Hitchcockfilm efter deckare av Patricia Highsmith

21 januari 2009 15:59 | Deckare, Film | 2 kommentarer

Patricia Highsmith (1921-1995) var en ganska säregen deckarförfattarinna. Hennes deckare är spännande, men särskilt böckerna om Tom Ripley är lätt amoraliska; de styrs inte av den deckarnorm, där mördaren normalt ska få sitt straff.

Så slutar inte hennes ”Strangers On a Train” (1950), men en av huvudpersonerna där saknar verkligen moral i normal mening. I själva verket är han mentalsjuk.

Hitchcock är ju skräckmästare, men jag skulle tro att framför allt den andre huvudpersonen i Highsmiths historia lockade Afred Hitchcock att 1951 göra film av boken: denne dras nämligen lite av en slump in i ett händelseförlopp som allt mer liknar en mardröm. Det temat har Hitchcock återvänt till gång på gång.

Filmversionen heter också den ”Strangers On a Train”, på svenska ”Främingar på tåg”, och blev en riktig nagelbitare. Till resultatet, att filmen blev så bra, bidrog också Raymond Chandler, som skrev ett första utkast till manus (men sedan slutfördes arbetet av Ben Hecht), och fotografen Robert Burks, som Hitchock samarbetade med i flera av sina filmer.

Den lite godtrogne hjälten, som intet ont anande låter sig dras in i det som alltså blir en mardröm, är Guy Haines (Farley Granger), som försörjer sig som professionell tennisspelare. Guy vill gärna skiljas från sin fru Miriam (Laura Elliot), men trots att hon är notoriskt otrogen, vägrar hon – främst av ekonomiska skäl – att släppa honom. Att Guy vill ha skilsmässa beror nu inte bara på hustruns beteende utan också på att han själv är kär i Ann Morton (Ruth Roman). Att Ann är dotter till en senator (Leo G Carroll) gör inte situationen mindre komplicerad – och värre blir det när den andre huvudpersonen kommer in i handlingen.

Han heter Bruno Anthony och spelas mästerligt av Robert Walker.

De båda herrarna möts av en slump på ett tåg. Bruno ter sig först som en osedvanligt pratsam beundrare av sportidolen Guy, men pratar och gissar sig snart fram till Guys aktuella problem i privatlivet. Han erbjuder sig därför att helt sonika mörda Guys fru Miriam. Som motprestation ska Guy mörda Brunos far (i filmen spelad av Jonathan Hale). Eftersm ingen av herrarna har något motiv för att utföra det mord som faller på just hans lott och eftersom de ju själva kan skaffa sig alibi när den andre utför ”hans” mord, blir de här morden helt omöjliga att lösa för polisen, menar Bruno.

Guy reagerar närmast som vem som helst skulle ha gjort när han möter en pratsam galning men begår misstaget att inte ta det hela tillräckligt på allvar för att bestämt och entydigt säga nej. Och så börjar mardrömmen. Bruno mördar verkligen Miriam.

Det partiet hör till de mest spännande och dessutom filmiskt mest raffinerade i ”Främlingar på tåg”. Miriam går med två av sina uppvaktande manliga vänner på Tivoli. Spänningen trissas upp av att vi ser Miriams ben, förföljda av ett par mansben. Kulmen sker på en ö inne på tivoliområdet, där Bruno för ett slag lyckas bli ensam med Miriam och då stryper henne; vi ser för övrigt mordet som en spegling i hennes tappade glasögon.

Bruno, mannen bakom den förment oknäckbara mordgåtan, visar sig nu vara mycket mindre diskret än det lät på tåget. Han börjar dyka upp i Guys liv, allt mer dumdristig, allt mer påträngande: Han har ju gjort sin del av jobbet – när ska Guy uppfylla sin del av det som Bruno anser var en ingången pakt?

Tillvaron blir allt mer svettig för Guy, som nu dessutom bevakas av polis. Av ett samtal med Brunos mamma förstår han att mamman (Marion Lorne) om inte själv riktigt lika galen som sonen åtminstone är helt fixerad vid att skydda denne. Och ett nattligt besök hos Brunos pappa i avsikt inte att mörda honom utan att tala med honom om sonen ändar bara i att Bruno, inte pappan, finns hemma – Bruno har velat pröva Guys pålitlighet.

Upplösningen, där de borttappade glasögonen åter spelar en roll, sker också den på tivolit, närmare bestämt på och under tivolits karusell, som skenar likt Brunos galenskap. Här har Hitchcock åter igen åstadkommit ett av sina thrillerslut, gastkramande ända till dess att mördaren, Bruno, avslöjas i närvaro av polisen.

2 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Beundrar din förmåga att skriva inspirerat och intressant om filmer, böcker musik m.m. Nu har du åter inspirerat mig att se en som det verkar spännande film. På samma sätt har du fått mig att anteckna att Maria Larssons eviga ögonblick är en film som jag bara måste se.
    Tack för en trevlig och bra blogg.
    Bästa hälsningar
    Margit

    Comment by Margit Lihuvudh — 2009 01 21 19:05 #

  2. Till Margit Lihuvudh: Tack! Jag har tidigare i livet varit flitig skribent, även recensent, på olika kultursidor. Men just film hör till det jag har skrivit minst om.

    Comment by Enn Kokk — 2009 01 21 21:38 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^