O’Neills ”Lång dags färd mot natt” på Uppsala stadsteater

Den amerikanske dramatikern Eugene O’Neill (1888-1953) fick nobelpriset i litteratur 1936. Det senare bidrog säkert till att öka intresset för hans dramatik här i Sverige, vilket bland annat ledde till att O’Neill testamenterade sitt drama ”Lång dags färd mot natt” (”Long Day’s Journey Into Night”) till Dramaten.

Pjäsen fanns klar redan 1941, men på grund av att O’Neill där skildrar erfarenheter från sin egen familj, alltså den han växte upp i, ville han först inte se den uppförd förrän 25 år efter sin död. Dock ändrade han sig strax innan han dog, och svenska Dramaten kunde därför uruppföra den 1956. Jarl Kulle spelade då Eugene O’Neills alter ego Edmund. Lars Hanson spelade fadern, Inga Tidblad modern, Ulf Palme den äldre brodern och Catrin Westerlund hembiträdet. Bengt Ekeroth stod för regin.

För mig, som då var en starkt kulturintresserad men mycket fattig gymnasist i Sundsvall, hade det varit helt omöjligt att ta sig till Stockholm för att se en teaterpjäs. Men det fanns en genväg, Radioteatern. Spelåret 1957-1958 hade Radioteatern som huvudserie Eugene O’Neills dramatik, och just ”Lång dags färd mot natt” sändes torsdagen den 10 april 1958 i en inspelning från en ordinarie kvällsföreställning på Dramaten. Jag har kvar alla dramerna, utgivna häftesvis av Radiotjänst, plus den medföljande handboken av Sigvard Mårtensson, ”Eugene O’Neills dramatik”. Den senare är i ett mycket välläst skick med gymnasistens alla understrykningar av nyckelmeningar och nyckelord och årtalen överförda till marginalen.

Det här sista har varit till stor hjälp nu, när jag försökte minnas reaktionen från då, detta eftersom jag i lördags för första gången såg ”Lång dags färd mot natt” på scen, närmare bestämt på Uppsala stadsteaters lilla scen.

Eftersom vi var förhindrade att gå på den för övrigt uppskjutna premiären, hade jag också hunnit läsa recensionerna i några tidningar. De var, med fog, uppskattande mot Ann Petréns gestaltning av modern, Mary Tyrone, men jag fann ändå, efter att själv ha sett pjäsen, några av dem förvånande svala. Själv tycker jag nämligen att den här uppsättningen, i regi av Kia Berglund, framför allt i andra akten (pjäsen har egentligen fyra akter, men dessa är här sammanförda till två) är lysande teater.

Lysande då i bildlig, inte bokstavlig mening. Youlian Tabakovs scenografi och dräkter harmonierar nämligen perfekt med det mörker familjen Tyrone lever i så väl i det rum i deras sommarhus handlingen tilldrar sig i – den snåla pappan James Tyrone (spelad av Göran Engman) släcker dessutom lampor av sparsamhetsskäl – som i fråga om sitt psykiska tillstånd.

Handlingen i ”Lång dags färd mot natt” är förlagd till år 1912, från halv nio på morgonen till midnatt. När O’Neill skrev det här dramat bort emot 30 år senare, brottades han helt uppenbart fortfarande med plågsamma inslag i och gestaltade erfarenheter ur sitt eget liv. Vi, publiken, behöver dock inte dessa privata nycklar för att gripas av dramat. Det vi ser är en familj i sönderfall, och familjemedlemmarnas beteenden och känslouttryck (ångest, lögner, ilska, förträngning, skuldkänslor) blottlägger, inte minst under påverkan av droger, de olika händelser i det förflutna som är grunden för det kaos de lever i.

Modern i familjen har varit morfinist, och tycks nu ha återfallit i sitt tidigare missbruk. Men också de övriga i familjen, pappa James, äldste sonen James junior (Tobias Hjelm), också yngste sonen Edmund (Alexander Saltzberger), till och med pigan Cathleen (Lanna Olsson) dränker sina sorger och tillkortakommanden med whiskey (irländsk, kan man förmoda).

All denna konsumtion av droger är alltså teatertekniskt ett hjälpmedel för att få familjemedlemmarna att berätta om händelser och förlopp i det förflutna vilka har bidragit till det tillstånd av förnekelser och aggressioner de lever i: ett förlorat barn, den ständiga rotlösheten i en kringresande teaterfamilj, konstnärliga kompromisser (de båda James är båda skådespelare, den yngre av dem dessutom inte i sin pappas klass), pappa James’ snålhet som kanske kan ha bidragit till att mamma Mary hamnade hos fel läkare, yngste sonens nyupptäckta TBC.

Alla bär de, var och en, dessutom på sina egna livslögner, men man måste då samtidigt nämna att de, om än till stor del med drogernas hjälp, då och då drabbas av klarsyn. Utan det senare vore handlingen i ”En lång dags färd mot natt” nästan outhärdlig i all sin svärta. Det här spelet mellan det kompakta mörkret och små, små glimtar av ljus gestaltas mycket träffsäkert av de medverkande skådespelarna.

Klas Östergrens nya översättning tyckte jag flöt fint. Att jag inte har citerat repliker beror på att jag inte har tillgång till den; min tryckta version innehåller den som Sven Barthel gjorde för urpremiären på Dramaten.