En bergmanfilm med elegant yta

19 januari 2009 16:45 | Film | Inga kommentarer

Ingmar Bergman hade länge stämpeln på sig att göra gravallvariga och svarta filmer. Så småningom lyckades han med till exempel ”Sommarnattens leende” (1955) övertyga publiken om att han också kunde göra filmer med ett lättsammare anslag. ”En lektion i kärlek” från 1954 kan ses som en förövning inför detta genombrott.

Den här filmen är hans; han står för både manus och regi. Och både handling och repliker har en lättsam ton även om de också rymmer stänk av cynism och många ironiska tonfall. I långa stycken är den faktiskt mycket rolig.

”En lektion i kärlek” handlar som man kan ana om relationer, äktenskapliga och utomäktenskapliga, således problem som Bergman själv ställdes inför i sitt privata liv. Det här betyder för den skull inte att han på allvar försöker förklara varför kärleken ibland tar slut och ersätts av en annan. I stället blir hans relationsdrama en elegant lek på ytan. ”En lekton i kärlek” blottlägger spelet mellan de agerande parterna och gör det på ett kvickt och roande sätt. Men filmen saknar samtidigt den svärta som finns i många andra bergmanfilmer.

Gott nog så.

Huvudpersonen David Erneman är kvinnoläkare och spelas av Gunnar Björnstrand. I filmens början får vi också stifta bekantskap med hans älskarinna Suzanne Verin, spelad av Yvonne Lombard. Av en kort och mycket rolig, i vissa stycken elak, episod på doktorns mottagning förstår man att också den kärleken är på upphällningen.

David är gift med Marianne (Eva Dahlbäck), och genom tillbakablickar får man bit för bit hela bakgrunden till deras nu i stort sett havererade äktenskap. David har en gång i världen snott bruden som skulle ha gift sig med vännen och skulptören Carl-Adam (Åke Grönberg). Så småningom går det som det tyvärr så ofta går: David och Marianne glider ifrån varann, och medan David roar sig med sin älskarinna, knyter Marianne ny kontakt med Carl-Adam, som numera finns i Köpenhamn.

Utan att det sägs rent ut förstår man att David har kommit till en ny insikt: Han vill pröva att rädda relationen till Marianne, få till en nytändning. Alltså sätter han sig på samma snälltåg som ska ta Marianne till Carl-Adam, sätter sig till och med i samma kupé som hon.

Det här partiet på tåget hör till de roligaste i filmen. Utgångspunkten är nämligen att åskådarna inte ska veta att den dam han sätter sig hos är hans fru. I den lilla kupén sitter för övrigt bara en person till, en handelsresande (Gösta Prützelius). Konversationen mellan dessa tre förs som om ingen av dem kände varandra, vilket alltså är korrekt bara i fråga om handelsresanden visavi de båda andra. Alltså börjar handelsresanden kurtisera Marianne, medan David roat ser på och även deltar i samtalet. När Marianne för ett ögonblick är ute, vill handelsresanden slå vad med David: om han lyckas kyssa henne före Tranås vinner han en femma. Av att handelsresanden sen håller handen för kinden förstår man vad som händer med det vadet. David föreslår honom då ett nytt vad: om han lyckas kyssa damen före Älmhult, vinner han en tia. Marianne, som råkar ha åhört den delen av vadslagningen, ställer upp på en kyss.

Davids och Mariannes konversation på tåget tar också en allvarligare vändning: David bekänner att han vill ha tillbaka Marianne, men Marianne tvekar.

I Malmö möts de av Carl-Adam, och de åker tillsammans över till Köpenhamn. Går till och med på krog tillsammans i Nyhavn för att ta farväl innan Marianne slutgiltigt överger David för Carl-Adam.

Krogbesöket i Nyhavn – med Carl-Adams tilltagande fylla, Davids dans med Marianne, Carl-Adams tillkallande av vampen Lise (Birgitte Reimer), Davids som motdrag insatta heta kurtis med Lise – hör väl inte till det bästa i den här filmen. Men det ändar ändå i att David lyckas väcka Mariannes gamla kärlek till liv.

Och så slutar det hela med att Marianne följer med David till hans förbeställda hotellrum med både champagne och dubbelsäng.

På utsidan av dörren hänger en skylt med texten ”Maa ikke forstyrres!”. Den vänder David på, och vi åskådare ser då texten ”Tystnad! En lektion i kärlek”.

Där ändar filmen.

På vägen dit har Bergman också plockat in personer i handlingen, vilka väl ska ge den här komedin mer djup: dottern, Nix (en ung Harriet Andersson), vars såriga tonårserfarenheter (inte minst av föräldrarna) får henne att tivla på kärleken, men också Davids far och mor med sitt långvariga och till synes lyckliga äktenskap.

Men i den här bergmanfilmen är det alltså den eleganta ytan som dominerar.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^