Leonard Cohen i helfigur

9 juli 2009 12:53 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Jag har ofta mycket tidigt upptäckt sångare och sångerskor, värda att lyssna på och som sen har följt mig genom livet. Så förhöll det sig inte med Leonard Cohen. Jag hörde Judy Collins sjunga hans ”Suzanne”, gillade den också, men det dröjde ganska länge innan jag mer systematiskt började lyssna på Cohen.

Sen köpte jag, så där som jag ofta gör, allt som fanns med honom i skivaffärerna. I bokhyllan finns också hans ”Sköna förlorare” (Bakhåll, 1998).

Cohen är utan tvekan en skicklig låtmakare med poetiska kvalitéer i texterna, dessutom en hörvärd scen- och skivartist, så jag har ibland funderat på varför det dröjde innan jag på allvar började lyssna på honom. Ett delsvar är väl att jag i de yngre år vi talar om var starkt fixerad vid att hitta sånger och sångare med politiska budskap. Och Leonard Cohens texter handlar oftast om känslor och kärleksrelationer.

Nu finns ett slags Best of Cohens sånger på dubbel-CDn ”Live In London” (Columbia 88697405022, distribution Sony, 2009) – den är inspelad live under den turné Cohen gjorde 2008. Många av låtarna minns man från olika skivor med Cohen, men de känns ändå inte helt lika: kompmusikerna är här, även om tonvikten i de olika låtarna kan variera mellan instrumenten, ständigt desamma, och de kvinnliga körmedlemmarna – Sharon Robinson och systrarna Charley och Hattie Webb – hörs ständigt i bakgrunden. Någon gång, som i ”Anthem”, kan det bli lite för smörigt, men oftast fungerar uppbackningen fint. Också Cohens prat-sjungande röst fungerar fortfarande fint – han är faktiskt snart 75; på skivan hörs han till londonpubliken självironiskt säga ”Excuse me for not dying”.

Till det som låter bra här hör ”The Future” och ”Tower of Song” – i den senare finns ett fint pianosolo, och så funkar damkören. ”Hey, That’s No Way To Say Goodbye” blir hörvärd bland annat med hjälp av Dino Saldos munspel.

Den redan nämnda ”Suzanne”, med Cohen själv ursprungligen på ”Songs of Leonard Cohen”, 1967, känns fortfarande fräsch, så också ”So Long, Marianne” från samma skiva. Samma omdöme gäller ”I’m Your Man” och ”First We Take Manhattan” med sitt snabba bakgrundstempo, båda från ”I’m Your Man”, 1988. Ännu bättre blir här ”Take This Waltz” som fanns på samma platta. Ännu senare, från ”The Future”, 1992, är ”Closing Time”, här framförd med snabbt, utmärkt kompspel.

Och politiken finns där faktiskt också, om än sparsamt och utan särskilt enkla budskap. Lyssna till exempel på ”Democracy”, där Cohen sjunger ”Democracy is coming to the USA”.

Men oftare smeker alltså Cohen med sin beslöjade röst den kvinnliga publiken. Den tjuter tillbaka, som tonåringar, tänker man – tills man inser att det här rör sig om mogna damer som själva redan har alla de olika erfarenheter Cohen sjunger om.