1975.

Skaffa och läs gärna både ”Droppar i folkhavet” och ”Virveln”.

* * *

”Virveln” borde, språkligt lätt bearbetad, återutges i den serie arbetarrörelseanknuten skönlitteratur, Arbetarberättare eller Folket i Bild, jag har föreslagit. Tidens förlag, som ursprungligen gav ut ”Virveln”, ingår numera i KF-ägda Norstedts, och Ordfront återutgav den således på 1970-talet, vilket talar för att något av de nämnda förlagen borde ge ut den föreslagna serien.

* * *

Genast anländer följande mejl från Murbruk förlag:

Hej! Råkade se på din blogg att du skrev om Maria Sandel och att hon borde återutges. Ville bara säga att vi håller på att göra klart en nyutgåva av ”Droppar i folkhavet”, med varsitt efterord av litteraturvetarna Tilda Maria Forselius och Eva Heggestad. Vet ej exakt när den kommer men skulle tro att det blir i september. ”Virveln” är också en riktigt bra bok, men denna gång blev det ”Droppar i folkhavet”.
Hälsn
Kalle Holmqvist
för
Murbruk förlag
www.murbrukforlag.se

P O Enquist och arbetarrörelsen i Bureå

22 juli 2009 13:40 | Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

1978 publicerade Per Olov Enquist en mycket välskriven och intressant roman om arbetarrörelsens framväxt i sina västerbottniska hemtrakter. Samtidigt genomfördes inom ramen för ABF Gräv där du står-forskning om motsvarande skeende, vilket också resulterade i en bok.

1 maj-numret 1979 (nummer 7, 12 april) av Aktuellt i politiken (s) utformades till stor del som en partihistorik, detta med anledning av att socialdemokratin då firade sitt 90-årsjubileum, och jag passade då på att där publicera en dubbelrecension av de båda böckerna:

Om Bureå

Skellefteå ABF har i samarbe med 19 studiecirklar och Skellefteå museum gett ut ”Hur arbetarrörelsen kom till skelleftebygden” (CEWE POOL), med underrubriken ”Minnen och miljöer 1900-1935”. Det är ett lysande exempel på den barfotaforskning som i dag bedrivs inom arbetarrörelsen. 270 personer har tillsammans studerat hur arbetarrörelsen kom till deras egna byar.

Ett avsnitt i boken är skrivet av författaren Per Olov Enquist och handlar om Bureå arbetarekommuns första tid och förhistoria. I detta avsnitt berättar han om den socialdemokratiske agitatorn F E Elmgren.

* I Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg” (Norstedts), en av de bästa och märkligaste romanerna 1978, finns en agitator som heter Johan Sanfrid Elmblad, en namnlikhet som nog inte är en tillfällighet. Det är en halvdokumentär roman, med en så vitt en utböling förstår noggrant återgiven miljö och med med en del av de i romanhandlingen ingående men mer perifera personerna agerande under sina verkliga namn. Aron Häggblom figurerar till exempel i både romanen och uppsatsen i ABF-boken.

Vad ger då romanen som man inte kan läsa fram av historieboken, om vi till att börja med håller oss till det som handlar om arbetarrörelsen? Fakta är naturligtvis utförligare behandlade i ”Hur arbetarrörelsen kom till skelleftebygden”, men om man som jag har läst romanen först, historieboken sedan, slås man av vilken god bild Enquists roman ger också av det rent historiska/sociala händelseförloppet. (De som inte begriper kollektivanslutningen bör till exempel ha stort utbyte av att läsa ”Musikanternas uttåg”: Här klarnar bilden – det fackliga och det politiska var inte något parallellt utan delar av samma kamp!) Och framför allt ger romanen den psykolgiska bakgrunden (i form av till exempel den starka och levande religiositeten) till varför arbetarrörelsen hade så svårt att få fotfäste i Västerbottens kustland.

Men det som gör ”Musikanternas uttåg” till en så stor och intressant roman är framför allt dess antiheroiska anslag. Inom dagens så kallade vänster finns ofta en falsk bild av hur det en gång verkligen var. Man glömmer bort att det även då handlade om egensinniga och egendomliga och likgiltiga människor och om en sturig och svårformad verklighet. Agitatorn Elmblad är hos Enquist en på många sätt ömklig gestalt, och de som han till slut vinner för socialismen och fackföreningsrörelsen är inga arbetets hjältar.

Och mitt i allt detta finns en familjecentrerad romanhandling om ensamhet och förnedring, om växande insikt och medmänsklig känsla. Romanens titel syftar på sagan om stadsmusikanterna i Bremen, om åsnan och hunden och katten och tuppen som alla är förbrukade men som går samman för att slippa bli skjutna och nackade. Sagans och romanens gemensamma motto är: ”Det gives alltid något bättre än döden.”

* * *

Arbetarrörelsen sålde sina bokförlag och med dem den regelbundna utgivningen av arbetarrörelseanknuten litteratur. Men om nu rörelsen vore intresserad av att återerövra sin historia och sin kultur, kunde den ju söka samarbete med till exempel KF-ägda Norstedts, som ju härbärgerar inte bara P O Enquist utan också de böcker som gavs ut i FiBs folkböcker och Tidens bokklubb, om utgivningen av en bokserie, kallad till exempel Arbetarberättare eller Folket i Bild. Vill inte Norstedts ha hand om en sådan utgivning, kanske man kunde nå en överenskommelse med Ordfront?

Arne Anka ger poäng åt Schibsted

21 juli 2009 16:38 | Media, Serier | Inga kommentarer

Jag skrev för en tid sen om det upptrappade kriget om de svenska serieläsarna mellan norska Schibsted och danska Egmont.

Sist tog Egmont hem poäng genom att starta ett nytt magasin, Get Fuzzy och genom att ta över förre Schibsted-redaktören i Sverige Peter Sparring, som också plockade med sig Darby Conleys serie ”Get Fuzzy”.

Hur jag reagerade på det här nya magasinet kan du läsa ovan under Kulturspegeln, Serier, Get Fuzzy. De senare utkomna numren har inte fått mig att i grunden ändra uppfattning om den nya tidningen. Bäst är fortfarande titelserien plus Kieran Meehans ”De professionella”. Av de helt nya serierna har Keith KnightsKnight Life” artat sig väl, medan Jeff Corriveaus ”Fård”, på engelska ”Deflocked”, redan känns en smula tjatig. Sen jag skrev sist har den humoristiska monsterserien ”Scary Gary” av Mark Buford tillkommit. Den är hygglig men inte heller någon höjdarserie.

Schibsted slår relativt snabbt tillbaka genom att ge Charlie ChristensensArne Anka” en egen serietidning, Arne Anka. Om Arnes tidigare liv, bland annat i Metallarbetaren/Dagens Arbete och i Nemi, har jag också skrivit tidigare – läs mer här under Kulturspegeln, Serier.

”Arne Anka” är en så vältecknad och rolig serie, att den faktiskt borde kunna locka läsare till en ny tidning. Med sina iakttagelser av trender i tiden borde den kunna locka intellektuella serieläsare, av vilka det borde finnas tillräckligt många vid det här laget. Det är också kul att läsa om de klassiska Arne Anka avsnitt, genom vilka Arne ju utmanade Disney, genom att hans fysionomi var alltför snarlik Kalles. Och så berättar Charlie Christensen om hur det gick till att han faktiskt blev serietecknare.

Logiskt nog har man i tidningen Arne Anka också införlivat en modern svensk serie, som just skojar med trender, ”Stockholmsnatt” av Pelle Forshed och Stefan Thungren – den har vi tidigae kunnat glödja oss åt i Svenska Dagbladet på helgerna.

Annat i Arne Anka är väl tänkt att passa in i samma trendgranskande ram, men Lina NordestamsDet våras för Konstfack” når varken konstnärligt eller innehållsligt upp till de tidigare nämnda seriernas nivå. Bättre är då, utan att för den skull vara några superserier, Sofia OlssonsHetero i Bandhagen” och Nickan JonassonsSmakfascisten”.

Ännu intressantare är då ”Zofies Värld” av Grethe Nestor och Norunn Blichfeldt Schjerven. Det är en rolig serie, som tecknas i mycket avvikande stil: ser man ytligt på den, kunde man tro att det var en klassisk äventyrsserei à la ”Modesty Blaise”.

Lite utanför den här ramen faller Bill Wattersons klassiska ”Kalle och Hobbe”, som under en period rent av hade egen tidning hos Schibsted. Watterson tecknar ju inte längre nya avsnitt av ”Kalle och Hobbe”, men den är så bra att den gör sig, återpublicerad, i vilken tidning som helst.

Ytterligare två gamla bekanta dyker också upp i Arne Anka. Dels Henrik Langes romaner för dig som har bråttom: stora tjocka böcker nedbantade till tre serierutor. Dels, och framför allt, Jan Stenmarks mycket speciella bildcollage. Vi får väl se om de här båda härmed är erövrade från Egmont-sfären till Schibsted-sfären.

Hur som helst bidrar de, tillsammans med annat nämnt, till att ge poäng till Schibsted i tävlingen med Egmont.

* * *

Men det finns ett problem av ett annat slag att lösa för Schibsted-sidan. När Egmonts nya magasin Get Fuzzy började ges ut, dök den nästan genast upp också i tidningshyllorna i mina lokala Coop-butiker i Öregrund respektive Uppsala.

Vi får se om Arne Anka också lyckas ta sig dit, men man kan ha sina tvivel: Schibsteds Larson! finns visserligen där men däremot inte förlagets vid det här laget ganska etablerade magasin Nemi och Pondus.

Danska Egmont är mycke stort på veckotidningssidan. Är det där skon klämmer?

Ett musikaliskt Stor-Ungern

20 juli 2009 15:35 | Musik, Politik | Inga kommentarer

2006 gjorde Birgitta och jag en lång och intressant resa på Donau, från Wien och nedströms – den som är road av att läsa om den här resan kan på bloggens sökfunktion använda Rapport från Donau som sökfras.

En av många iakttagelser vi gjorde var ungrarnas närvaro i flera av de länder vi besökte. Så här skrev jag då:

”Någonstans öster om Ural startade ungrarna eller magyarerna sin folkvandring, först över de ryska stäpperna (där de blev ett skickligt ryttarfolk). På åttahundratalet erövrade detta ryttarfolk nuvarande Ungern. Från medeltiden och framåt var ungrarna under flera århundraden, med avbrott för det turkiska väldet 1526-1699, ett av Öst- och Centraleuropas härskarfolk: det ungerska väldet omfattade, förutom nuvarande Ungern, det som senare blev Tjeckoslovakien (ungrarna var speciellt många i nuvarande Slovakien; det bor fortfarande 600 000 ungrare där), en del av det nuvarande Ukraina (det bor i dag 160 000 ungrare där), den del av nuvarande Serbien, som heter Vojvodina, plus Kroatien (med sammanlagt 400 000 ungrare), och inte minst Tanssylvanien (med två miljoner etniska ungrare) i nuvarande Rumänien. Ungrarna i Ungern är åtta miljoner (av sammanlagt drygt tio miljoner invånare).” (Siffrorna från då har sen dess något reducerats.)

Naturligtvis är inte alla dessa ungersktalande människor ättlingar till de magyarer som en gång i tiden startade en folkvandring från sina gamla hemtrakter strax öster om Ural. Ungrarna har genom erövring och kolonisation brett ut sig över hela det stora område jag beskriver ovan, och som härskarfolk där har de fått också andra folk, som kom att lyda under dem, att tala ungerska. Jag kan också tänka mig att det faktum att ungerskan, liksom andra finsk-ugriska språk som finskan och estniskan, har klarat trycket från de omgivande indoeuropeiska språken just för att språket, grammatiskt så väl som när det gäller ordstammarna, är så avvikande.

Jag är mycket intresserad av musik, även folkmusik, och i en liten skivaffär nära Saluhallen i Budapest köpte jag bland annat CDn ”Táncház – Népzene / Hungarian Dance House – Folk Music 2006” (Hagyományok Háza / Hungarian Heritage House HHCD 0105, 2006).

Vi förknippar ofta ungersk musik med zigenarmusik, och mycket riktigt bor det många romer både i nuvarande Ungern och i de omgivande, från Ungern avskilda områdena. Men den här CDn visar upp en stor bredd i den folkliga ungerska musiken, också en instrumental bredd.

Det mest intressanta med den här skivan är emellertid att den i så hög grad täcker in musik, oftast folklig dansmusik, från större delen av det ungerska språk- och kulturområdet, alltså även de ungersktalande områden som i dag inte ingår i Ungern.

Det börjar i och för sig med csárdás-musik från nordvästra Ungern, och där finns likaså musik från både nordvästra och sydöstra Ungern samt från slättlandet.

Men ganska snart får vi höra slovakisk musik och mot slutet också musik från Bukovina (ett område som i dag är delat mellan Ukraina och Rumänien) respektive Moldavien.

Och framför allt får vi höra mycket musik från Transsylvanien, som i dag tillhör Rumänien, givetvis då främst musik som spelas och sjungs av den stora ungerska minoriteten där, dock också dansmusik som anges som rumänsk.

För övrigt gillar mitt eget musiköra inte minst några låtar med träflöjt och ett spår med både snabba och långsamma pardanser från just Transsylvanien.

Hur kommer det då att gå med de ganska stora ungerska befolkningarna i länderna utanför dagens Ungern?

Nationalistiska ungrare skulle förstås gärna se gränsrevisioner, men å andra sidan tror jag inte heller på att ungrarna i grannländerna, även om det har funnits vissa tendenser till emigration, kommer att flytta till Ungern i större skala, om gränserna består.

Frågor om språklig och kulturell autonomi för ungrarna har kunnat lösas på fredlig väg, och paradoxalt nog kan EU med sina öppna gränser i det här fallet bidra till att ungrarna i Slovakien och Rumänien, senare också förhoppningsvis i forna Jugoslavien, kan leva sina liv i nära kontakt med Ungern och dess språk och kultur.

Och om den ekonomiska utvecklingen i de ungersktalande områdena utanför Ungern blir god – betydligt bättre än vad som är fallet i dag – ökar nog till och med förutsättningarna för att den ungerska befolkningen i de här områdena också växer till antal. Det rör sig ju redan nu om så stora grupper, att de knappast riskerar att slukas upp av något annat majoritetsfolk. Och till att de ungerska minoriteterna i länderna utanför Ungern består och kanske också växer bidrar i så fall säkert också det särpräglade ungerska språket.

Sommar, sommar, sommar…

19 juli 2009 18:04 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 13 kommentarer

I fredags lämnade vi alltså Öregrund för födelsedagskalas i Rinkeby.

Vi stannade till i Uppsala, för ärenden och lunch.

Jag var bland annat in på Kronan på Svartbäcksgatan, ett av de apotek som förblir i statliga Apoteksbolagets ägo, och köpte ytterligare ett Apoliva-shampoo, Repair shampoo, att ha både i duschrummet och i bastun i Öregrund. Jag har, sen jag sist skrev om det här ämnet, till båda ställena köpt också Apolivas dusch/badtvål och shampoo för barn. Säkert kommer Viggo och Klara snart hit och behöver då fräschas upp efter sina äventyr utomhus.

På väg från apoteket till busshållplatsen slank jag in i en leksaksaffär och köpte en ny gunga av trä att ha till hands när barnbarnen kommer. Den förra gungan användes ju som tändved när vi fick vår bod nedbränd i en mordbrand förra året. Vid det här laget är gungan uppsatt på lagom barnhöjd i talldungen bredvid den nu återuppbyggda boden.

Efter lunch i vinterbostaden på Idrottsgatan hämtades vi upp i bil av Bengt och Inger. Bengt är morfar till de två födelsedagsbarnen i Rinkeby, Sara 17 och Amanda 15 – han är far till deras mamma Anna, vars mamma, Birgitta, sedan årtionden är min hustru.

Det enda problemet med det här är att det ibland leder till en förvirrande vokabulär: att Bengt av barbarnen benämns som morfar är väl helt naturligt, men eftersom också jag däremellan anropas som morfar, måste man ibland fundera till över vilken morfar som aktualiter avses. Men Annas flickor, utöver de båda nämnda också Ella, anser uppenbarligen, att de har två morfar och två mormor.

Birgitta och jag uppvaktar de två flickor, som fyller år med en dags mellanrum, med presentkort till en känd klädkedja. Det är ju inte alldeles lätt att hitta presenter som exakt passar tonåringars smak, så låt dem alltså välja själva!

Huset i Rinkeby blir så småningom ganska fullt av tjejernas kompisar, ett grannpar, tjejernas pappa Cai som Anna är skild ifrån och Annas kusin Anna-Karin med make Per samt deras båda barn Martin och Cecilia. Cecilia och Amanda är kompisar, spelar också ihop i en orkester. Amanda har just av morfar Bengt fått hans gamla fiol och stråke, som efter lite uppsnofsning blir ett riktigt fint instrument. Det är förresten ganska intressant att Amanda, svenskt mattegeni i en tävling i våras, också är starkt musikintresserad.

Utöver de redan nämnda kommer också familjen Kokk-Strömberg, Viggo och Klara och deras föräldrar Kerstin och Bo. Klara kommer genast och kramar sin morfar, och jag berättar för henne och Viggo om nya gungan och det bortblåsta men återfunna riddartältet.

Anna är konvalescent efter en just genomförd blindtarmsinflammation. Men med goda samverkande familjekrafter blir det fest ändå: Birgitta har bakat bröd, Kerstin och Anna-Karin har med sig en rad goda röror och annat gott, och Per och Anna-Karin grillar de av Anna marinerade (sockerfritt, med tanke på mig) lammkotletterna. Tårtor och annat sådant hoppar jag med min diabetes över, men Anna har faktiskt gjort en särskild, sockerfri bål åt mig.

Anna ligger på sängen och vilar sig, när vi tar farväl och sen i Bengts bil blir skjutsade till Uppsala C. Eftersom vi då har en dryg halvtimme till nästa öregrundsbuss, sätter vi oss först på Bistro Hijazz’ uteservering och tar var sitt glas vin. Festen i Rinkeby med tonåringar och barn var självfallet alkoholfri.

Väl återbördade till Öregrund fortsätter vi att synda, sätter oss en stund under plommonträden och njuter av kvällssvalkan och var sitt glas calvados.

Programmet på lördagsförmiddagen är för min del alltid detsamma: Medan jag dricker nykokt kaffe, löser jag veckans melodikryss. Eftersom det i lördags sändes från ett ställe nära Öregrund, hade jag – som jag tidigare har berättat – uppvaktats av en representant för de lokala arrangörerna om att komma dit men avböjt.

Jag vet inte om det ingick i planerna att sammanföra mig med en annan estländare och hängiven krysslösare, Kristian Luuk, men han var hur som helst där tillsammans med sin hustru, Carina Berg.

Jag har aldrig personligen träffat Kristian, som jag naturligtvis däremot har följt i hans olika jobb som programledare, en duktig sådan enligt mitt förmenande. I det sommarprogram han hade senare samma dag berättade han öppenhjärtigt om sitt kontrollbehov: hans programledarinsatser är helt uppenbart resultat av hårt förarbete och detaljplanering – men han gav ju också exempel på hur han har lyckats ännu bättre när han någon gång har släppt självkontrollen och improviserat.

Jag vet ingenting om Kristian Luuks politiska preferenser, men jag tyckte att han på ett utmärkt sätt illustrerade varför så många av mina landsmän har motiverats till en antivänsterhållning. Har man, som han, en morfar som har tillbringat mycket lång tid i Sibirien, ligger det kanske inte närmast till hands att bli vänsterradikal.

I dagens Sommar fick vi lyssna till en sann reformist, Per Olov Enquist. Han är en av Sveriges främsta nutida författare men har också sen relativt unga år varit en mycket övertygad socialdemokrat, också under de röda sextio- och sjuttiotalen. Hans författarskap sträcker sig ju över vida fält, men jag skulle i det här sammanhanget särskilt vilja rekommendera hans västerbottniska arbetarrörelseroman ”Musikanternas uttåg” för läsning. Vi har också annat gemensamt. Trots sin kristna familjebakgrund, som han talade mycket om i sitt sommarprogram, är han liksom jag icke troende. Och han delar min skeptiska hållning till EU, var faktiskt inför EU-omröstningen en mycket aktiv motståndare. Vidare förenas vi i att kritisera bådas vårt parti, socialdemokratin, för att ha gett upp många av idealen från 1960- och 1970-talen; P O har i ett föredrag jag har hört honom hålla sagt att Sverige då och med start lite tidigare var så ytterst nära den förverkligade socialdemokratiska utopin – bara för att senare, utan att liksom ens själv märka det, svika de här idealen.

Jag har känt P O Enqvist ända sedan mina studentår från Uppsala, dock utan att vi har blivit nära vänner. Vi träffades då men tillhörde lite skilda generationer, och sen har vi setts då och då, till och med delat restaurangbord, vilket senare dock skedde när han för länge sen hade besegrat sin alkoholism och blivit helnykterist – den historien finns i hans allra senaste roman.

Hans sommarprogram var lågmält personligt och därför intressant. Han spelade också för sommarprogrammen i gemen ovanlig musik, bland annat ett stycke av den fantastiske estniske tonsättaren Arvo Pärt.

Melodikrysset nr 29 2009

18 juli 2009 12:01 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Veckans melodikryss sändes från Söderödagen på bygdegården i Långalma inte långt från mitt sommarviste i Öregrund. En representant för arrangörerna var faktiskt hem till oss och bad mig komma dit, gav oss kryss och pennor och lockade med att den läsk som serverades kom från Vasa-bryggeriet som finns i min barndoms och ungdoms hemtrakter. Men jag var hårdhjärtad. Så i stället hade Eldeman en annan estländare på plats, Kristian Luuk, hängiven melodikryssare liksom jag.

Det mesta i dagens kryss hade jag klarat ganska lätt även om jag hade varit där, men jag vill lyssna och plita i lugn och ro, gärna med en kopp kokkaffe bredvid mig, också underhålla mina läsare med diverse icke efterfrågade fakta.

Med två av frågorna tog det lite längre tid, innan polletten föll ned.

”The Things We Used To Do” sjöngs av Robbie Williams i duett med Jane Horrocks. Williams var, innan han blev soloartist, med i gruppen ”Take That”.

”So What” kände jag omedelbart igen, men det tog en stund innan jag med hjälp av ledbokstäverna kom på att hon som sjöng, Alecia Beth Moore, kallar sig Pink. Men hon skriver sitt artistnamn också som P!nk.

Resten var mycket lätt.

”Dancing Queen”, en stor hit med ABBA, har jag för all del inte sett i filmversionen av ”Mamma Mia”, men jag har sett scenuppsättningen på Broadway.

Nanne Grönvall har en lättidentifierad röst; henne har jag förresten hört live på en socialdemokratisk kongressfest. Här hörde vi henne i ”Håll om mig”, som slog mer på Svensktoppen än i Melodifestivalen 2005.

Den politiska vägen har jag också kommit i kontakt med Cornelis Vreeswijk – min hustru har dessutom valturnerat med honom. Här hörde vi hans fina ”Balladen om Herr Fredrik Åkare och den söta Cecilia Lind”.

Jag har förstås allt med Cornelis i min skivsamling. Samma sak gäller Evert Taube – jag har både enstaka skivor och boxen med hela hans produktion, även mängder med Taube-sångböcker, dock i lägenheten i Uppsala där jag inte befinner mig nu. Annars skulle jag gärna ha citerat hela hans ”Här är den sköna sommar”, trots att jag har invändningar mot texten, där det sägs att det är krig och politik som har fördärvat vår jord. Så generaliserande kan man nog inte uttrycka sig.

Också av Carl Michael Bellman har jag allt på skiva, så väl epistlar som sånger, och förstås också texterna till dessa. Så det är klart att texten till det som spelades i dag genast rann upp i minnet: ” lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21.

Och skulle jag inte känna igen Georges Bizets och Henri Meilhacs opera från 1845 ”Carmen”, som jag har sett ett par gånger?

De som följer den här bloggen vet att jag trots min höga ålder hyser en stark kärlek till barnkultur i olika former. De gamla Pippi Långstrump-filmerna finns allihop här i sommarhuset i Öregrund, och när Viggo och Klara kommer hit på besök, ser morfar dem gärna tillsammans med dem. Så visst känner jag igen Sjörövar-Fabbe, även om sången om honom som i dag framförs på tyska.

Gamla svenska schlager från olika epoker brukar jag också för det mesta klara lätt.

Så visst associerar jag, när jag hör Anneli Rydé sjunga ”En sån karl”, genast till Lill Lindfors, som var den som ursprungligen, 1967, fick en stor hit med den.

1959 fick Lill-Babs en stor hit med ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”. Den skrevs av Stikkan Andersson.

Jag har tidigare bekänt att jag inte är en stor fan av mycket i Lasse Berghagens stora produktion. Men ett och annat hörvärt har han gjort. Till den gruppen hör ”Inte bara drömmar” från 1970. Svaret skulle här skrivas Lars.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En ljuvlig julikväll i Öregrund – men nu till Rinkeby

17 juli 2009 8:09 | Resor, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jo, jag hann rensa hela stenpartiet. Mot slutet kom det visserligen några droppar regn, men regnet drog förbi.

Sen blev det en fullkomligt ljuvlig julikväll. Efter väl förrättat värv tog jag en tur runt trädgården, stannade bland annat till vid rabatten längs bastuväggen alldeles intill stenpartiet. Där blommar min bulgariska oljeros.

Bulgarisk oljeros (Rosa damascena trigentipetalaKazanlik”) är en sommarblommande damascenerros. Den blir 180 cm hög och är djuprosa.

Den är den viktigaste rosen för den bulgariska framställningen av rosenolja, av vilket man kan dra den helt korrekta slutsatsen, att blommorna är starkt doftande. Namnet Kazanlik kommer sig av att rosodlingen för rosenoljeframställningen är koncentrerad till dalen Kazanlik. Trigentipetala betyder trettio kronblad.

Jag sitter ned en stund i den begynnande kvällssvalkan, vid trädgårdsbordet på andra sidan tomten. Nära trädgårdsbordet finns några av Birgittas odlingar, både trädgårdsland med bland annat sockerärter och ett jättehögt stånd med riddarsporre som blommar i olika nyanser av blått, både intensivt mörkblått och ljust mattblått. Eftersom det alldeles bredvid blommar ringblommor i gult och orange, skojar jag lite med Birgitta och säger, att hon har svenska flaggan där, men hon invänder och säger, helt riktigt, att färgskalan inte stämmer.

Och alldeles bakom ståndet med riddarsporrar växer en vacker malva av annan nationalitet, estnisk. Min nu döda mamma fick frön från Estland när landet fortfarande var under sovjetiskt välde, och hon sände en del av dem vidare till oss. Så varje höst tar Birgitta vara på frön från den, och nästa år drar hon upp ny estnisk malva, som blommar med små, lilarosa klockor.

Tyvärr kan man inte sitta ute länge. Även här ute vid kusten anfalls vi av mygg när vi vistas utomhus.

Nu får vi se om det är mygg också i Rinkeby. I dag åker vi dit för att fira att två av Annas flickor med en dags mellanrum fyller år, Amanda 15 och Sara 17.

Solen skiner, och det lutar åt vackert födelsedagsfestväder.

Rätt spännande handling men för mycket psykoanalys

16 juli 2009 14:11 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Alfred HitchcocksTrollbunden” (”Spellbound”, 1945) har en ganska spännande handling men är svårartat insnöad på psykoanalys. Det sista vågar jag hävda utan att ha konsulterat min son, som är psykolog. Vad som kommer varifrån vet jag inte – filmen bygger både på en bok och en pjäs samt bearbetningar för film.

Till filmens starkare sidor hör skådespelarinsatserna, framför allt av huvudpersonerna Ingrid Bergman och Gregory Peck.

Filmens intrig tar sin början på en psykiatrisk klinik, där den kvinnliga läkaren Constance Petersen (Ingrid Bergman) arbetar. Ett chefsbyte på kliniken förestår: den dittillsvarande chefen, Dr Murchison (Leo G Carroll), tvingas avgå på grund av nervproblem och ersätts av Dr Anthony Edwards (Gregory Peck).

Dr Petersen har i filmens inledning skildrats som en påläst och skicklig doktor, som håller personliga känslor, inte minst kärlek, på minst armlängs avstånd. Men med den unge och snygge Edwards på plats blir allting annorlunda: hon faller för honom och han också för henne.

Mycket snart framgår det emellertid, att Dr Edwards har mörka och gåtfulla sidor. Han blir till exempel alldeles ifrån sig, arg, när Petersen vid matbordet med en gaffel ritar ränder i den vita linneduken. Sen visar det sig att han gång på gång reagerar likadant på ränder mot vitt. En misstanke växer sig allt starkare hos Petersen, som bland annat hittar monogramet J B på ett av hans klädesplagg: Är den som utger sig för att vara Edwards verkligen Edwards? Och vart har i så fall den riktige Edwards tagit vägen?

Petersen försöker använda sin fackmässiga kompetens på Edwards, som inte tycks minnas sitt tidigare liv men flyr, när misstanken växer att det finns en annan Edwards som kan vara mördad. Styrd av dubbla motiv, psykoanalytikerns lust att gräva fram sanningen och sin personliga kärlek till ”Edwards”, lyckas Petersen hitta ”Edwards” (eller J B) på ett hotell i New York.

Handlingen blir därefter en sällsam blandning av två ingredienser som man ofta hittar i hitchcockfilmer. Dels blir den en klassisk katt- och råttalek, där vårt sanningssökande par gång på gång lyckas gäcka polisen, som förstås tror att ”Edwards” har mördat den riktige Edwards. Dels blir den ett grävande i psykologiska förklaringar, och det är här den bland annat använder sig av drömscener och freudianska drömanalyser. Till sin hjälp får Dr Petersen på den punkten en nestor på området, Dr Alexander Brulov (Michael Chekhov, som till och med i den här rollen bryter på tyska!).

Analysen av drömmen och den fortsatta jakten på sanningen om vad som hände den riktige Dr Edwards för vårt unga par till en skidsportort, där J B uppenbarligen har varit tillsammans med Dr Edwards. När man ser skidspåren i den vita snön i utförslöpan, förstår man genast sambandet med det Edwards/JB har reagerat så häftigt på tidigare i filmen. Men med hjälp av återupplevelsen återfår Edwards/JB delvis minnet: Han har sett den riktige Edwards försvinna utför en brant.

Edwards hittas också, mycket riktigt död. Och när det visar sig att han är skjuten, mördad, grips förstås den som har utgett sig för att vara Edwards.

Dr Peterson är förtvivlad, ändå inte övertygad om att det verkligen är hennes älskade som har mördat Edwards. Flera på kliniken försöker stötta henne, dock utan att hålla med henne i skuldfrågan. Bland dem finns Dr Murchison, som nu har återvänt som chef.

När han råkar försäga sig – säger att han har träffat den riktige Dr Edwards, han som mördades – minns hon plötsligt att han ju var med när den falske Dr Edwards anlände för att ta över och inser att Murchison ju i så fall genast borde ha insett att den falske Edwards inte var den riktige Edwards. Hon kopplar också ihop Murchison med en gestalt i bakgrunden i Edwards/JBs dröm som slutade med ett fall från ett sluttande snövitt tak.

Hon går till Murchisons tjänsterum, berättar vad hon tror har hänt och anklagat honom för att ha mördat den som skulle ta över hans plats på kliniken, Edwards. Efter ett psykologiskt spel dem emellan hotar han att skjuta henne med ett vapen han har i byrålådan, men hon lyckas, argumenterande om att han som icke tillräknelig kommer att interneras på en institution, där han till och med kan fortsätta att forska, ta sig fram till dörren och ut genom den.

Under tiden ser man pistolen, bara den, och hur den vänds ett halvt varv – och sen hör man ett skott.

J B – John Ballantine – friges och förenas på nytt med sin Constance.

Bitvis spännande handling plus en lagom dos romantik – men också mycket osmält psykoanalys, till exempel kopplingen till ett tidigt barndomsminne, då han oavsiktligt förorsakade en brors död, plus en del obetalbart komiska detaljer, som när John och Constance i det avgörande skedet av filmen åker utförsskidor, han iklädd vanlig kostym.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^