Döda paret lever än, men Socker-Conny är gammal och skraltig

Joakim Pirinen (född 1961) är Sveriges bäste nu verksamme serieskapare. Jag har läst honom i albumform och förstås i Galago allt sedan starten; då och då förekommer han också på Aftonbladets kultursidor.

Som tecknare behärskar han hela spektrat från ett myller av detaljer till utstuderad enkelhet. Hans stil är omisskännligt personlig. Men som bild- och textmakare har han hittat infallsvinklar hämtade både från surrealismen och absurdismen.

När man läser hans senaste album, ”Döda paret och deras ’vänner’” (Ordfront Galago, 2008), slås man åter igen av hur mångsidig Pirinen är. Partier av handling i mer traditionell mening omväxlar med mer abstrakta partier, som har karaktär av renodlad bildkonst. Men där finns, nu som tidigare, också bilder som främst vilar på ordvrängerier: Här finns således än en gång mängder av anagram på hans eget namn, ofta lättassocierade även om man inte har tillgång till illustrationen – ett exempel är Pina Komeini, J.R!.

Joakim Pirinen slog ju igenom 1985 med ”Socker-Conny”, han med devisen ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”. I det senast albumet dyker han upp som ett åldrat och nedgånget vrak. Bilden, en helsida, har texten ”Socker-Conny som han ser ut numera”, och ur hans mun med skönjbara tandgluggar kommer pratbubblan ”Med ett med ett med ett järnrör slår slår man slår världen slår man den med häp häpnad”.

Betydligt större plats tar emellertid titelserien ”Döda paret”. Eftersom Döda paret bor i ett arkitektritat hus, har plasma-TV, en polsk trädgårdsmästare, Tadeusz, och en colombiansk hushållerska, Raquela, tvingas man ju som läsare att fundera över i vilket avseende de är döda. Mycket riktigt finns här också en serie med ett skelettpar i huvudrollen, ”Det verkligt döda paret”. Men i ”Döda paret på Gotland” lyckas de ändå skapa kontakt med den andra sidan. De möter Gud (och det visar sig att Gotland var hans söndagsbarn). Fast när Döda paret vill tacka sin skapare, säger Gud: ”Jag har inte skapat er. Ni bara finns ändå.”

Några politiska markeringar kan man faktiskt också hitta i Pirinens serier. Som i ”Happy Halloween” när Vita frun till de inhystas stora skräck visar sig på en flyktingförläggning eller när man över bildtexten ”Högerspöket – nu i regeringsställning!” ser en bild av Fredrik Reinfeldt med spöklikt vit stor skalle. I början av ”Döda paret bara bråkar” söker de äktenskapsrådgivare: ”Då ställer Mona Sahlin upp men de lyssnar inte på henne heller, för hon är ju bara en människa.”

Till mycket stor del lever Pirinens egna serieskapelser av de kreativa ingivelserna i text eller bild eller, ofta, kombinationen av text och bild. Det är gott nog, ofta rent av briljant. Men visst önskar man sig att Joakim Pirinen till nästa gång kunde samla sig till fler sammanhängande längre serier.