Carin Jämtins inlägg om den gemensamma sektorn är ett steg framåt. Men i nästa omgång bör socialdemokratin gå längre

Det är bra att Carin Jämtin i dagens Dagens Nyheter (28 juli 2009) sätter ned foten. Rubriken på hennes DN.Debatt-artikel är ”Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister”.

Den ståndpunkt hon driver är att skattepengar, avsedda för privat drivna företag inom offentligt finansierade verksamheter som skolor, hemtjänst, äldreboenden, sjukvård, stöd till funktionshindrade et cetera, inte får gå i privata aktieägares fickor. Hon vill som ett minimum se en lagstiftning om vinstbegränsning i den privat drivna delen av värlfärden.

Jämtin vill ha ett kongressbeslut (S) om detta, och det här är enligt min mening ett minimiprogram – jag betonar ordet minimiprogram – för hur socialdemokratin ska ställa sig till det som en gång i världen var den gemensamma sektorn.

Du kan läsa hennes artikel här.

Genomför man det som Karin Jämtin föreslår, sållar man åtminstone bort de privata alternativ, som drivs av aktörer, vars främsta intresse är att tjäna pengar. Men socialdemokratin har under sin långa framgångsera praktiserat en ännu mer restriktiv hållning till privat verksamhet i utbildnings- och välfärdssektorn: verksamheten skulle vara inte bara offentligt finansierad utan också utförd i offentlig regi.

Så sent som i 1990 års partiprogram fanns följande formulering, som jag minns och kan tolka väl, eftersom det var jag som i egenskap av huvudsekreterare i programkommissionen skrev texten:

”Stat och kommun har fått ansvar för barnomsorg, utbildning, kultur, sjuk- och hälsovård, äldreomsorg och mycket annat, som är viktiga för oss alla i egenskap av medborgare. Dessa verksamheter har gjorts till medborgerliga rättigheter, som har fördelats lika till alla efter behov. De har därför i huvudsak undandragits de privata vinstintressena på marknaden och organiserats i statens, landstingens och kommunernas regi, inom den gemensamma sektorn. De har därigenom bättre kunnat främja jämlikhet och trygghet, och de har kunnat finansieras på ett solidariskt sätt. Även den gemensamma sektorn har haft stor betydelse för att mobilisera mycket breda grupper av medborgare bakom tanken på en grundläggande medborgarrätt. Den gemensamma sektorns tillväxt har vidare inneburit den principiellt viktiga landvinningen, att demokratins verkningskrets därigenom har ökat.”

Det här innebär inte att all verksamhet inom skola, barnomsorg, vård et cetera måste bedrivas i enhetlig form. Kommunerna och landstingen kan mycket väl organisera dessa verksamheter så, att medborgarna erbjuds olika utformade alternativ, vad gäller inriktning, pedagogik, serviceinnehåll och annat sådant som brukar anföras som skäl för att man bör tillåta privat drivna alternativ på de här områdena.

Avsteg från principen offentligt finansierat = offentligt utfört bör tillåtas bara där till exempel pedagogiska eldsjälar inom ramen för ett kooperativ, en folkrörelse eller en förening vill driva verksamhet med en inriktning som inte redan finns tillgodosedd inom motsvarande kommunal eller landstingskommunal verksamhet. En ännu större mångfald måste man tillåta inom den i programcitatet nämnda kultursektorn, men även inom det området bör det finnas inslag av offentliga monopol – det viktigaste exemplet är biblioteksväsendet.

Hitchcockfilm från kalla krigets tid

Alfred Hitchcocks ”En läcka i ridån” (”Torn Curtain”, 1966) är en film från kalla krigets tid. Den handlar om dragkampen mellan Öst och Väst om kärnvapen, lite oklart exakt om vad för slags, detta eftersom båda sidor ju då redan hade tillgång till sådana; de formelskriverier på en svart tavla som förekommer i filmen antar jag är rent nonsens.

Den här filmen hör, trots sitt intressanta ämne, knappast till Hitchcocks bättre, men den börjar hyggligt: Vi möter en amerikansk forskare, Michael Armstrong (Paul Newman), på resa i Norden med sin sekreterare, till lika fästmö Sarah (Julie Andrews). Som synes spelas huvudrollerna av yngre skådespelare, som Hitchcock dittills inte hade använt, och han lär från början ha önskat andra men, av ett slags moderniseringsskäl, ha blivit övertalad av filmbolaget att använda sig av nya affischnamn. Framför allt Newman gör dock sin roll väl, även om det lär ha förekommit kontroverser mellan honom och Hitchcock under inspelningen.

Armstrong är således något slags atomforskare, och som tittare blir man genast intresserad, när han i Købehavn får ett mystiskt meddelande om att han har ett paket att hämta och dessutom gör sitt bästa för att dölja detta även för sekreteraren/fästmön. Hon dras emellertid genast in i den delen av historien genom att på det antikvariat han ombeds gå till hämta försändelsen i fråga.

För trots att Armstrong och Sarah alltså står varann nära också privat – i filmen förekommer bland annat en sängkammarscen med de här ogifta i samma säng, något otänkbart i tidigare hollywoodproduktioner – förstår hon att han döljer något för henne. Så när han plötsligt aviserar en längre resa till Stockholm utan henne, börjar hon rota närmare i hans förehavanden.

Det visar sig att hans resa inte alls går till Stockholm utan till Östberlin i DDR. Till hans stora överraskning finns då, helt oplanerat från hans sida, också Sarah med på planet.

Och hon är vid det här laget, och förstås ännu mer efter ankomsten, där han tas emot av maktapparaten och pressen och då framträder som avhoppare, helt förtvivlad: Är han alltså en förrädare? Varför gör han så här?

Från och med ankomsten till Östberlin blir den här historien mer än lovligt osannolik. Även Sarah får tillstånd att tillsammans med Armstrong resa in i DDR och vistas där tillsammans med honom. Övervakningsapparaten runt dem är ett såll med stora hål, och de får möjlighet att röra sig på ett sätt som knappast hade varit möjligt, om det här hade varit på riktigt.

Dock visar det sig, vilket vi tittare då väl redan i allmänhet hade anat (så småningom förstår också Sarah samma sak), att Armstrong bara har låtsats: I själva verket är han amerikansk agent, och han är ute efter att plocka en framstående östtysk kärnforskare, professor Gustav Lindt (Ludwig Donath) på de forskningsrön han själv och USA behöver för att fullborda det projekt han arbetar med, vilket så småningom också lyckas.

Handlingen störs av att man där har stoppat in en omständligt skildrad utflykt, som via ett museum för Armstrong ut på den östtyska landsbygden – varför han just där, på en traktor, ska träffa en representant för det amerikanska underrättelseväsendet framstår som en gåta. Dock rymmer den här lantliga utflykten en våldsscen, som hör till de mest utstuderade i Hitchcocks hela filmproduktion: Armstrong har, trots alla försiktighetsåtgärder, ändå fått påhäng av sin ”kappa” Gromek (Wolfgang Kieling), och striden mellan dem, som slutar med att Armstrong håller Gromeks huvud i en gasugn, är verkligen spännande.

Slutet, med bussen in mot Östberlin och händelserna där, är så pass osannolikt att det inte är värt att närmare skildras. Här märks det tydligt att den gamle häxmästaren verkligen inte alltid var på toppen av sin förmåga.