Vet någon i dag vem Maria Sandel var?

Arbetarrörelsen har gjort sig urarva. Stora delar inte bara av socialdemokratins ideologiska arv utan också kulturarv förefaller vara tämligen obekanta för dagens partimedlemmar.

När jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), försökte jag regelbundet lära tidningens cirka 140.000 prenumeranter något inte bara om den aktuella politiska kursen (s) utan också om viktiga bidragsgivare genom historien till partiets teoribildning och vägval samt om levnadsvillkoren för de hårt arbetande människor som genom seklerna har burit upp vår rörelse, vilket senare ofta speglas på ett levande sätt genom skönlitterära böcker.

Första maj-numret av Aktuellt i politiken (s), nummer 7 1979 (12 april) utformades därför, som ett led i partiets 90-årsjubileum, just på detta sätt. Där fanns till exempel följande recension:

Maria Sandel

Maria Sandel (1870-1927) var vår första kvinnliga proletärförfattare. Hon växte upp i Stockholms arbetarkvarter, vistades på nittitalet några år som hembiträde i USA men återvände och försörjde sig bland annat som trikåstickerska. Hon publicerade noveller och dikter i arbetarpressen, mest i Social-Demokraten. Hennes första bok, novellsamlingen ”Vid svältgränsen”, kom ut 1908. Politiskt arbetade hon inom den första socialdemokratiska kvinnoklubben, Stockholms allmänna kvinnoklubb, bildad 1889. Litterärt ägnade hon sig åt samma grupper som politiskt, det växande antalet kvinnliga arbetare inom industrin och hemmakvinnorna inom arbetarklassen. Hon har gett namnet åt Morgonbris, som 1904 började ges ut av Kvinnornas fackförbund. Hon förenar de båda perspektiven klasskamp och kvinnokamp i sitt författarskap, där hon bland annat gisslar de manliga klassbrödernas kvinnoförtryck och alkoholism (som drabbade kvinnorna).

Det senare och prostitutionen finns som ett par ingredienser i hennes roman från 1924, ”Droppar i folkhavet”, som nu finns i LTs serie Goda berättare. Det är en roman med de vardagliga detaljernas styrka. Men det är också en roman med uppenbara brister. Där finns en karlslok som är så skurkaktig, att han är ett under av ondska; till Maria Sandels svagheter hör att hon gärna tecknar i bjärt svart och vitt. ”Droppar i folkhavet” är förvisso läsvärd, men den är också svårt melodramatisk.

Hennes bästa bok är nog ”Virveln”, som utkom på Tidens förlag år 1913. Det är en kollektivroman om stortstrejken. Den handlar om hur industrialismen mal ner människor men också om solidaritet, kamratskap och kamp. Den utkom i en ny upplaga på Ordfronts förlag år 1975.

Skaffa och läs gärna både ”Droppar i folkhavet” och ”Virveln”.

* * *

”Virveln” borde, språkligt lätt bearbetad, återutges i den serie arbetarrörelseanknuten skönlitteratur, Arbetarberättare eller Folket i Bild, jag har föreslagit. Tidens förlag, som ursprungligen gav ut ”Virveln”, ingår numera i KF-ägda Norstedts, och Ordfront återutgav den således på 1970-talet, vilket talar för att något av de nämnda förlagen borde ge ut den föreslagna serien.

* * *

Genast anländer följande mejl från Murbruk förlag:

Hej! Råkade se på din blogg att du skrev om Maria Sandel och att hon borde återutges. Ville bara säga att vi håller på att göra klart en nyutgåva av ”Droppar i folkhavet”, med varsitt efterord av litteraturvetarna Tilda Maria Forselius och Eva Heggestad. Vet ej exakt när den kommer men skulle tro att det blir i september. ”Virveln” är också en riktigt bra bok, men denna gång blev det ”Droppar i folkhavet”.
Hälsn
Kalle Holmqvist
för
Murbruk förlag
www.murbrukforlag.se

P O Enquist och arbetarrörelsen i Bureå

1978 publicerade Per Olov Enquist en mycket välskriven och intressant roman om arbetarrörelsens framväxt i sina västerbottniska hemtrakter. Samtidigt genomfördes inom ramen för ABF Gräv där du står-forskning om motsvarande skeende, vilket också resulterade i en bok.

1 maj-numret 1979 (nummer 7, 12 april) av Aktuellt i politiken (s) utformades till stor del som en partihistorik, detta med anledning av att socialdemokratin då firade sitt 90-årsjubileum, och jag passade då på att där publicera en dubbelrecension av de båda böckerna:

Om Bureå

Skellefteå ABF har i samarbe med 19 studiecirklar och Skellefteå museum gett ut ”Hur arbetarrörelsen kom till skelleftebygden” (CEWE POOL), med underrubriken ”Minnen och miljöer 1900-1935”. Det är ett lysande exempel på den barfotaforskning som i dag bedrivs inom arbetarrörelsen. 270 personer har tillsammans studerat hur arbetarrörelsen kom till deras egna byar.

Ett avsnitt i boken är skrivet av författaren Per Olov Enquist och handlar om Bureå arbetarekommuns första tid och förhistoria. I detta avsnitt berättar han om den socialdemokratiske agitatorn F E Elmgren.

* I Per Olov Enquists ”Musikanternas uttåg” (Norstedts), en av de bästa och märkligaste romanerna 1978, finns en agitator som heter Johan Sanfrid Elmblad, en namnlikhet som nog inte är en tillfällighet. Det är en halvdokumentär roman, med en så vitt en utböling förstår noggrant återgiven miljö och med med en del av de i romanhandlingen ingående men mer perifera personerna agerande under sina verkliga namn. Aron Häggblom figurerar till exempel i både romanen och uppsatsen i ABF-boken.

Vad ger då romanen som man inte kan läsa fram av historieboken, om vi till att börja med håller oss till det som handlar om arbetarrörelsen? Fakta är naturligtvis utförligare behandlade i ”Hur arbetarrörelsen kom till skelleftebygden”, men om man som jag har läst romanen först, historieboken sedan, slås man av vilken god bild Enquists roman ger också av det rent historiska/sociala händelseförloppet. (De som inte begriper kollektivanslutningen bör till exempel ha stort utbyte av att läsa ”Musikanternas uttåg”: Här klarnar bilden – det fackliga och det politiska var inte något parallellt utan delar av samma kamp!) Och framför allt ger romanen den psykolgiska bakgrunden (i form av till exempel den starka och levande religiositeten) till varför arbetarrörelsen hade så svårt att få fotfäste i Västerbottens kustland.

Men det som gör ”Musikanternas uttåg” till en så stor och intressant roman är framför allt dess antiheroiska anslag. Inom dagens så kallade vänster finns ofta en falsk bild av hur det en gång verkligen var. Man glömmer bort att det även då handlade om egensinniga och egendomliga och likgiltiga människor och om en sturig och svårformad verklighet. Agitatorn Elmblad är hos Enquist en på många sätt ömklig gestalt, och de som han till slut vinner för socialismen och fackföreningsrörelsen är inga arbetets hjältar.

Och mitt i allt detta finns en familjecentrerad romanhandling om ensamhet och förnedring, om växande insikt och medmänsklig känsla. Romanens titel syftar på sagan om stadsmusikanterna i Bremen, om åsnan och hunden och katten och tuppen som alla är förbrukade men som går samman för att slippa bli skjutna och nackade. Sagans och romanens gemensamma motto är: ”Det gives alltid något bättre än döden.”

* * *

Arbetarrörelsen sålde sina bokförlag och med dem den regelbundna utgivningen av arbetarrörelseanknuten litteratur. Men om nu rörelsen vore intresserad av att återerövra sin historia och sin kultur, kunde den ju söka samarbete med till exempel KF-ägda Norstedts, som ju härbärgerar inte bara P O Enquist utan också de böcker som gavs ut i FiBs folkböcker och Tidens bokklubb, om utgivningen av en bokserie, kallad till exempel Arbetarberättare eller Folket i Bild. Vill inte Norstedts ha hand om en sådan utgivning, kanske man kunde nå en överenskommelse med Ordfront?