Bob Dylan som radiovärd

Vår son Matti är en genommusikalisk person: spelar mängder av olika slags gitarrer och nu även den mandolin som ursprungligen var min pappas, sjunger, skriver sångtexter, komponerar, spelar i ett eget och ibland också andras band, finns på några skivor.

I vår stora skivsamling har han hittat artister och band som har blivit också hans favoriter, och omvänt har han lett sin gamle farsa till att göra nyupptäckter. Lite speciellt är det att far och son trots åldersskillnaden så pass ofta har gemensamma nämnare inom musiken.

En av dessa är att vi båda gillar Bob Dylan.

Alltså hade han hittat en perfekt julklapp till mig, dubbel-CDn ”Theme Time Radio Hour With Our Host Bob Dylan” (Ace CDHC2 1202, 2008). Det handlar alltså inte om någon skiva med Bob Dylan själv utan om låtar han har valt ut och spelat i en serie radioprogram.

Den som har läst Bob Dylans memoarer vet redan en hel del om de mycket mångsidiga musikaliska influenser som har präglat honom. Vi som är insnöade på Dylan vet dessutom att han aldrig har dragit sig för att låna, ibland på gränsen till stjäla material från andra musikmakare, vilket man som lyssnare är beredd att förlåta mot bakgrund av att Dylans versioner alltid lägger till en ny dimension.

Jag tänker inte analysera det här låturvalet för radio från den utgångspunkten. Konstaterar bara att Dylan under 1950- och 1960-talen som många i hans ålder lyssnade på mängder av artister och låtar av olika slag, av allt att döma dessutom i radio också hörde musik från 1930- och 1940-talen spelas. Eftersom åldersskillnaden mellan oss inte är särskilt stor – jag är född 1937, han 1941 – känner jag starkt för vad han har plockat fram ur skivhyllorna. Inte så att jag har hört alla de här artisterna och låtarna – urvalet har en omisskännligt amerikansk slagsida, och långt ifrån allt av det han spelar kunde på den tiden höras också här i Sverige. Men genrerna har, ibland med lite fördröjning, haft sina storhetstider även här: blues, rythm ’n blues, tidig rock ’n roll, pop, country, reggae, soul…

Lite extra kul blir det här av att Dylan ofta väljer att spela låtar med artister som aldrig har fått någon plats i något Music Hall of Fame; här finns till och med exempel på stjärnor som lyste bara en enda gång och sedan slocknade.

När jag nu avslutningsvis namnger några artister och låtar på de här CDna, finns där – märker jag – en övervikt för mer kända namn, vilket väl kan ha att göra både med att de kanske faktiskt är bättre men också för att det inför läsare som inte själva har hört de här båda skivorna känns meningslöst att rabbla namn på mängder av artister de aldrig har hört talas om.

Men jag måste göra några undantag. Jag gillade till exempel ”Pistol Packin’ Mama” med Al Dexter & His Troopers (1942), ”Take It Away Lucky” med Eddie Noack, ”I Drink” med Mary Gauthier (2005), ”How High the Moon” med Slim Gaillard (1959), ”I’d Rather Drink Muddy Water” med The Cats And The Fiddle (1939) och ”Ay Te Dejo En San Antonio” med Santiago Jimenez, texmexmusik med dragspel från 1986.

Bland mer kända namn vill jag nämna pianisten och sångerskan Betty Hall Jones med ”Buddy Stay Off the Wine” (1949), Memphis Minnie ackopanjerad av Little Son Joe med ”Me And My Chauffeur Blues” (1941), The Stanley Brothers med ”If I Lose” (1961), Sister Rosetta Tharpe with The Sun Price Trio med ”Don’t Take Everybody To Be Your Friend” (1947), Memphis Slim med ”Mother Earth” (1959), Jack Teagarden’s Chicagoans med ”Stars Fell On Alabama” (1943), Merle Haggard & The Strangers med ”Mama Tried” (1968) och Dinah Washington med ”Big Long Slidin’ Thing” (1954).

Åtskilligt annat kunde och borde nämnas; de båda CDna innehåller sammanlagt 49 spår.

Men lyssna själva och hitta era egna favoriter!