Skräckmästaren H P Lovecraft

29 januari 2009 12:47 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Med den i grunden starkt rationalistiska hållning som är min, borde jag kanske känna mig främmande för litterära genrer som skräck, SF och fantasy, men jag har alltid läst också böcker av det slaget. I fallet Jules Verne är det åtminstone begripligt: hans böcker är skrivna av en person som sökte naturliga förklaringar bakom egendomliga fenomen; dessutom var han djupt fascinerad av tänkbara tekniska landvinningar. Men jag har, trots min antireligiositet, med stort utbyte läst också till exempel Maria Gripes av swedenborgianismen präglade berättelser. De roar mig som ett slags litterär tankelek.

Det förträffliga bokförlaget Bakhåll i Lund, ett av de få som i dag har en kvalificerad utgivning av klassiker, har bland annat nyutgett böcker av författare som Edgar Allan Poe, Bram Stoker och Robert Louis Stevenson (jag tänker i det här fallet på hans ”Dr Jekyll och Mr Hyde”), och jag är därför föga förvånad över att förlaget nu också har gett ut ”Pickmans modell och andra noveller” av H P (Howard Phillips) Lovecraft (översättning Charlotte Hjukström, efterord Mattias Fyhr, 2008).

H P Lovecraft (1890-1937) har tidigare inte lockat mig i samma utsträckning som de ovan nämnda författarna, och jag kan väl inte säga, att den här boken har fått mig att helt ändra uppfattning.

Till det som bidrar till min fortsatta tveksamhet hör att många av hans skräcknoveller, i och för sig suggestiva, bygger på något som liknar en självmotsägelse: han målar upp något som han själv medger egentligen inte kan beskrivas. Hans beskrivningar av en av de flesta inte uppfattad värld av irrationell kosmisk ondska verkar tillkomna just för att skrämma. Och finns det då inget i vår normala verklighet att hänga upp dem på, känner jag mig oberörd – rädd blir jag verkligen inte.

Följaktligen blir det som i mina ögon räddar till exempel titelnovellen ”Pickmans modell” (”Pickman’s Model”, 1927) dess själva avslutning: att det förfärliga motivet på Pickmans målning har ett fotografi som förlaga. Jag är också förtjust i ett par Jules Verne-artade historier: ”Templet” (”The Temple”, 1925) om ett återfunnet Atlantis och ”Dagon” (”Dagon”, 1919) om en ur havet uppstigen ö som visar sig härbärgera en sten med egendomliga tecken, som dyrkas av ett havsvidunder.

Av en novell som ”Kall luft” (”Cool Air”, 1928) anar jag att H P Lovecrofts människosyn inte direkt präglas av värden som demokrati och jämlikhet, vilket också gör mig betänksam. Men det är alltså det dominerande draget i Lovecrafts berättande, det oförklarliga kaos som präglar mardrömmar, som gör att min relativa svalka inför hans noveller består.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^