Filmklassiker med Povel Ramel

”I dur och skur” från 1953 förknippar vi gärna med Povel Ramel och gänget kring honom – Martin Ljung har en hel rad roller i filmen – men för regi och manus stod Stig Olin, och för originalmusiken stod dels Ramel, dels Stig Rybrant.

Jag såg den redan i unga år men kommer nu, när jag ser om den på DVD, inte ihåg särskilt mycket av handlingen. Dock kommer jag tydligt ihåg början och slutet. Filmen börjar med en imitation av Ranks gong-gong-intro: Martin Ljung missar gong-gongen. Och så slutar den med att samme Ljung misslyckas med att av lösa jättebokstäver få ihop ordet SLUT varefter han försöker hänga upp en mindre skylt med texten THE END. När den ramlar i golvet, vänder han sig till publiken och säger: ”Det är slut. Ni kan gå hem nu.”

1953 var den här filmen en nyhet i den crazy-genre, som Povel Ramel odlade. Publiken strömmade till i stora massor. I Stockholm fanns filmen på repertoaren i hela 48 veckor.

I dag känns den fortfarande stark i enskildheter – jag har gett ett par exempel – men den känns ganska rörig, dock inte så rörig som ”Hoppsan!”, som jag också har skrivit om.

I filmens huvudhandling, en ung sångerskas (Alice Babs) så småningom lyckade försök att bli sedd av och komma fram på scenen med hjälp av teaterdirektören och artisten Stig ”Sid” Hassler (Povel Ramel), finns à la tidens crazyhumor på scenen mängder av löst påhängda karaktärer och händelser.

Ett exempel är hur Sids reklamchef Peter (Sven Lindberg) i PR-syfte får Sid att ta om hand ett gäng vilda pojkar och hur man på ett varuhus åt de här pojkarna försöker inhandla leksaker – det senare blir en katastrof redan i varuhuset, eftersom försäljaren spelas av Martin Ljung. Ljung har för övrigt många sådana här roligt genomförda småroller i en rad episoder, som knappast alls har med huvudhandlingen att göra.

Crazydraget i filmen förstärks också av att Povel Ramel får spela två olika roller, utöver Sid också hans tvillingbror Filbert, vilket förstås utnyttjas till att ge filmen inslag av förväxlingskomedi. Det senare finns till exempel i den relationskarusell som snurrar med Sid, Sids väninna Ulla Berg (Yvonne Lombard), hennes svartsjuke man Oskar Berg (Sigge Fürst) samt även Sids bror Filbert som agerande.

Till att filmen trots sin rörighet blir sevärd bidrar vidare att rollerna, också smårollerna, spelas av mycket rutinerade skådespelare som Siw Ericks, Dagmar Ebbesen, Torsten Lilliecrona och Olof Thunberg. Och eftersom här finns sång-, revy- och musikinslag medverkar även till exempel Mille Schmidt, Gunwer Bergkvist, Simon Brehm och Flickery Flies.

På det här sättet blir filmen ett starkt, och bitvis riktigt roligt, tidsdokument från det tidiga 1950-talet.

Viggos och Klaras riddarborg har kommit hem

Jag ligger på sängen och lyssnar på ”Sommar” i P1. Plötsligt kommer Birgitta in och säger:

– Kom ut, ska du få se något nere vid grinden!

Jag tar på mig tofflorna och följer efter henne.

Innanför grinden står den där, riddarborgen som blåste bort och som jag spårade till ett par hus snett över den allmänning som kallas Floraparken. Där fanns den dock inte kvar längre. Den verkade ha blåst vidare.

Det här var nu så pass länge sen att jag hade gett upp hoppet, tänkte köpa ett nytt lektält åt barnbarnen nästa gång jag var inne i Uppsala.

Nu vet jag inte ens vem jag ska tacka. Någon har ställt riddarborgen/tältet innanför grinden utan att gå upp till huset och berätta om dess vidare öden.

Tack hur som helst, okände/okända vän! Jag blev glad.

Ännu gladare kommer Viggo och Klara att bli nästa gång de kommer och hälsar på morfar och mormor.