P O Enquist och arbetarrörelsen i Bureå

1978 publicerade Per Olov Enquist en mycket välskriven och intressant roman om arbetarrörelsens framväxt i sina västerbottniska hemtrakter. Samtidigt genomfördes inom ramen för ABF Gräv där du står-forskning om motsvarande skeende, vilket också resulterade i en bok.

1 maj-numret 1979 (nummer 7, 12 april) av Aktuellt i politiken (s) utformades till stor del som en partihistorik, detta med anledning av att socialdemokratin då firade sitt 90-årsjubileum, och jag passade då på att där publicera en dubbelrecension av de båda böckerna:

Om Bureå

Skellefteå ABF har i samarbe med 19 studiecirklar och Skellefteå museum gett ut ”Hur arbetarrörelsen kom till skelleftebygden” (CEWE POOL), med underrubriken ”Minnen och miljöer 1900-1935”. Det är ett lysande exempel på den barfotaforskning som i dag bedrivs inom arbetarrörelsen. 270 personer har tillsammans studerat hur arbetarrörelsen kom till deras egna byar.

Ett avsnitt i boken är skrivet av författaren Per Olov Enquist och handlar om Bureå arbetarekommuns första tid och förhistoria. I detta avsnitt berättar han om den socialdemokratiske agitatorn F E Elmgren.

* I Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg” (Norstedts), en av de bästa och märkligaste romanerna 1978, finns en agitator som heter Johan Sanfrid Elmblad, en namnlikhet som nog inte är en tillfällighet. Det är en halvdokumentär roman, med en så vitt en utböling förstår noggrant återgiven miljö och med med en del av de i romanhandlingen ingående men mer perifera personerna agerande under sina verkliga namn. Aron Häggblom figurerar till exempel i både romanen och uppsatsen i ABF-boken.

Vad ger då romanen som man inte kan läsa fram av historieboken, om vi till att börja med håller oss till det som handlar om arbetarrörelsen? Fakta är naturligtvis utförligare behandlade i ”Hur arbetarrörelsen kom till skelleftebygden”, men om man som jag har läst romanen först, historieboken sedan, slås man av vilken god bild Enquists roman ger också av det rent historiska/sociala händelseförloppet. (De som inte begriper kollektivanslutningen bör till exempel ha stort utbyte av att läsa ”Musikanternas uttåg”: Här klarnar bilden – det fackliga och det politiska var inte något parallellt utan delar av samma kamp!) Och framför allt ger romanen den psykolgiska bakgrunden (i form av till exempel den starka och levande religiositeten) till varför arbetarrörelsen hade så svårt att få fotfäste i Västerbottens kustland.

Men det som gör ”Musikanternas uttåg” till en så stor och intressant roman är framför allt dess antiheroiska anslag. Inom dagens så kallade vänster finns ofta en falsk bild av hur det en gång verkligen var. Man glömmer bort att det även då handlade om egensinniga och egendomliga och likgiltiga människor och om en sturig och svårformad verklighet. Agitatorn Elmblad är hos Enquist en på många sätt ömklig gestalt, och de som han till slut vinner för socialismen och fackföreningsrörelsen är inga arbetets hjältar.

Och mitt i allt detta finns en familjecentrerad romanhandling om ensamhet och förnedring, om växande insikt och medmänsklig känsla. Romanens titel syftar på sagan om stadsmusikanterna i Bremen, om åsnan och hunden och katten och tuppen som alla är förbrukade men som går samman för att slippa bli skjutna och nackade. Sagans och romanens gemensamma motto är: ”Det gives alltid något bättre än döden.”

* * *

Arbetarrörelsen sålde sina bokförlag och med dem den regelbundna utgivningen av arbetarrörelseanknuten litteratur. Men om nu rörelsen vore intresserad av att återerövra sin historia och sin kultur, kunde den ju söka samarbete med till exempel KF-ägda Norstedts, som ju härbärgerar inte bara P O Enquist utan också de böcker som gavs ut i FiBs folkböcker och Tidens bokklubb, om utgivningen av en bokserie, kallad till exempel Arbetarberättare eller Folket i Bild. Vill inte Norstedts ha hand om en sådan utgivning, kanske man kunde nå en överenskommelse med Ordfront?