Blod är inte alltid tjockare än vatten

Alfred Hitchcock använde sig ofta av litterära förlagor när han gjorde sina filmer. ”Skuggan av ett tvivel” (”Shadow of a Doubt”, 1943) hade inte någon redan publicerad roman eller novell som förlaga, men historien skrevs av en författare på begäran av Hitchcock: Thornton Wilder (1897-1975) var en känd dramatiker och romanförfattare, men ”Shadow of a Doubt” skrev han åt Hitchcock på dennes initiativ.

Det finns obekräftade rykten om att ”Skuggan av ett tvivel” skulle ha varit Hitchcocks egen favorit bland alla de filmer han gjorde, och visst är den högst sevärd, men den saknar kanske den nerviga spänning som utmärker flera andra av hans mer berömda filmer. Ändå är jag glad över att den finns med i den serie hitchcockfilmer som just nu säljs tillsammans med Aftonbladet – jag hade inte sett den förut och fick nu en push att köpa den. Eller rättare sagt: min hustru köpte den, eftersom vi hittills har köpt samtliga filmer i den här serien.

Jag är tillräckligt gammal för att i tonåren ha sett rader av amerikanska svart-vita gangsterfilmer, och jag får genast igenkänningsreflexer när jag i filmens början ser Charles Oakley (Joseph Cotten) på en säng, bredvid vilken det finns en osannolik mängd kontanter. Stämningen av déjà-vu förstärks sedan när jag ser två man – gangsters eller detektiver?, men de visar sig snart vara detektiver – vaka över huset där han är inneboende: Jack Graham (Macdonald Carey) och Fred Saunders (Wallace Ford).

På klassiskt sätt försöker Charles Oakley undkomma genom att ta tåget från New York till Santa Rosa i Californien. Där bor hans syster Emma Newton (Patricia Collinge), gift med banktjänstemannen Joseph Norton (Henry Travers) och inte minst deras dotter, Charles’ namne Charlotte ”Charlie” Newton (Teresa Wright). Till den trivsamma lokalatmosfären där bidrar i hög grad också ”Charlies” yngre syster Ann (Edna May Wonacott) och lillebror Roger (Charles Bates) samt dessutom också grannen Herbie Hawkins (Hume Cronyn), deckarentusiast liksom ”Charlies” pappa.

”Charlie” har gripits av svår längtan efter sin beundrade morbror och får, när hon själv ska skicka ett telegram för att be honom komma och hälsa på, i stället ett meddelande från honom: Han tänker komma och bo hos dem! ”Charlie” avstår mer än gärna sitt eget rum åt sin älskade morbror och flyttar därför ihop med sin lillasyster.

Joseph Cotten spelar sin roll mycket väl, en person som till att börja med charmar hela familjen Newton, inte minst den lite blåögda ”Charlie”. Morbror Charles har med sig presenter åt alla i familjen Newton, åt ”Charlie” en mycket fin smaragdring. Han väcker inte familjens men väl filmpublikens undran, när det visar sig att han kan sätta in en mycket stor summa pengar i den lokala bank, där pappa Newton arbetar.

Men morbror Charles går inte säker heller i Santa Rosa. De två detektiverna har åter spårat honom, tar sig till och med in i det newtonska huset, förebärande att de håller på med en sociologisk undersökning om den amerikanska medelfamiljen och att de därför måste få intervjua alla medlemmar i hushållet (inklusive morbror Charles), ta bilder och så vidare. I takt med att marken åter börjar gunga under Charles’ fötter, visar han också mer och mer av en annan och mörkare sida av sitt jag: han får raserianfall som han inte tycks kunna behärska.

Marken börjar gunga också under fötterna på ”Charlie”: Dels upptäcker hon att Charles’ egendomliga lek med hennes småsyskon har lett till att en sida i pappans tidning har rivits ur – och när hon återfinner den i Charles’ papperskorg, läser hon om ett ouppklarat mord på en gammal dam, vars initialer stämmer överens med dem hon, förbryllad, hittade i den ring hon fick av Charles. Dels blir hon, till att börja med motsträvigt, förtjust i den ene av de båda detektiverna, Jack, som jagar hennes morbror.

Steg för steg går den hemska sanningen upp för henne: Hennes älskade morbror är inte bara mördare utan seriemördare; av detektiverna får hon veta att han har specialiserat sig på att mörda rika änkor. Mitt i alltihopa råkar hon själv ut för den ena oförklarliga olyckan efter den andra: ramlar nerför en trappa som tidigare inte har visat några defekter, blir inlåst i garaget, där familjens bil spyr ut giftig avgas.

Morbror Charles får ett andrum i och med att polisen, felaktigt, får upp ett annat spår och meddelar då, att han ändå ska flytta från Santa Rosa. Han ska ta tåget därifrån, och då – mot filmens slut – lägger Hitchcock dit den där gastkramande scenen, som vi förväntar oss i hitchcockfilmer: Morbror Charles släpper inte av ”Charlie” från tåget som börjar gå; han tänker strypa henne, eftersom hon vet för mycket om honom. ”Charlie” kämpar förtvivlat för sitt liv – och så blir det så att morbror Charles faller ut genom den öppna tågdörren och slår ihjäl sig. vilket framgår av den avslutande begravningsscenen.