I nomineringstider

Nominering

Av Birger Norman

Du är vägd
men befunnen
för mätt.

Ur ”Utanför Eden”, 1974

Hur nära är socialismen?

Petter Bergman (1934-1986) skrev bland annat den här dikten, som jag hittade i antologin ”Utsatt i musiken. Dikter 1957-73” (FiBs lyrikklubb, Tidens förlag, 1975):

Hur nära är socialismen?

“Hur nära är socialismen?”
Den skall föra oss närmare.
“Ja, men hur nära är den?”
Mycket nära, mycket långt ifrån.
“Men är den nära, kan den vara nära
som bordet där jag äter,
som kroppens tyngd mot kroppen
när man älskar?
Är den så nära, säg, är den så nära?”

Den är nära bordet där vi äter.
Den är nära, som tyngden av en börda
när man vet vad bördan är.
Den är din tanke, ditt förbund med andra.
Och den kan vara mycket nära,
nära som en kropp mot kropp,
nära som din kropp mot världens kropp.

Det är en underbar dikt. Den förenar det visionära och allomfattande med det intima och mycket nära.

Jag kom att tänka på den, eftersom vi i går tillbringade hela förmiddagen tillsammans med ett helt gäng från Uppsala stadsteater, de flesta av dem med mina mått mätt mycket unga. De arbetar med en pjäs om Olof Palme – den ska ha premiär i höst – och ville därför träffa Birgitta och mig för ett samtal om Palme: personen, politikern, ideologen, internationalisten.

Deras frågor var kunniga och relevanta. Och jag tror att de fick ganska mycket användbart material, minnen, reflektioner, en del av det jag har publicerat om Olof Palme och om 1975 års partiprogram, det som vi tillsammans arbetade fram, skiv- och lästips och faktiskt också en kopia av Jonas Simas film om Olof Palme.

Själv höll jag en längre utläggning om det på Palmes tid flitigt använda uttrycket ”demokratisk socialism”, om vad vi la in begreppet. (Den som vill veta vad vi tyckte då, kan gå upp under Kulturspegeln, Poltik.)

Vi fick motfrågan varför socialdemokratin har slutat använda det här begreppt, när och varför.

Jag konstaterade att det visserligen finns kvar på ett ställe i det nuvarande partiprogrammet, det som jag inte har varit med om att formulera, men att man uppenbarligen, någonstans i spåren av nittiotalskrisen, slutade använda det på det offensiva sätt som skedde under Palmes sjuttiotal.

Att i dag ställa frågan ”Hur nära är socialismen?” är irrelevant inte bara för att vi nu har en högerregering.

Frågan om den demokratiska socialismen förefaller inte vara relevant heller i socialdemokratins tankevärld, åtminstone inte om vi med socialdemokratin menar flertalet av dagens makthavare i partiet.

Meningen med livet

En gång i världen, när jag jobbade på det socialdemokratiska partihögkvarteret, hade jag bland annat ansvaret för dess ledningsgrupp: Jag skrev protokollen men samlade också ihop ärenden att ta upp på dagordningen. I det senare syftet gick jag runt bland avdelningscheferna och frågade om de hade något de ville ta upp.

Vid ett sådant tillfälle försökte jag få något ämne att avhandla från chefen för internationella avdelningen, Gunnar Stenarv.

Gunnar tänkte efter, suckade och sa sen ”Meningen med livet”.

Det förde jag upp på dagordningen med Gunnar Stenarv som föredragande.

På förslag från ordföranden, Bo Toresson, bordlades detta ärende sedan vid ledningsgruppens sammanträde, och så vitt jag vet är frågan fortfarande bordlagd.

O’Neills ”Lång dags färd mot natt” på Uppsala stadsteater

Den amerikanske dramatikern Eugene O’Neill (1888-1953) fick nobelpriset i litteratur 1936. Det senare bidrog säkert till att öka intresset för hans dramatik här i Sverige, vilket bland annat ledde till att O’Neill testamenterade sitt drama ”Lång dags färd mot natt” (”Long Day’s Journey Into Night”) till Dramaten.

Pjäsen fanns klar redan 1941, men på grund av att O’Neill där skildrar erfarenheter från sin egen familj, alltså den han växte upp i, ville han först inte se den uppförd förrän 25 år efter sin död. Dock ändrade han sig strax innan han dog, och svenska Dramaten kunde därför uruppföra den 1956. Jarl Kulle spelade då Eugene O’Neills alter ego Edmund. Lars Hanson spelade fadern, Inga Tidblad modern, Ulf Palme den äldre brodern och Catrin Westerlund hembiträdet. Bengt Ekeroth stod för regin.

För mig, som då var en starkt kulturintresserad men mycket fattig gymnasist i Sundsvall, hade det varit helt omöjligt att ta sig till Stockholm för att se en teaterpjäs. Men det fanns en genväg, Radioteatern. Spelåret 1957-1958 hade Radioteatern som huvudserie Eugene O’Neills dramatik, och just ”Lång dags färd mot natt” sändes torsdagen den 10 april 1958 i en inspelning från en ordinarie kvällsföreställning på Dramaten. Jag har kvar alla dramerna, utgivna häftesvis av Radiotjänst, plus den medföljande handboken av Sigvard Mårtensson, ”Eugene O’Neills dramatik”. Den senare är i ett mycket välläst skick med gymnasistens alla understrykningar av nyckelmeningar och nyckelord och årtalen överförda till marginalen.

Det här sista har varit till stor hjälp nu, när jag försökte minnas reaktionen från då, detta eftersom jag i lördags för första gången såg ”Lång dags färd mot natt” på scen, närmare bestämt på Uppsala stadsteaters lilla scen.

Eftersom vi var förhindrade att gå på den för övrigt uppskjutna premiären, hade jag också hunnit läsa recensionerna i några tidningar. De var, med fog, uppskattande mot Ann Petréns gestaltning av modern, Mary Tyrone, men jag fann ändå, efter att själv ha sett pjäsen, några av dem förvånande svala. Själv tycker jag nämligen att den här uppsättningen, i regi av Kia Berglund, framför allt i andra akten (pjäsen har egentligen fyra akter, men dessa är här sammanförda till två) är lysande teater.

Lysande då i bildlig, inte bokstavlig mening. Youlian Tabakovs scenografi och dräkter harmonierar nämligen perfekt med det mörker familjen Tyrone lever i så väl i det rum i deras sommarhus handlingen tilldrar sig i – den snåla pappan James Tyrone (spelad av Göran Engman) släcker dessutom lampor av sparsamhetsskäl – som i fråga om sitt psykiska tillstånd.

Handlingen i ”Lång dags färd mot natt” är förlagd till år 1912, från halv nio på morgonen till midnatt. När O’Neill skrev det här dramat bort emot 30 år senare, brottades han helt uppenbart fortfarande med plågsamma inslag i och gestaltade erfarenheter ur sitt eget liv. Vi, publiken, behöver dock inte dessa privata nycklar för att gripas av dramat. Det vi ser är en familj i sönderfall, och familjemedlemmarnas beteenden och känslouttryck (ångest, lögner, ilska, förträngning, skuldkänslor) blottlägger, inte minst under påverkan av droger, de olika händelser i det förflutna som är grunden för det kaos de lever i.

Modern i familjen har varit morfinist, och tycks nu ha återfallit i sitt tidigare missbruk. Men också de övriga i familjen, pappa James, äldste sonen James junior (Tobias Hjelm), också yngste sonen Edmund (Alexander Saltzberger), till och med pigan Cathleen (Lanna Olsson) dränker sina sorger och tillkortakommanden med whiskey (irländsk, kan man förmoda).

All denna konsumtion av droger är alltså teatertekniskt ett hjälpmedel för att få familjemedlemmarna att berätta om händelser och förlopp i det förflutna vilka har bidragit till det tillstånd av förnekelser och aggressioner de lever i: ett förlorat barn, den ständiga rotlösheten i en kringresande teaterfamilj, konstnärliga kompromisser (de båda James är båda skådespelare, den yngre av dem dessutom inte i sin pappas klass), pappa James’ snålhet som kanske kan ha bidragit till att mamma Mary hamnade hos fel läkare, yngste sonens nyupptäckta TBC.

Alla bär de, var och en, dessutom på sina egna livslögner, men man måste då samtidigt nämna att de, om än till stor del med drogernas hjälp, då och då drabbas av klarsyn. Utan det senare vore handlingen i ”En lång dags färd mot natt” nästan outhärdlig i all sin svärta. Det här spelet mellan det kompakta mörkret och små, små glimtar av ljus gestaltas mycket träffsäkert av de medverkande skådespelarna.

Klas Östergrens nya översättning tyckte jag flöt fint. Att jag inte har citerat repliker beror på att jag inte har tillgång till den; min tryckta version innehåller den som Sven Barthel gjorde för urpremiären på Dramaten.

Melodikrysset nr 11 2009

Dagens melodikryss var väl inte våldsamt svårt, tyckte jag åtminstone.

Så fort jag hörde den allra första ljudillustrationen, ”Albertina”, kom orden ur minnet: ”Det byggdes ett skepp uti Norden, Albertina så var det skeppets namn”… När vi sjöng den under skoltiden, klämde vi sen alltid i, när det blev dags för ”Pumpa läns!”.

Thore Skogman – TS – var upphovsman till nästa sång, som också den var stor schlager på sin tid, ”Tio tusen röda rosor”, där titeln skulle ge oss singularen ros.

Mer rosor blev det sen i ytterligare en gammal schlager, ”Strö lite rosor på den väg vi vandra”.

Man kunde nästan tro att Eldeman försökte frambesvärja sommaren. Och mycket riktigt kom sen ”Idas sommarvisa” av Astrid Lindgren och Georg Riedel. Här efterfrågades vem vi förknippar visan med. Ida förstås!

Ytterligare en liten flicka figurerade i dagens kryss, hon som skrev till sin far, Evert Taube: ”Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig”. Taubes visa heter ”Brevet från Lillan”.

Evert Taubes viskonst fick vi sen ytterligare ett smakprov på i ”Som stjärnor små”. De som sjöng var Everts son Sven-Bertil Taube plus Lisa Nilsson. Du hittar min recension av Sven-Bertils CD ”Alderville Road” under Kulturspegeln, Musik.

Allra sist i dagens kryss spelades en amerikansk sångerska som jag gillar, Norah Jones. Vi hörde henne i ”Don’t Know Why”.

Melina Merkouri var både kulturskapare och kulturpolitiker, det senare i det socialdemokratiska partiet PASOK i Grekland; hon var faktiskt kulturminister. Här i Sverige är hon kanske mest känd för sin medverkan i filmen ”Aldrig på en söndag”, en förvisso sevärd klassiker.

Därifrån kan steget synas vara långt till Johann Sebastian Bach och hans värld av fugor och andra verk. Men så ska det ju vara i Melodikrysset.

Och apropå orgelverk: ett lika stort steg är det sen till Nils Dackes partyorgel. I dag hörde vi honom spela ABBAs ”Waterloo”.

Därmed är vi inne på dagens avslutande ämne, Melodifestivalen. (ABBAs låt förekom i 1973 1974 års upplaga.)

Tidigare i krysset hörde vi Petra Nielsen i ”Tango, tango”. Året var 2004.

Från Melodifestivalen 2002 var ”Kom och ta mig långt härifrån” med Brandsta City Släckers, vars gruppnamn skulle leda oss till svarsordet brand.

I årets upplaga tävlar Agnes (Carlsson), känd från Idol som jag aldrig någonsin har tittat på. Men för säkerhets skull spelade man inte hennes bidrag i årets tävling utan i stället ”On And On”.

Vi får se om jag hinner se någon del av årets final i TV i kväll – vi ska se ”Lång dags färd mot natt” på Uppsala stadsteater, jag ska laga middag och vi har besök av Annas dotter Amanda, som tillsammans med Birgitta håller på att sy sin examensklänning; Amanda lämnar grundskolan i vår.

Jag brukar hur som helst själv inte delta i omröstningen, men skulle jag göra det, skulle Agnes inte få min röst. Jag vacklar mellan Malena Ernman och Caroline af Ugglas. Sarah Dawn Finer har också en bra röst, men hennes låt håller inte måttet.

* * *

på jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Skaparen och hans tillkortakommanden

Reginateatern i Uppsala visar, med avslutning i dag, en föreställning som trotsar all beskrivning, i sin här engelskspråkiga version ”The Great Creator”, i sitt portugisiska original ”O Grande Criador”. Pjäsen är en kollektiv skapelse av Criação Colectiva Companhia do Chapitô, som också gör den på scenen i regi av John Mowat. I de växlande rollerna ser man Jorge Cruz, José Carlos Garcia och Rui Rebelo.

Som man kan ana av titeln står Gud och hans skapelse i fokus för föreställningen. En lätt förströdd Gud, klädd i kostym, spelas av José Carlos Garcia. Större delen av hans skapelse ses på scenen i form av ett lager av kartonger i olika storlekar. Under de här kartongerna hittar Gud också Adam (inte spelad av ytterligare en kartong utan en spritt naken Jorge Cruz) och efter en stund även Eva (spelad av en lika skäggig Rui Rebelo). De senare aktörerna spelar senare gestalter i nyckelscener ur den bibliska historien: Moses bestiger Sinai (ett berg av kartonger) för att av Gud ta emot budorden, Noa med alla djuren (kartonger!) och Jesus – i det senare fallet får vi se inte bara korsfästelsen utan också vad som hände efter den.

Den här pjäsen innehåller ett minimum av nyckerepliker (här alltså på engelska), men den bygger framför allt på fysiskt spel. Den lilla ensemblen har en suverän förmåga att med gester och minspel uttrycka vad som behöver uttryckas. Vid uppsalapremiären i onsdags såg jag också ett fantastiskt exempel på skådespelarnas förmåga att till synes utan ansträngning kliva ut ur och in i illusionen på scenen: Mitt under korsfästelsens plågor får Jesus, spelad av Jorge Cruz, i bänkraden framför scenen syn på en ung dam, som med hjälp av mobilen håller på att ta ett kort av honom. Han stannar till i en kamerapose och ler! Därefter glider han in i rollen av den lidande Jesus igen.

Behöver jag tillägga att vi i publiken hade oförskämt roligt?

Jag antar att den här pjäsen är mycket mer kontroversiell i den katolska delen av världen, dit ju Portugal hör. Men inte heller svenska sekter av typen Livets Ord, väl etablerad här i Uppsala, skulle väl kanske delta i skratten.

Ändå är ju pjäsens sensmoral ganska allmänmänsklig: Vi kan mena aldrig så väl med vad vi gör, men det kan ändå gå alldeles åt fanders. Det originella med den här pjäsen är att temat appliceras på skaparen och hans skapelse.

Sofia Karlsson med eget material

När Sofia Karlsson slog igenom med tolkningar av andras visor och ballader, låg det nära att jämföra henne med den unga Joan Baez. Nu när hon återkommer med en CD med eget material, ”Söder om kärleken” (Sally Wiola, distribution Playground, PGMLCDX 104, 2009), har jag sett henne jämföras med Alison Krauss. Inget av detta är fel, om man ser jämförelserna som musikaliska positionsbestämningar. Men Sofia Karlsson är en fin sångerska i sin egen egen kraft, och det duger mer än väl.

Hon gör tillsammans med de kompande musikerna urban folkmusik, vars texter påfallande ofta innehåller stockholmska miljöer: ”Skärmarbrink”, ”Visa från Kåkbrinken”, ”Blåsut”, ”Regn över Årsta”, ”Imma för fönstret” med dess anhalter vid Röda bergen, Norra Latin, Centralen och Gamla stan.

Men hon är inte svårt stockholmsfixerad: en av de bästa låtarna har titeln ”Dina händer (Göteborg)”.

Den senare titeln antyder ett annat och ännu viktigare tema i texterna, som alltså är Sofia Karlssons egna: kärleken. Kärleken finns som tema redan i den naturlyriska inledningssången ”Du var där”, som hon har skrivit tillsammans med Andreas Mattsson, dunkar som ett hjärta genom praktiskt taget samtliga låtar och finns där, mycket starkt, i den avslutande ”Alltid dig nära”, som har blvit en fin avslutning både genom Sofia Karlssons poetiska text och Roger Tallroths musik.

Musiken på CDn, utom i två fall skriven av Sofia Karlsson ensam, är jämn och bra men får då och då ett extra lyft genom medverkan av musiker, som tillför sin egen virtouositet och sitt eget temperament. På den nämnda ”Skärmarbrink” hörs till exempel Mike Marshall på mandola och Roger Tallroth på tolvsträngad gitarr – jag har tidigare hört dem tillsammans vid en konsert i Musikens hus här i Uppsala, Väsen plus gäster. I ”Blåsut”, med sin irländska touch, åstadkoms det där lyftet av samme Marshall på mandola plus Stuart Duncan på fiol.

Men med det vill jag inte säga, att det inte skulle duga med de musiker som ofta återkommer. Ett exempel är ”Visa från Kåkbrinken”, som lyfter tack vare Henrik Cederbloms gitarr, Gustaf Ljunggrens melodibanjo och Sofia Karlssons egen bouzoukigitarr.

Naturligtvis hör inte alla egenskrivna låtar till det allra bästa jag har hört Sofia Karlsson sjunga, men ”Söder om kärleken” är lika fullt ett bevis på att Sofia Karlsson också ”kan själv”, som min hustru brukade säga i mycket späd ålder, då när det ännu återstod åratal innan den kärlek Sofia skriver om drabbade oss.

Pressgrodor

Hittat via Grönköpings Veckoblad nummer 3 2009:

”Sparprogrammet medför att kostnaderna under 2009 bedöms minska med 1015 procent.”

Dagens Nyheter

”Birgitta Olsson (FP) talade vid Moderata ungdomsförbundets manifestation för Israels rätt att leva i fred på Blasieholmen.”

Svenska Dagbladet

”Å N är gift med två små barn på 4 och 6 år.”

Borgåbladet

”Martin Luther Kings berömda I have a dream-tal hör till historiens riktiga gåspälsframkallare.”

Skaraborgsbygden

”I kväll pratar J U, docent i medicin, om sömn och sömnsvårigheter på biblioteket i Nora.”

Nerikes Allehanda

”Totalt gjordes 76 inbrott eller försök till inbrott i Danderyd 2008. Oftast tar sig tjuvarna in genom en dörr eller ett fönster.”

Mitt i Danderyd

Destination: Kaffee Mayer

Här om året var Birgitta och jag på donauresa, besökte alla länderna nerströms från Wien. Resan gick bland annat till Slovakiens huvudstad Bratislava.

Där fann vi en fortfarande levande kafékultur, värd ett besök bara den. På Aftonbladets resesidor, numera döpta till Destination, finns i dag (11 11 09) ett helt uppslag om Bratislavas besöksvärda kaféer.

Och se, som nummer ett rankas Mayer, beläget vid ett hörn av Stortorget. Där vilade jag och Birgitta våra ben och drack var sin utmärkt espresso. Jag är ju diabetiker, så tårtorna och bakelserna, som Aftonbladet beskriver, var jag däremot tvungen att avstå från.

Rejält elöverskott talar emot utbyggd kärnkraft

Energimyndigheten presenterade i förra veckan siffror som pekar mot att beslut om nya kärnkraftsreaktorer – alldeles bortsett från andra invändningar mot kärnkraften – inte är nödvändiga att fatta under den närmaste tiden. Siffrorna nedan är hämtade ur en artikel i Dagens Nyheter den 7 mars 2009:

Den svenska elproduktionen kommer att öka från dagens cirka 145 terawattimmar till omkring 175 TWh år 2030. Tillskottet kommer främst från samtidig produktion av el och värme inom både industrin och fjärrvärmeproduktionen. Också vindkraftproduktionen ökar. De här kraftkällorna ger sammanlagt 20 TWh. Ökad effektivisering i de befintliga kärnkraftreaktorerna ger cirka 3 TWh.

Hushållen minskar sin elförbrukning, eftersom de i mindre utsträckning än nu kommer att använda el för uppvärmning. I andra riktningen verkar en viss ökad elförbrukning inom industrin.

Lägger man ihop plus och minus, resulterar det i ett överskott på el på ungefär 25 TWh.

Behovet av att, som regeringen nu har gjort, öppna för utbyggnad av ny kärnkraft förefaller alltså inte vara överhänganden. Alltså måste regeringsbeslutet inklusive Centerns omsvängning ha en annan och förmodligen mer taktiskt bakgrund än befarad elbrist.

Till det här kommer andra skäl som talar mot mer kärnkraft, flertalet av dem väl kända från den tidigare debatten i den här frågan, sådant som farorna kring uranbrytningen och de risker för en allvarlig raktorolycka man aldrig kan bortse från.

Centern före Thorbjörn Fälldin ville ju se ett pärlband av kärnkraftverk längs norrlandskusten, så Maud Olofsson knyter onekligen an till en gammal partitradition. Men tänk efter nu: Ska vi lösa jordens energiproblem med hjälp av kärnkraftverk, kommer det ju också att behövas hela pärlband av kärnkraftverk i länder som Nordkorea, Iran och – ja, ni kan själva räkna upp ytterligare några tiotal länder där man kan misstänka att bränslet, uranet, också skulle kunna tänkas användas för andra ändamål än elproduktion.