Sitter åter här i min en(n)samhet

5 juli 2009 17:09 | Barnkultur, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 21 kommentarer

Birgittas besök här hos mig i Öregrund blev kort.

I förmiddags gav hon sig i väg igen; jag hjälpte henne med den tyngsta väskan till bussen mot Uppsala. Den här gången skulle hon vidare med tåg mot Dalarna, närmare bestämt för en vecka på hemslöjdens gård Sätergläntan.

Hon sitter i dess styrelse, är ordförande, men den här gången var målet inte ett styrelsesammanträde. På tåget, som kom från Stockholm, satt redan dotterdottern Ella, tolv år och den yngsta av Annas tre flickor. Ella har önskat sig en kurs i träslöjd på Sätergläntan, och då passar också mormor på att gå en kurs i yllebroderi – egentligen onödigt i hennes fall; hon har med sig några av sina broderier, bland annat sin estniska folkdräktskjol från Lihula, att visas upp – men den kurs hon aktivt ville gå ställdes in.

Som det väl går att räkna ut, har Birgitta levt ett arbetsspäckat liv under åren som riksdagsledamot, minister och talman, men hon har också kämpat sig till tid med barnen och barnbarnen. En väldigt fin och väl fungerande sak som hon har gjort först med de egna barnen, sen med Annas barn är att tillbringa en hel sommarvecka ensam med bara ett av dem, ett barn i taget. Det här har varit äventyrliga och åtminstone till att börja med strapatsrika färder: på cykel Gotland respektive Åland runt, i kanot i sjösystemen i Dalsland och på gränsen mellan Blekinge och Skåne, också i skärgården här utanför Öregrund samt på Dalälven, fotvandringar i västerbottensfjällen och annat sådant.

Under senare år, när mormors fysiska krafter har avtagit, har det blivit lite lugnare sommaräventyr. Förra året lånade hon och Ella Gunnels och Ragnars sommarstuga i Sjöändan utanför Kristinehamn och gjorde därifrån kortare kanotutfärder. Och i år blev det alltså kursvistelse på Sätergläntan.

Tro nu inte att Birgitta har ledsnat på de här veckorna med barnbarnen, ett i taget. Viggo och Klara är ännu för små för den här typen av mormorsveckor, så vi får väl se om Birgitta, när de kommer upp i rätt ålder, fortfarande orkar…

När Birgitta var energiminister, döpte Björn Jensen henne till Käringen med strömmen, vilket jag publicerade som kort mening på ledarsidan i Aktuellt i politiken (s). Med eller utan den ministerposten har hon alltid varit ett energiknippe; det kan alla som har känt henne från ungdomen eller senare lärt känna henne intyga. I lördags, när jag löste Melodikrysset, störtade hon genast ut i trädgården: smorde på nytt in de rådjursavskräckande stinkpinnarna i rabatterna med blodmjöl och ammoniak och vattnade trädgårdsland och rabatter med två slangar med vattenspridare.

Sen kom det ändå, till slut, några efterlängtade regn, både i lördags och i förmiddags.

Det gör att gräset i min nyklippta gräsmatta genast börjar växa igen. Detsamma gäller ogräset i mitt stenparti, det som för alls inte längesen försågs med helt ny jord.

Så jag lär vara fullt sysselsatt också under min andra en(n)samma vecka. Och när det inte är läge att gå ut, ska jag fullborda den här sommarens storstädning: torka ur köksskåpen och diska allt glas och porslin och annat sådant.

Nyss var jag en runda i trädgården, såg hur blomsterprakten är ännu större nu när det har regnat. Varje gång man går runt i trädgården på det här viset, upptäcker man saker: I dag slog det mig hur yvig och hög hasseln bakom huset har blivit, den som vi fick av vår vän Inga-Lill, som hade grävt upp den på Gäsö. På den tiden ägde hon trädgårdsmästeriet här i Öregrund. Det har hon överlåtit. Hon orkar inte arbeta längre, eftersom hon har KOL. När jag numera någon gång träffar henne på Konsum, sitter hon i rullstol och har ledsagare.

Nu skiner solen igen, men det är svalare i luften. Vinden har på nolltid torkat allt det som fanns på klädstrecken: kortärmade skjortor, kalsonger och strumpor och så ett par grytlappar och en badrumsmatta.

All denna skönhet som omger mig i den trädgård som Birgitta och jag tillsammans har skapat! Och mitt i alltihopa den vemodiga insikten att vår tid är utmätt. Dess bättre vet vi, lika lite som Folke Isakssons humla, när vår tid är till ända:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.