Serienovell av Mats Jonsson

Mats Jonsson (född 1973) är en svensk serieskapare som jag har följt länge, bland annat genom Galago. Han är en lite knepig tecknare med en stil som ständigt får en att undra, om det rör sig om medveten naivism eller bristfälligt handlag med tuschpennorna. Jag har dock lockats av de självbiografiska beskrivningarna bland annat av barndomens Kramfors, en miljö som inte är helt obekant för mig.

De här självbiografiska skildringarna i romanformat, där Mats Jonsson alltid är Mats Jonsson, har också haft andra poänger; de har till exempel inte förhärligat honom själv.

Nu framträder han i mindre format. Hans ”I detta satans rum” (Ordfront Galago, 2008) inleder Galagos nya ”Svarta serien”, som har novellformat – två album av olika serieskapare ska ges ut per år.

Också den här serienovellen har Mats Jonssons sedvanliga karaktäristika: den märkliga men samtidigt mycket speciella tecknarstilen och så det starkt biografiska elementet med Mats Jonsson själv som huvudfigur.

Men på två punkter skiljer den här historien sig från det jag tidigare har läst av Mats Jonsson:

Miljön är radikalt annorlunda – vi befinner oss i London, på ett studenthotell, dit Mats Jonsson mycket riktigt åkte 1994 för att tillsammans med andra svenskar gå på journalistkurs.

Handlingen, med gruppdynamik som både föder aggressioner och attraktioner och så förstås den vanliga mixen av supande, spyor och hångel, är väl inte så olik det vi tidigare har mött hos Mats Jonsson, men det kortare formatet tycks ibland ha utgjort en hämsko för seriens skapare.

Slutets snopna konstaterande av vad vår hjälte missade är dock inte så oävet.

Stig Lindberg illustrerar Lennart Hellsing

Vår dotter Kerstin är starkt intresserad av design och porslin och publicerar på sin blogg då och då bilder av serviser med mera som har sitt ursprung i den tid då hennes föräldrar var unga. Här om dagen uppstod det, med utgångspunkt i att hon hade med någon del av Stig Lindbergs Gustavsbergs-servis Berså på sin blogg, också en minidiskussion om både den och annat från den här epoken, som både jag och Kerstin (och många med oss) är förtjusta i.

Jag påminde där om att KF under lång tid ägde Gustavsberg, knöt många av Sveriges bästa formgivare till fabriken och spred deras produkter i stor skala genom de välförsedda porslinsavdelningarna på Forum- och Domus-varuhusen. Mottot var ”vackrare vardagsvara”, och konsumentkooperationen lyckades under den här perioden sprida mycket fina serviser också till många hem som inte hade någon tradition av att vardagsföremålen i köket skulle vara vackert formgivna.

En annan liknande pionjärinsats gjorde KF när det gäller barnböcker. KF drev Rabén & Sjögren, som med Astrid Lindgren i ledningen blev Sveriges ledande barn- och ungdomsboksförlag. Många av de djärvt nytänkande barn- och ungdomsboksförfattarna publicerades av Rabén & Sjögren och gjorde, när de vann allt fler läsare, det här förlaget till det både stora och kvalitativt medvetna barn- och ungdomsboksförlaget.

En av de här stora nyskaparna var Lennart Hellsing, som med Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, Opsis Kalopsis och de andra bröt helt ny mark i den svenska barnlitteraturen.

Här om dagen påmindes jag också om att det förekom intressanta former av korsbefruktning mellan de nämnda delarna av KFs verksamhet. Min hustru hittade, undanstoppade i ett skåp, en bunt böcker, ursprungligen tänkta att ges till mig i samband med fars dag, jul eller vad det nu kan ha varit. Bland de upphittade böckerna fanns Lennart Hellsings ”Musikbussen” med illustrationer av Stig Lindberg. Den är utgiven år 2006 av Rabén & Sjögren, men det framgår att första upplagan utkom redan 1948.

Historien är så där halsbrytande fantasifull som man väntar sig av Lennart Hellsing. Musikbussen är stor och röd och heter Bravo. I den bor det en jättestor familj. ”Pappan kör den. Mamman bestämmer vart den skall köra. Dessutom bestämmer hon var den ska stanna.” Det här paret har tjugo barn, alla tvillingar, vilket betyder betyder tio tvillingpar.

Alla ungarna utom de två minsta musicerar. De spelar samtidigt men dess värre inte samma låt. De minsta tvillingarna, Knips och Knops, som är för små för att spela lyckas i stället gång på gång kvadda instrumenten för de övriga. Men vi ska väl inte dra hela den ganska långa historien ända fram till dess att pappan mot slutet får hela ungskocken att samspela.

Stig Lindberg illustrerar den här berättelsen ömsom i fyrfärg, ömsom i svartvitt. Hans illustrationer lägger till kvaliteter till texten, som till exempel när han låter tvillingarna Knut och Margret som spelar trumpet göra det i var sin byrålåda eller som när man ser minstingarna Knips och Knops krypa under bordduken till sin hemliga stad under bordet.

Den här boken får väl ses som en förövning till det större och mer välkända samarbetet mellan Hellsing och Lindberg i boken om Krakel Spektakel från 1952.