Alltför korta sommarmöten

26 juli 2009 17:17 | Mat & dryck, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Från påsk och långt in på hösten bor vi i sommarhuset här i Öregrund. Vi lever ett stillsamt pensionärsliv, som i och för sig rymmer arbetsmoment som gräsklippning och städning men som annars styrs av våra egna lustar: Innehåller tidningarna intressanta saker, läser man dem hela förmiddagen. Är det bra TV-deckare tre kvällar i rad, så ser man på dem. Annars finns det massor av bra böcker och filmer att ta del av.

Vi känner vid det här laget ganska många andra här i Öregrund, både bofasta och sommargäster. Men vi har inte byggt upp något omfattande umgänge. Mest lever vi i vår egen lilla värld, två människor med ett långt liv tillsammans, så förtrogna med varandras vanor och önskningar att man sällan behöver fundera över vad den andra skulle vilja göra.

Sällan går vi utanför vår egen tomt mer än för att handla mat.

Vi har förstås kontinuerlig kontakt med våra barn, om inte annat så via telefon och nätet. Ändå känns det extra roligt när man också kan få till fysiska möten, hos dem eller hos oss.

Matti och Karin kom hit i veckan, snäppet efter sin semesterresa till en ö i Grekland.

Birgitta och jag har kappats om få att laga mat åt dem och oss.

Själv har jag bland annat lagat Fåraherdens paj, och i går kväll grillade jag både kött och kryddiga korvar. I dag avslutade Birgitta besöket med att bjuda på ärter och bönor och färskpotatis från den egna trädgården och till färskpotatisen stekt fläsk. En jättegod lunch!

Visst rymmer varje sådant här besök, som bryter ensamheten eller snarare tvåsamheten, små komplikationer – vi är ju totalt tillvanda vid att leva livet på vårt sätt – men ändå känns det tomt, mycket tomt, när Matti och hans sambo har åkt.

De har egna plikter och önskemål – självfallet unnar jag Karins föräldrar ett motsvarande besök, och jag förstår att Matti och Karin, som i går, gör en utflykt till den stora loppisen i Norrskedika. Och jag förstår ju också att Matti vill visa Karin sitt Öregrund – jag gjorde ju själv likadant när jag hade med Birgitta på besök i min barndoms och ungdoms Juniskär. Riktigt trevligt var det att få besök av en av Mattis gamla studiekompisar med man och baby. Hela sällskapet mumsade av Birgittas hembakta sockerkaka, medan babyn kröp omkring på verandagolvet och lekte med Viggos och Klaras småbarnsleksaker.

Så jag menar verkligen inte att klaga. Loppisbesöket i Norrskedika resulterade bland annat i att Matti köpte en hel kasse LP-skivor för tio kronor styck, som vi i går kväll lyssnade på tillsammans ute på glasverandan, där musikanläggningen – en gammal Carlsson! – finns. Musiken förenar oss verkligen, och i den här loppisbunten fanns det faktiskt artister och musiker som jag kan något om. Ett typiskt samtal utgick från en skiva, utgiven på (numera Warner-ägda) Metronome, och jag kunde berätta en hel del om vilka som ingick i stall Anders Burman. I såna stunder finns inget sådant som generationsgränser.

Birgitta har haft trädgårdspass tillsammans med Matti: han har hjälpt oss med slyröjning och beskärning; en stor hög grenar vittnar om hans framfart. Han är ju i den där åldern då man är fysiskt som starkast.

Men nu är de alltså borta igen.

Lite sorgligt är det ändå fast det var roligt. Sina barn får man aldrig nog av ens om man är 72.

Om nazister som fortsatte att verka i Latinamerika

26 juli 2009 12:50 | Deckare, Film, Politik | Kommentering avstängd

I flera av sina filmer skildrade Alfred Hitchcock nazisters verksamhet i andra miljöer än Tyskland. Ett mycket bra exempel är ”Notorious” från 1946, här i Sverige kallad ”Notorious!”.

Det är en mycket bra film, med ett utmärkt manus av Ben Hecht och där häxmästaren Hitchcock verkligen tar vara på spänningsmomenten, så att man som tittare är benägen att bita på naglarna. Amerikansk agent är här Cary Grant (T R Devlin), som vi också har sett i en mer oavsedd roll som agent i mästerstycket ”I sista minuten”.

Liksom i den filmen finns det ett kvinnligt lockbete, i det här fallet spelat av Ingrid Bergman: Alicia Huberman är dotter till en dömd nazispion och är därför, enligt det amerikanska underrättelseväsendet, väl ägnad att vara det agn, som får en nazikoryfé, som gömmer sig i Brasilien, Alex Sebastian (spelad av Claude Rains) att nappa på kroken och sen, väl där, avslöja det gäng av tyska krigsförbrytare som vistas där och, inte minst, vad de nu har för sig och planerar att göra.

Historien börjar i Miami, där Alicia vid ett av de alltför många och alltför spritindränkta parties hon gillar att delta i uppvaktas av Devlin, först – som hon tror i alla fall – i mer normala avsikter. Hon delar inte, och har aldrig delat, faderns nazisympatier, så det är inte där skon klämmer. Men hon vill inte ha någon politisk agenda, och hon blir rasande på Devlin också för att han försöker utnyttja henne. Ilskan har även att göra med att hon faktiskt har fallit för honom – och sen blir det inte bättre av att också han hyser känslor för henne, känslor som inte har något att göra med hans roll som agent.

Icke desto mindre ställer hon till slut upp på att genomföra det av säkerhetstjänsten planerade uppdraget och flyger tillsammans med Devlin till Rio de Janeiro.

Kontakten med Sebastian underlättas av att han en gång i världen har visat starkt intresse för Alicia, dotter till en aktiv nazist som hon var. På den tiden var hon inte intesserad, men nu arrangeras ett möte, för övrigt på hästrygg, för att hon, den här gången med större intresse, ska stifta ny bekantskap med honom.

Det här lyckas, och trots att Sebastians mor Anna (getaltad som en korsning av valkyria och lägervakt av Leopoldine Konstantin) är misstänksam, vill Sebastian gifta sig med Alicia – och får ja. På det här sättet kommer Alicia in i det hus, där Sebastian, snart hennes make, träffar sina tyska nazikontakter.

Devlin har varit med (och har arrangerat) Sebastians och Alicias möte (”av en slump”) och spelar i fortsättningen rollen av vän och avspisad beundrare till Alicia. Han inte bara mottar rapporter från Alicia när hon ensam är utanför huset utan låter henne, nu den unga hustrun i huset, också bjuda sig dit, alltså till naziflyktingarnas högborg.

Det är nu filmen blir riktigt otäck. En av de inbjudna till nazistgruppens möten, en som inte riktigt håller måttet, försvinner mystiskt – vi tittare får också veta vad som händer honom. Alicia upptäcker att det finns utrymmen i huset som hon inte har tillträde till; bland annat gäller det vinkällaren. Alltså stjäl hon nyckeln dit från makens nyckelknippa och ger den under en stor fest, dit också Devlin är bjuden, till honom.

De tar sig tillsammans utan att upptäckas ner i källaren och Devlin hittar där flaskor, som trots etiketterna uppenbarligen inte innehåller vin. När en av dessa flaskor genom ett missöde går sönder, visar den sig innehålla något som ser ut som sand. (Senare analys visar att det rör sig om uran, ett typiskt grepp för den här epoken efter Hiroshima och Nagasaki.) Devlin fyller en annan flaska med innehållet och de sopar skärvorna under vinstället.

Nyckelstölden upptäcks av Sebastian, och Alicia går rakt in en fälla, när hon återbördar nyckeln på hans nyckelknippa. Sebastian hittar flaskan med det utbytta innehållet, också skärvorna, och inviger sen modern i vad han nu förstår, och hon får då sin misstro mot svärdottern bekräftad – men nu är goda råd dyra: Båda vet vad som kommer att hända Sebastian, om hans tyska nazikumpaner får veta vad som har hänt. Med moderns aktiva hjälp börjar de långsamt förgifta Alicia.

När den allt mer försvagade Alicia ändå lyckas träffa Devlin ute på stan, börjar han ana oråd om vad som händer med Alicia, när hon senare hålls isolerad i ett rum i huset.

Det riktigt nagelbitarartade avsnittet kommer i filmens slut, när Devlin – mer driven av kärlek till Alicia än av sin roll som agent – tar sig in i huset mitt under ett pågående nazigruppmöte och sen lyckas ta sig uppför trapporna till det rum, där Alicia hålls isolerad. Han ser förstås i vilket tillstånd hon är – hon kan knappt hålla sig vaken – och börjar ta henne nerför trappan, där de blir upptäckta.

Devlin utnyttjar här kallt det faktum att de övriga nazisterna inte känner till bakgrunden till Alicias tillstånd och, framför allt, att hon har bidragit till att avslöja vad de håller på med. Devlin upprätthåller rollen av vän som har kunnat konstatera, att Alicia omedelbart behöver vård på sjukhus, och säger att han har ringt ett sjukhus som ska ta emot henne – man ska då veta att rummet där Alicia har hållits isolerad också saknar telefon.

Sebastian och hans mor tvingas hålla god min, och Sebastian följer Devlin och hustrun ut till bilen i avsikt att också själv kunna undkomma sina nazivänner. Men Devlin stänger hårdhjärtat och oväntat bildörren och kör i väg.

Upp för trappan fram till dörren, där nazikumpanerna står och väntar, går med blytunga steg Sebastian, ungefär som en dödsdömd tar sina sista steg upp mot galgen. Sen sluter sig porten bakom honom, och filmen är slut.