Gunnarson, Gunnar: Socialdemokratiskt idéarv

I början av 1970-talet arbetade jag på socialdemokratiska partistyrelsen. I första hand som pressekreterare. Men jag kom också att få rollen av “idologisekreterare”: jag talade om demokratisk socialism på möten och kurser runt om i landet och anordnade också, på Bommersvik, kvalificerad utbildning för andra, som skulle kunna ha den här rollen runt om i landet. (Jag blev samtidigt knuten till partiets programkommission som dess huvudsekreterare.)

En av dem som jag värvade som föreläsare vid en veckolång kurs på Bommersvik var Gunnar Gunnarson, före detta kommunist, nu socialdemokrat, anställd som förlagsredaktör (och jag höll på att skriva författare) på partiägda Tidens förlag.

Jag hade läst många av hans egna böcker, och jag samarbetade med honom, när jag fastställde en läslista (böcker, gamla tidenartiklar med mera) för dem som på ett kvalificerat sätt ville ta del av arbetarrörelsens idéarv.

Som föreläsare visade han sig vara omöjlig: läste tyst och entonigt ur ett skrivet manus, som han inte släppte ens för ett ögonblick.

Men hans manus, vars ämne var marxismen, visade sig vara mycket intressant!

Jag tog initiativ till att han utvidgade det till en hel bok. Boken skulle ges ut i pocketserien Tidens samhällsstudier, som redigerades av en fristående avdelning av partiexpeditionen, opinionsanalysinstitutet med mera Gruppen för samhällsstudier, i realiteten av dess chef, Jan Lindhagen.

Gunnar Gunnarson visade i sin bok, “Socialdemokratiskt idéarv”, att socialdemokratin i Sverige rymmer ett långt rikare idéarv än både motståndare och – tyvärr – partiet självt har gjort gällande.

I LOs tidskrift Fackföreningsrörelsen (föregångaren till LO-tidningen) nummer 3 1972 recenserade jag Gunnarsons bok:

ARVET FRÅN MARX

När Gunnar Gunnarson i sin nya bok “Socialdemokratiskt idéarv” (Tiden, 20:-) citerar kramforsmanifestet, är det för att visa, att det marxistiska arvet lever inom socialdemokratin: de politiska, ekonomiska och sociala motsättningarna har sin grund i en klassmässig intressekonflikt, de politiska och fackliga grupperingarna har samma grund.

Gunnarsons bok är alltså för det första ett hårt slag, historiskt och politiskt, mot Tingstens och andras villoläror om arbetarrörelsen som en sedan länge socialliberal rörelse, som arbetar och för all framtid avser att arbeta inom det privatkapitalistiska systemets ram.

Vad gäller nutiden och framtiden är Gunnarsons bok något av en debattbok. Svensk ekonomi och svenskt samhällsliv har nått en sådan mognadgrad, att förutsättningarna för en snabbare utveckling av blandekonomin i socialistisk riktning föreligger.

Den centrala tesen i “Socialdemokratiskt idéarv” är att marxismen är det instrument för konkret samhällsanalys och den vägvisare, som socialdemokratin behöver för att bryta sig loss ur den förlamning och villrådighet, som förhållandena i blandekonomin från tid till annan försätter partiet i. Det marxistiska arvet lever visserligen men behöver blottläggas och aktualiseras.

Pamflett mot leninister

Även om detta är huvudsyftet med Gunnarsons framställning, har “Socialdemokratiskt idéarv” samtidigt också blivit den effektivaste pamflett man kan tänka sig mot de leninistiska grupperna på vänsterkanten, allt från vpk till KFML (r). Och här tror jag en av de stora överraskningsmomenten med boken bör ligga. Marxismen friläggs plötsligt från allsköns leninistisk och annan eftermarxistisk bråte!

Marxismen är en vetenskaplig teori, inte en partidoktrin, framför allt inte en doktrin för e t t enda parti. Olika kommunistiska riktningar har med både envishet och skicklighet till den grad framställt sig själva som Marx´ och Engels´ enda rättmätiga arvtagare, att man ofta – både inom och utom socialdemokratin – tycks glömma bort, att de kommunistiska riktningarna är utbrytningar ur de socialdemokratiska partierna, som ju klart utgick från marxismen. Branting betecknade på hösten 1919 bolsjevismen som ett förmarxistiskt återfall, och Gunnarson ger honom rätt.

Vår uppfattning av marxismen är starkt färgad av Lenin – och av dem som polemiserade mot Lenin. Lenin i sin tur uppvisar intressanta paralleller med den tyske socialdemokraten Karl Kautsky, som torde ha en stor del av skulden för att marxismen har kommit att uppfattas som en ödestro. Men Gunnarson visar klart, att Marx och Engels inte var determinister, eller att de skulle ha gjort anspråk på att ha uppenbarat en “fullständig” sanning.

I dagens debatt talar man gärna om marxismen-leninismen i stället för om marxismen. Men leninismen är inte utan vidare en logisk vidareutveckling av marxismen.

Politisk demokrati

Ta frågan om våld och social revolution som exempel. Marx och Engels var knappast parlamentariker i vår mening; det kunde gärna Gunnarson ha betonat starkare. De kunde historiskt visa på att de härskande klasserna hänsynslöst och brutalt förtryckte de underlydande klasserna, och att de slog ner varje försök – våldsamt så väl som fredligt – till att i grunden ändra maktförhållandena. De kunde peka på hur borgarklasserna hade använt våld för att tillvälla sig makten från feodalherrarna, och att detta innebar ett framsteg. Men de var heller inte främmande för – om samhällsförhållandena ändrades; de hade ju ett vetenskapligt synsätt! – de förhållningssätt till politisk demokrati, som har kommit att bli socialdemokratins.

Blandekonomer?

Inte heller hade Marx och Engels någon enkel syn på hur överflyttandet av den ekonomiska makten i samhället – bestämmanderätten över det samhälleliga överskottet – från kapitalägare till arbetarklass skulle gå till. Marx var ingen profet; han var en pragmatisk anti-utopist. I ett avsnitt, som har den provokativa rubriken “Var Marx `blandekonom´?”, skriver Gunnarson om Marx, att han “ansåg att han inte kunde uttala sig om de konkreta formerna för denna övergång, därför att de måste bero på de olikartade ekonomiska, sociala och historiska förutsättningarna i olika delar av världen. Han antog att för de mest framskridna länderna kunde man räkna med att den privata äganderätten till produktionsmedlen och de stora förmögenheterna skulle inskränkas genom en starkt progressiv beskattning och genom höga arvsskatter. Marx räknade också med en växande offentlig sektor av statlig företagsamhet i konkurrens med privatindustri. Företagarna skulle enligt Engels så småningom `exproprieras´ dels genom konkurrensen från den statsägda industrin och dels genom direkt besittningstagande mot skadeersättning. Marx och Engels förutsåg alltså att `blandekonomi´ under övergångsskedet mellan kapitalism och socialism kunde utgöra den terräng där den demokratiska socialismen måste operera. Antagligen menade de dessutom att även efter socialismens genomförande ickesocialistiska hushållningsformer skulle komma att bestå jämte de nya. De räknade inte med några `rena´ typer av samhällssystem. Som socialistiska åtgärder betraktade Marx och Engels också transportväsendets och bankernas förstatligande. Dessutom skulle undervisningen vara kostnadsfri och hyresmarknaden och bostadsbeståndet saneras.”

I den andan har utan tvivel svensk socialdemokrati arbetat. Gunnar Gunnarson kan också visa, att socialdemokratin i Sverige rymmer en långt rikare idétradition än både motståndare och, tyvärr också många gånger vi själva, har gjort gällande eller haft klart för oss. Här finns namn som Hjalmar Branting, Axel Danielsson, Nils Karleby, Ernst Wigforss, Rickard Sandler, Gustav Möller och en lång rad senare efterföljare. Deras teoretiska bidrag och deras praktiska politik är något att vara stolt över.

Det är också ett arv som vi har skyldighet att förvalta och föra vidare.

En god utgångspunkt för det arbetet är att noggrant studera Gunnar Gunnarsons bok.

Enn Kokk

***

Under min tid som huvudsekreterare i socialdemokraternas programkommission lät jag i slutet av 1990-talet Norstedts förlag (i vilket Tiden, Prisma med flera har uppgått) återutge böcker av Hjalmar Branting, Axel Danielsson, Nils Karleby, Ernst Wigforss och Arnold Ljungdal i print-on-demand-utgåvor. Läsarna av mitt mycket digra rådslagsmaterial “Socialdemokratins program” (1999) kunde beställa de här skrifterna och läsa dem. Min tanke var, att denna utgivning skulle få en fortsättning, bland annat med Jan Lindhagens båda böcker om socialdemokratins program samt Gunnar Gunnarsons “Socialdemokratiskt idéarv”. Sen avgick jag – på grund av EMU-frågan – och initiativet fullföljdes aldrig av min efterträdare.

Den nya radikala generation av unga socialdemokrater, som jag möter bland annat här på bloggen, kan gärna tjata på partistyrelsen om att återuppta samarbetet med Norstedts – de fem i slutet av nittiotalet utgivna titlarna finns ju redan i förlagets datorer, och det innebär inga oöverstigliga kostnader att utöka serien med fler titlar, till exempel de ovan föreslagna.

Tidskriften Tiden, som väl förhoppningsvis kommer att få en nystart med Bo Bernhardsson vid rodret, skulle väl kunna ha en print-on-demand-bokklubb med fokus på socialdemokratisk ideologi. Gamla Tidens förlag hade en gång i världen en bokklubb med namnet “Socialistisk bokklubb”.

Jag bjuder på idén.