Rätt spännande handling men för mycket psykoanalys

16 juli 2009 14:11 | Deckare, Film | Inga kommentarer

Alfred HitchcocksTrollbunden” (”Spellbound”, 1945) har en ganska spännande handling men är svårartat insnöad på psykoanalys. Det sista vågar jag hävda utan att ha konsulterat min son, som är psykolog. Vad som kommer varifrån vet jag inte – filmen bygger både på en bok och en pjäs samt bearbetningar för film.

Till filmens starkare sidor hör skådespelarinsatserna, framför allt av huvudpersonerna Ingrid Bergman och Gregory Peck.

Filmens intrig tar sin början på en psykiatrisk klinik, där den kvinnliga läkaren Constance Petersen (Ingrid Bergman) arbetar. Ett chefsbyte på kliniken förestår: den dittillsvarande chefen, Dr Murchison (Leo G Carroll), tvingas avgå på grund av nervproblem och ersätts av Dr Anthony Edwards (Gregory Peck).

Dr Petersen har i filmens inledning skildrats som en påläst och skicklig doktor, som håller personliga känslor, inte minst kärlek, på minst armlängs avstånd. Men med den unge och snygge Edwards på plats blir allting annorlunda: hon faller för honom och han också för henne.

Mycket snart framgår det emellertid, att Dr Edwards har mörka och gåtfulla sidor. Han blir till exempel alldeles ifrån sig, arg, när Petersen vid matbordet med en gaffel ritar ränder i den vita linneduken. Sen visar det sig att han gång på gång reagerar likadant på ränder mot vitt. En misstanke växer sig allt starkare hos Petersen, som bland annat hittar monogramet J B på ett av hans klädesplagg: Är den som utger sig för att vara Edwards verkligen Edwards? Och vart har i så fall den riktige Edwards tagit vägen?

Petersen försöker använda sin fackmässiga kompetens på Edwards, som inte tycks minnas sitt tidigare liv men flyr, när misstanken växer att det finns en annan Edwards som kan vara mördad. Styrd av dubbla motiv, psykoanalytikerns lust att gräva fram sanningen och sin personliga kärlek till ”Edwards”, lyckas Petersen hitta ”Edwards” (eller J B) på ett hotell i New York.

Handlingen blir därefter en sällsam blandning av två ingredienser som man ofta hittar i hitchcockfilmer. Dels blir den en klassisk katt- och råttalek, där vårt sanningssökande par gång på gång lyckas gäcka polisen, som förstås tror att ”Edwards” har mördat den riktige Edwards. Dels blir den ett grävande i psykologiska förklaringar, och det är här den bland annat använder sig av drömscener och freudianska drömanalyser. Till sin hjälp får Dr Petersen på den punkten en nestor på området, Dr Alexander Brulov (Michael Chekhov, som till och med i den här rollen bryter på tyska!).

Analysen av drömmen och den fortsatta jakten på sanningen om vad som hände den riktige Dr Edwards för vårt unga par till en skidsportort, där J B uppenbarligen har varit tillsammans med Dr Edwards. När man ser skidspåren i den vita snön i utförslöpan, förstår man genast sambandet med det Edwards/JB har reagerat så häftigt på tidigare i filmen. Men med hjälp av återupplevelsen återfår Edwards/JB delvis minnet: Han har sett den riktige Edwards försvinna utför en brant.

Edwards hittas också, mycket riktigt död. Och när det visar sig att han är skjuten, mördad, grips förstås den som har utgett sig för att vara Edwards.

Dr Peterson är förtvivlad, ändå inte övertygad om att det verkligen är hennes älskade som har mördat Edwards. Flera på kliniken försöker stötta henne, dock utan att hålla med henne i skuldfrågan. Bland dem finns Dr Murchison, som nu har återvänt som chef.

När han råkar försäga sig – säger att han har träffat den riktige Dr Edwards, han som mördades – minns hon plötsligt att han ju var med när den falske Dr Edwards anlände för att ta över och inser att Murchison ju i så fall genast borde ha insett att den falske Edwards inte var den riktige Edwards. Hon kopplar också ihop Murchison med en gestalt i bakgrunden i Edwards/JBs dröm som slutade med ett fall från ett sluttande snövitt tak.

Hon går till Murchisons tjänsterum, berättar vad hon tror har hänt och anklagat honom för att ha mördat den som skulle ta över hans plats på kliniken, Edwards. Efter ett psykologiskt spel dem emellan hotar han att skjuta henne med ett vapen han har i byrålådan, men hon lyckas, argumenterande om att han som icke tillräknelig kommer att interneras på en institution, där han till och med kan fortsätta att forska, ta sig fram till dörren och ut genom den.

Under tiden ser man pistolen, bara den, och hur den vänds ett halvt varv – och sen hör man ett skott.

J B – John Ballantine – friges och förenas på nytt med sin Constance.

Bitvis spännande handling plus en lagom dos romantik – men också mycket osmält psykoanalys, till exempel kopplingen till ett tidigt barndomsminne, då han oavsiktligt förorsakade en brors död, plus en del obetalbart komiska detaljer, som när John och Constance i det avgörande skedet av filmen åker utförsskidor, han iklädd vanlig kostym.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^