Chandler hos Christie

I min deckarhylla står Raymond Chandlers böcker strax före Agatha Christies, dock med G K Chestertons däremellan.

I kväll såg jag i TV filmatiseringen av Christies ”Mordet i prästgården” (”Murder at the Vicarage”), som jag förstås har läst.

I filmen exponerades tre gånger den bok som Miss Marple, försatt i ett tillstånd av orörlighet, sitter och läser: ”Farwell, My Lovely”, som på svenska heter ”Mord, min älskling”.

Den är skriven av Raymond Chandler, en amerikan ur den hårdkokta skolan och således en författare som skrev deckare som var mycket olika Christies pusseldeckare. Så vad gjorde den där? Är det över huvud taget sannolikt att Christies Miss Marple skulle ha fallit för just Chandlers Philip Marlowe? Knappast.

Men så kommer jag på det: Regissören, eller vem det nu är, exponerar boktiteln, ”Farwell, My Lovely”, och det av två skäl.

Dels speglar filmen retrospektivt hur Miss Marple en gång i yngre dar tog farväl av sin egen käraste, han som aldrig kom tillbaka från kriget.

Dels speglar Chandlers boktitel vad som i slutet av filmen händer bokens och filmens två mördare, de som dödade för att de älskade varann.

Hitchcock om krypande oro och växande misstankar

Alfred Hitchcocks film från 1941 kallas på svenska för ”Illdåd planeras”, men egentligen är den amerikanska originatiteln, ”Suspicion”, mycket mer adekvat. Filmen handlar nämligen om hur en förälskad kvinna brutalt och dessutom gång på gång väcks upp ur den tillit hon hyser för den man hon efter en kort tid av berusande kärlek har gift sig med.

Filmen börjar som en lantlig kärlekssaga. Den kvinnliga hjältinnan Lina (Joan Fontaine) möter en charmerande man, Johnnie Aysgarth (Cary Grant), och faller, trots hans nyckfullhet, pladask för honom. Och trots märkliga inslag i hans beteende, olika människors varningar för att han är en odåga samt föräldrarnas svala attityd gifter hon sig med honom.

Johnnie bjuder sin Lina på en fantastisk bröllopsresa, och vid hemkomsten visar det sig att han har köpt ett lika fantastiskt hus, där ett hembiträde står för markservicen.

Sen så kommer de chockerande insikterna slag i slag. Johnnie har varken jobb eller inkomster. Han lovar visserligen att skaffa sig jobb och gör det – men Lina upptäcker att han nästan omedelbart har blivit av med det, eftersom han har förnillat pengar (och nu är skyldig att betala tillbaka dem). Han spelar, med växlande framgång, på hästar och har också bookmakers efter sig. En dag upptäcker Lina de antika stolar de har fått av hennes föräldrar i en antikaffär… Och varje gång hon konfronterar honom med obehagliga fakta, svänger han sig skickligt, dukar upp en historia som kanske kunde vara sann.

In i historien kommer nu också en av Johnnies kompisar, Beaky (Nigel Bruce), som har mer gott om pengar än om förstånd. Johnnie får honom att satsa pengar i ett gemensamt mark- och byggbolag, som ska bygga en semesterby längs kusten.

Olika händelser väcker en krypande oro hos Lina: Är hennes älskade Johnnie en helt annan än han syntes vara? Och när Johnnie och Beaky talar om att bryta avtalet om byggprojektet och en tidig morgon försvinner ut till den branta kusten, där semesterbyn skulle ligga, övergår hennes misstankar till panik: Tänker Johnnie mörda Beaky?

Det sker nu inte, men ett gemensamt besök hos en vän, en deckarförfattarinna, där man diskuterar svårspårbara metoder för giftmord, får Linas rädsla för att själv bli mördad att blomma ut: Hon dricker inte det glas mjölk Johnnie lämnar vid hennes säng. Den här scenen, då Johnnie kommer med mjölkglaset, hör för övrigt genom ljussättningen till de mest utstuderade i filmen.

När sedan Johnnie och Beaky ger sig av på en gemensam resa och Beaky dör efter att ha druckit ett stort glas cognac – Beaky har i hennes och Johnnies närvaro tidigare reagerat med förgiftningssymtom på en betydligt mindre dos cognac – blir hon förvissad, särskilt som polisen kommer hem och frågar henne, om hennes make, som fortfarande inte har kommit hem, kan ha varit tillsammans med Beaky när denne dog.

Vid det här laget är Lina förvissad om makens skuld och avsikter också gent emot henne; hon har bland annat vittjat hans post i ett livförsäkringsärende som gällde en livförsäkring på henne själv.

Hon packar för att flytta hem till sin mamma och tvingas motvilligt, när Johnnie kommer hem, acceptera att bli skjutsad av maken i bil. Den här bilfärden längs vägen med sina bråddjupa klippstup ner i havet blir en riktig nagelbitare…

Exakt hur filmen slutar tänker jag inte avslöja för tillkommande tittare.

Men jag har av texter som jag har läst om filmen förstått att Hitchcock själv laborerade med ett alternativt slut, annat än det vi nu får se.