Om kärlek som slutar i förnedring och hat

Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) är en författare som jag med stort nöje har läst genom åren; jag tror att jag både äger och har läst samtliga böcker av hans hand. Han är mycket skicklig både som romanförfattare och som novellist. Till hans stora popularitet har säkert hans frodiga och ofta mycket underhållande berättande bidragit, men i botten på ett stort antal av hans berättelser finns förstås allvar, ja rent av tragedi.

Det sist nämnda gäller inte minst hans roman från 1937, ”Bokhandlaren som slutade bada”, den som Jarl Kulle gjorde en högst sevärd film av 1969.

Den i yngre år av sin mor hårt beskyddade Jakob hindrades därigenom att knyta band till det motsatta könet. Också efter moderns död, när han har blivit den lilla ortens bokhandlare (Jakob Bokhandlare som i filmen spelas av Allan Edwall) umgås han främst med andra herrar, kunder i hans bokhandel, bland dem korpralen och takläggaren Krakow (Jarl Kulle), snickaren Grelin (Fritiof Billquist), skräddaren och positivspelaren Stickselius (Nils Eklund), stationsskrivaren Trolle (Olof Bergström) samt ortens biertappare, spelad av Gunnar Knas Lindkvist. De här herrarna har en egen ritual: Under sommarhalvåret badar de nakna i ån; deras nakenhet skrämmer bort anständiga damer på promenad, allt medan de under halsande av öl, kyld i ån, lyssnar på högläsning ur någon bok, medförd av Jakob Bokhandlare.

Vi ser ett manligt kotteri, utan homoerotisk laddning. De flesta i det här gänget har säkert hustru och kanske även andra erotiska erfarenheter av det motsatta könet, men Fritiof Nilsson Piraten skriver om en tid då män och kvinnor levde i mycket mer åtskilda sfärer än de gör i dag.

Det här illustreras av den inledande historien om den för övrigt gifte Krakows utflykt till Stockholm i avsikt att träffa (och lägra; som lockemedel medför han en azalea) en ungdomskärlek, Sabina – som dock visar sig ha flyttat. Den kostliga handingen som därvid utvecklar sig överlåter jag åt bokläsarna och/eller filmtittarna (filmen finns på DVD) att själva ta del av.

Också in i Jakob Bokhandlares liv kommer det, sent omsider, en kvinna. Granne med honom bor Elim Svensson ”Krusenstolpe” (fullkomligt suveränt gestaltad, en smula lemmalytt, av Ingvar Kjellson). Hem till honom från Antwerpen kommer överraskande hans syster, numera med namnet Amélie Arbel (Margaretha Krook). Jakob Bokhandlare blir omedelbart betuttad i de yppiga former han kan se under hennes kanske inte alltid så smakfulla kläder. I relativt sen ålder i livet gifter sig Jacob med henne, och hon flyttar in i hans hus.

Erotikens fröjder förbyts sen till något som i slutändan måste betecknas som ett inferno. Att Amélie inte direkt har varit någon blyg viol uppenbaras för Jacob, och Jacob – och vad värre är, hela samhället – får reda på att Amélie har tjänat ihop sina sparade slantar på bordell. Amélie dränker den belägenhet hennes tidigare liv (eller i vart fall den allmänna kunskapen om det) har försatt henne i med starka drycker, och bland annat under intryck av dessa utbyts giftigheter. Till slut låter Jacob mura en mur, som skiljer deras halvor av huset åt.

De lever åtskilda; Jacob tål inte ens att höra oväsendet han ibland hör från andra sidan muren och överröstar det då genom att spela kornett. Till slut dör den allt fetare och mer försupna Amélie, och Jakob, som inte ens har varit med på begravningen, beställer en gravsten med texten ”Måtte jorden vila lätt under henne”.

När Jakob själv senare ligger på sitt yttersta, berättar han varför han själv under de där striderna med Amélie svek sina vänner och slutade bada i ån. Nej, det var inte främst för att han skämdes över hustrun och hennes förflutna. Men det var så att en av deras handgripliga mellanhavanden hade slutat med att hon, när hon hade slagit honom i huvudet, fick honom att med baken törna mot den glödheta järnkaminen, varvid texten på kaminluckan, Potiphar, brändes in i hans ena skinka. Den som i större utsträckning än dagens unga kan sin bibel, inser därvid genast vilka associationer begreppet Potiphars hustru väcker.

När han visar upp ärret, inser man dock, att han för länge sedan kunde ha återupptagit vanan att bada i ån tillsammans med kamraterna. Ärret har med åren läkts, men framför allt hade Jakob bortsett från att Potiphar var ganska svårläst för omgivningen, eftersom det hade bränts in i baken så att säga baklänges.