Social ensamvarg

30 mars 2009 19:09 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

När det gäller lärande och arbete, har jag alltid varit ensamvarg. När jag tillägnar mig något, gör jag det på mitt sätt, vill ogärna göra det i grupp. När jag försöker åstadkomma något svårt, litar jag främst på min egen förmåga och kan lägga ner nästan hur mycket arbete som helst på att nå dit jag vill.

Det betyder inte att jag är asocial. Jag samarbetar gärna med likasinnade om att nå gemensamma mål. Och jag är starkt beroende av att ha nära och kära och vänner omkring mig.

Birgitta har varit borta hemifrån i åtta långa dagar. Hon gav sig i väg tidigt lördag morgon för en vecka sen och kom hem nu i lördags kväll. Hon har många uppdrag, och den här gången reste hon till Albanien tillsammans med en delegation från svenska UNICEF, vars ordförande hon är. Albanien är ett av Europas fattigaste länder, och självfallet finns det oändligt mycket att göra där för denna FNs hjälporganisation. Av hela mitt hjärta stöder jag de insatser UNICEF gör där.

Under Birgittas bortovaro tar ensamvargen i mig kommandot: jag läser, lyssnar på musik, skriver, deltar i sammanträden, städar bokhyllorna i sovrummet där alla på rean inköpta nya Strindberg-volymer ska in. Jag får mycket gjort, men det är inte roligt att vara ensam hemma. Inte ens premiären på Stadsteatern, den som jag nyss skrev så uppskattande om, blir, rent subjektivt, lika rolig som om jag hade haft sällskap av Birgitta.

På lördag kväll kommer hon så, äntligen. Jag fixar fram middag – hon har nästan inte fått något att äta på hela dagen – plus något gott att dricka. Och så sitter då det sammanvuxna gamla paret och pratar en stund, med levande ljus tända. Vi deltar självfallet i den timslånga nedsläckningen av elljuset.

Nästa dag, söndag, är det familjekalas för Klara, som under veckans lopp har fyllt fyra år. Klara har dess värre feber, men kalaset vill hon ju inte missa, så vi kommer nästan allihopa: morfar och mormor, morbror Matti, moster Anna med dottern Sara; farmor och farfar kom ner från Sollefteå redan i fredags.

Av morfar får Klara undervåning till sitt Lundby-dockskåp och så möbler till det, dessutom böcker, filmer och ett pussel. Mormor ger henne bland annat ett i Albanien inköpt skrin med snäckor på locket. Inte heller glömmer vi bort storebror Viggo. Är man sex år, vill man nog gärna också få något, även om det är lillasyrrans födelsedag.

Kerstin har dukat upp. Vi får en god laxsoppa och härligt hembakt bröd till lunch, och sen får de som kan äta sådant (inte jag som är diabetiker) tårta och kakor och bullar. Se själva här, så förstår ni att jag är en man med karaktär.

Presenter och tårta är ju ett måste på födelsedagskalas, men det finaste med de här familjeträffarna är sammanhållningen och värmen. Farfar Olle är ganska mycket med barnbarnen, som han ju inte har samma möjligheter som jag att träffa ofta, och en stund sitter jag hos Klara i hennes rum, när hon håller på att möblera sitt nya dockhusetage. Farmor Kristina vill ha tips av mig inför sin allra första resa till Tallinn, och när Matti anländer, visar det sig att även han och hans Karin har bokat en resa dit, fast inte samtidigt som Kristina och hennes väninna. Matti gör förresten stor succé hos Klara med sin födelsedagspresent: av honom får hon ett lasersvärd!

Sen måste Birgitta och jag bryta upp. Vi tar Upptåget till Upplands Väsby, där Birgittas bror Ragnar och hans fru Gunnel möter oss i bil för att skjutsa oss till syskonmiddag i Vallentuna. Fast vi ska inte vara hemma hos dem utan hos Birgittas syster Karin och hennes man Hans. Där finns också Birgittas bror Gunnar med hustru Annica.

Middagen var inte bara god utan minnesvärd: till förrätt silltårta på mörkt bröd och till huvudrätt fläskfilé med blodriska, champinjoner och schalottenlök samt potatis- och palsternacksmos och så sallader, bland annat en som innehöll granatäpple och slätbladig persilja.

Jag har berättat förut om de här dahlska syskonmiddagarna. Naturligtvis blir det mycket snack av privat natur, om de närvarande och deras barn och barnbarn. Men till traditionen hör också politiska diskussioner, där åsikterna kan skära sig ordentligt – Karin och Hasse är liksom jag och Birgitta aktiva socialdemokrater, Gunnel och Ragge har uppdrag för Folkpartiet och Gunnar och Annica är moderater. Söndagens debatt gällde energipolitiken, närmare bestämt den åter aktuella kärnkraftsfrågan. Vi på den socialdemokratiska kanten är här inte bara partiföreträdare utan också övertygade kärnkraftsmotståndare. Birgittas båda bröder argumenterade lika hårt i den motsatta riktningen. Men jag la märke till att Gunnel, så folkpartist hon är, föreföll luta över åt vårt håll.

Nästa gång när vi träffas allihop, blir det en större tillställning, faktiskt också då hemma hos Karin och Hasse. Karin fyller nämligen 70 år den 6 augusti.

4 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Inte champinjoner utan kantareller. Mycket gott!

    Comment by Birgitta Dahl — 2009 03 30 21:04 #

  2. Hoppas kantarellerna inte var plockade på den radioaktivt cesium-förorenade mark i Uppland som ett havererat kärnkraftverk förorsakade för drygt 20 år sedan?!

    Bengt Nilsson, sosse

    Comment by Bengt Nilsson — 2009 03 31 8:49 #

  3. Dina färdigheter i köket har idag nämnts också på en annan av mina favoritbloggar! ”Birgitta Dahl har Enn Kokk i köket” … he he, väga naljakas!

    http://kulturarbete.blogspot.com/2009/03/gastabud.html

    Comment by Ördög — 2009 03 31 21:17 #

  4. Till Ördög: Den blogg du länkar till har en viss distans till det som skildras, Ulf Lundqwists och Kicke Sturesjös kändiskokbok ”Gästabud”, där ”Birgitta Dahl har Enn Kokk i köket” förekommer.

    Det här matreportaget liksom övriga i boken publicerades ursprungligen som en serie i Aftonbladets söndagsbilaga. Journalistiskt var det här ett bra grepp: de obligatoriska recepten knöts till människor, som gillade att laga just den här maten och dessutom gav den sin personliga touche.

    Jag vet ju inte hur det var med de övriga paren i serien, men i vårt fall stod vi för både idé och tillagning. Birgitta hade en lanthushållslärare som mor och kan ledigt tävla med veritabla proffs i fråga om matlagning. Själv har jag väl också med tiden börjat leva upp till det faktum att släkten fick sitt namn, Kokk, genom att en anfader var just kock på ett balttyskt gods, Valkla, i Estland; jag har för övrigt för egen maskin också lagat mat i Expressen.

    Dessutom: jag är mycket för att presentera till exempel politiker som hela människor, inte som fackidioter. Under mina årtionden i politiken har jag lärt känna människor där på djupet, vet att de som har en större bredd i sitt personliga register än bara karriärism ofta också är bättre som politiker än de där som bara verkar intresserade av intriger och voteringsordningar.

    Själva kalaset, inte skildrat i kokboken men i Aftonbladets söndagsbilaga, ägde rum i vårt hus i Öregrund, och inbjudna gäster var en tjejliga från mitt jobb på Socialdemokratiska partistyrelsen, först mina, sedan också Birgittas vänner: Lotta Gröning, Eva Marcusdotter, Mona Hillman och Gisela Lindstrand.

    Om mina mellanhavanden med de här tjejerna har jag skrivit tidigare här på bloggen.

    Comment by Enn Kokk — 2009 04 01 10:49 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^