Georg Riedel talade om barnen i Gaza

13 januari 2009 12:12 | Barnkultur, Film, Musik, Politik | 28 kommentarer

I går kväll såg Birgitta och jag som så många andra Guldbaggegalan i TV. Det är intressant att få nyfikenheten väckt för så många nya svenska filmer – en snabb koll av biorepertoaren visade dock att ”Maria Larssons eviga ögonblick” inte går på någon biograf i Uppsala.

Av de prisbelönta vid galan var det särskilt en som fick mitt hjärta att slå några extra slag, Georg Riedel som tilldelades Gullspiran för enastående insatser inom barnfilmen. Jag har tidigare skrivit om Georg och hans insatser som musikmakare bland annat till filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser. Till exempel hans ”Idas sommarvisa” torde, med rätta, av de flesta uppfattas som något av det svenskaste som finns.

Men Riedel själv är inte svensk från början. Hans familj kom hit från Tjeckoslovakien. Pappan var tysk, mamman judinna.

Säkert var det inte många som tänkte på just detta, när han i går i sitt tacktal begagnade tillfället till att påminna om de marterade barnen i dagens Gaza. Men det var strongt gjort vid ett sådant här tillfälle – och det uppskattades mycket att döma av de stormande applåderna.

För mig är det inte förvånande. Jag vet att Georg med stolthet har kallat sig socialist och att han gärna, och av övertygelse, spelade bas i Dompans band under Olof Palmes valturnéer och vid socialdemokratiska partikongresser. Åren tycks inte ha fördunklat hans radikala sinne.

Av en slump får jag just i dag in en länk på min blogg, från en franskspråkig blogg skriven av en för mig okänd marockansk jurist, Ibn Kafka. Han citerar, med ett vänligt omdöme om mig och med länk till min blogg, Olof Palmes berömda jultal från 1972. Texten presenteras både på svenska och i fransk översättning.

”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som pågår i Vietnam är en form av tortyr.

Det kan inte finnas militära motiv för bombningarna. Militära sagesmän i Saigon har förnekat att det skulle pågå en nordvietnamesisk uppladdning.

Det kan inte rimligen bero på vietnamesernas halsstarrighet vid förhandlingsbordet. Motståndet mot oktoberöverenskommelsen i Paris kommer – som New York Times påpekar – framför allt från President Thieu i Saigon.

Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk.

Därför är bombningarna ett illdåd.

Därav finns det många i modern historia.

De förbinds ofta med namn. Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka.

Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu finns ytterligare ett namn att foga till raden.
Hanoi – julen 1972.”

Till den här listan lägger han själv ”Gaza, janvier 2009″.

Länk till den citerade bloggen hittar du här.