Socialdemokratiska och andra meningsyttringar om övervåldet i Gaza

14 januari 2009 16:16 | Politik | 11 kommentarer

Styrelsen för Socialdemokraterna i Uppsala antog den 13 januari följande uttalande om kriget i Gaza. För ytterligare kommentarer, kontakta Peter Gustavsson på 070-638 10 75.

”Det är med stor sorg, smärta och avsky vi tagit emot de senaste veckornas nyheter från Gaza. Det finns ingen ursäkt för det besinningslösa våld den israeliska armén utsätter den palestinska civilbefolkningen för.

Varannan person i Gaza är ett barn. Gazaborna är inspärrade i ett getto och har ingenstans att söka skydd när Israel bombar och beskjuter deras hus, skolor och religiösa byggnader. Angriparen använder vapen som är förbjudna enligt internationella konventioner och attackerar skolor, FN-personal, ambulanstransporter och sjukhus. Därför är Israels folkrättsvidriga anfallskrig oförsvarbart.

Majoriteten av Gazas invånare är flyktingar från palestinska byar och städer som erövrades av Israel vid statens bildande 1948. Flyktingarna, deras barn och barnbarn har väntat på att få återvända till sina hem i mer än sextio års tid. Trots att FN antagit åtskilliga resolutioner om palestiniernas rättigheter till en egen stat och flyktingarnas rätt till återvändande så har omvärlden aldrig satt det tryck på Israel som krävs för att få landet att följa dessa resolutioner.

När siffrorna på skadade och dödade i Gaza nu stiger för varje dag, ser vi konsekvenserna av flera år av felaktiga beslut från USAs och EUs sida. I stället för att respektera det palestinska folkets demokratiska val, valde man att isolera den palestinska regeringen. Resultatet blev ekonomisk kollaps i de palestinska områdena, inbördeskrig mellan de två ledande palestinska rörelserna och en fullständig isolering av Gaza som omöjliggjorde ett vanligt liv i området och ledde till en skriande brist på mat och mediciner. Detta stärkte de militanta krafterna, såväl i Palestina som i Israel.

Det tänkande som länge präglat socialdemokratins syn på utrikespolitiken – idén om gemensam säkerhet – är mer aktuell än någonsin i en värld där rädslan för Den Andre breder ut sig och paralyserar oss i ett tillstånd av evigt krig mot terrorismen. Arbetarrörelsens hållning bör präglas av den grundläggande insikten att ingen är trygg om inte alla är trygga, att det enda sättet att förebygga konflikter på lång sikt är genom samarbete, dialog och social utjämning.

Vi fördömer Hamas’ raketbeskjutningar, och uppmanar samtliga palestinska grupper att ställa sig bakom en uppgörelse om eldupphör och att arbeta för en rättvis fred. Som den starka parten i konflikten, och som ockupant av Gaza och Västbanken sedan mer än fyrtio år tillbaka, bär Israel huvudansvaret för att få till stånd en fredlig lösning. En förutsättning är att Israel upphör med sin militära invasion – den ger inte säkerhet utan göder extremism och fundamentalism.”

* * *

Här i Uppsala har Missionskyrkan länge spelat en viktig roll som en plats för diskussioner om konflikten mellan israeler och palestinier. Nu arrangeras tre program om denna:

1. Vart går Israels barn?

Torsdagen den 15 januari klockan 19.00 i Missionskyrkan
Samhällsdebattören Bernt Jonsson diskuterar det kommande israeliska valet och dess konsekvenser för möjligheterna att lösa den israelisk-palestinska konflikten.

2. Palestinskt motstånd
Onsdagen den 18 februari klockan 18.00 (!) i Missionskyrkan
Per Gahrton – författare, politiker och ordförande i Palestinagrupperna i Sverige och som nyligen kommit ut med boken Palestinas frihetskamp – talar om utsikterna att lösa den israelisk-palestinska konflikten.
Arr: Missionskyrkan, Palestinska folkets förening och Palestinagruppen i Uppsala

3. On the Road towards Justice and Peace?
Torsdagen den 5 mars klockan 19.00 i Missionskyrkan
Den israeliske ambassadören i Sverige, Benny Dagan, presenterar ett israeliskt perspektiv på den israelisk-palestinska konflikten.

* * *

Oacceptabelt att humanitär hjälp hindras till Gaza

– De senaste dagarnas massiva israeliska attacker mot Gaza har efterlämnat hundratals döda och tusentals skadade, men den humanitära nöden som följer i spåren av detta är långt mer omfattande. I Gaza där människor redan tidigare levde i stor fattigdom och där en stor del av befolkningen är barn innebär de nu dramatiskt försämrade situationen stor risk för liv och hälsa säger Kent Härstedt, biståndspolitisk talesperson (s).

– Gazas isolering där människor lever utan möjligheter till ett normalt liv har försatt människor i fördjupad fattigdom och desperation. Den nu uppkomna situationen där el- och vattenförsörjning, mat och mediciner bara kommer in i området i liten omfattning är oacceptabel.

– Vi socialdemokrater uppmanar Sveriges regering att bilateralt och genom EU ställa krav på Israel att öppna upp en humanitär korridor in till Gaza för att täcka de humanitära behoven.

– Vi kräver omedelbart eldupphör, att Israel omedelbart upphör med sina attacker och att Hamas slutar med raketbeskjutningen av södra Israel. Israel som den starkare parten måste ta initiativ till att fredssamtalen återupptas. Våld kommer att leda till mer våld och denna destruktiva spiral måste brytas. Den aktuella situationen måste leda till att världen framöver visar ett ökat engagemang för att få slut på våld, terror, fattigdom och ockupation avslutar Kent Härstedt.

På Socialdemokraternas hemsida uppmanas läsarna i anslutning till Kent Härstedts uttalande att skänka pengar till de lidande i Gaza genom Olof Palmes internationella center, plusgiro 570-2.

Från snittar till couscous

14 januari 2009 12:27 | Film, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Som vanligt var Birgitta och jag bjudna på trettondagskalas hos Anders Biörck uppe på Uppsala slott. Kalaset har formen av mottagning, gästerna är många och det bjuds på snittar och vin. Som ni väl kan ana, finns många av dem som i någon mening bildar offentligheten i Uppsala och Uppsala län på inbjudningslistan: politiker, folk från näringslivet och kulturlivet, kyrkan och de båda universiteten, journalister – ja, ni kan själva ana. Jag tänker inte rabbla namn, bara nämna att Birgitta och jag hade ett av våra samtal med Sigrid Kahle, som vid en middag snart kommer att upptas i kretsen av hedersupplänningar.

Annars är ju ofta udda och lite personliga möten en stor del av behållningen av den här sortens massarangemang. När vi redan var på väg därifrån – höll på att ta på oss ytterkläderna – kom en dam fram till mig och berättade, att hon på nätet hade hittat en recension som jag hade skrivit av en konsert i Missionskyrkan för ett bra tag sedan. Hon hade gillat det hon läste och sen bläddrat vidare och läst mycket annat också. Det här är ett av sätten att vinna nya läsare.

Jag ska väl för ordningens skull också nämna, att jag redan på väg till Slottet i bussen blev attacherad av en annan dam, som tackade för mina lördagskåserier om Melodikrysset. Så kan man också vinna läsare

När vi anlände till mottagningen på Uppsala slott och skakade hand med värden och värdinnan, skämtade jag vänligt med Anders Biörck: frågade om kvällen skulle bjuda på någon visning av Måns Månssons dokumentarfilm ”H:r Landshövding”, som ju handlar om nämnde Biörck. Nej, det tänkte H:r Landshövdingen inte bjuda på.

När vi senare lämnade mottagningen, styrde vi stegen mot Fyrisbiografen i avsikt att se en film. Fyris visade sig faktiskt visa ”H:r Landshövding”, men vi hade redan beslutat oss för att se en annan film, Abdellatif Kechiches ”Couscous” (”La graine et le mulet”). Det är en prisbelönt film. Den fick juryns stora pris, Marcello Mastroiannis pris för bästa nya skådespelersks, publikens pris, kritikernas pris och Fiprescipriset vid filmfestivalen i Venedig 2008. Vid den franska Césargalan 2008 prisades den som bästa franska film samt för bästa regi, bästa originalmanus och bästa debutskådespelerska. Vi var åtta-tio personer i salongen – övriga uppsalabor har uppenbarligen inte begripit vilken fin film det här är.

I både Frankrike och Italien prisades alltså debuterande skådespelerskan Hafsia Herzi för filmrollen som Rym. I filmens handling fungerar den här unga flickan som en motor, finner på idéer, tar sig förbi svårigheter, när det gäller att föra gamle Slimanes (Habib Boufares) dröm i hamn. I ett avgörande skede i den processen gör hon också en fantastisk insats som magdanserska.

Som man kan förstå av detta och av namnen, utspelar sig det här dramat bland människor som hör hemma i Frankrikes stora arabiska befolkning, den som har sina rötter i det före detta franska Nordafrika. Dessutom är filmen en skildring av en väsentlig del av vår tids proletariat, invandrarna. Slimane har i årtionden slitit med sitt jobb i hamnen, närmare bestämt den i Sète i Sydfrankrike. Vid 61 års ålder, när han inte längre orkar hålla uppe tempot som förr, tvingas han sluta. Habibs Boufares’ gestaltning av Slimane – tystlåten butterhet, ett lite vemodsfyllt accepterande av ödet – lämnar inte mycket övrigt att önska.

I filmens början – bland annat under loppet av ett utdraget familjekalas på couscous – får vi lära känna hans stora familj. Han har både en exhustru och en hustru, båda med barn. Vi möter trångboddhet, svårigheter, äktenskapliga slitningar, mänskliga brister – hans söner i den första kullen skildras verkligen inte som några dygdemönster. Till det djupt sympatiska med den här moderna proletärskildringen hör just att de personer som skildras inte heroiseras.

Dock när Slimane en gammal dröm: att starta en couscousrestaurang nere i hamnen, ett mönster man känner igen också härifrån Sverige, där ju många invandrare tvingas starta egna företag för att kunna försörja sig. Han har visserligen ett avgångsvederlag som startkapital, men när han möter hela raddan av hinder – krav på tillstånd. hamnplats, svårigheter att få lån – är det unga Ryn som kämpar vidare, hittar utvägar, aldrig tappar modet.

Viktigt för utfallet är också att hela den vittförgrenade familjen beslutar sig för att stödja Slimane och också ställer upp för att ställa i ordning den gamla skorv som Slimane har köpt för avgångsvederlaget för sitt nya ändamål. Och se: en riktigt vacker restaurangbåt växer fram. Ur detta föds idén att bjuda in alla de bestämmande och tongivande i staden till en storslagen invigningsfest, detta för att sedan förhoppningsvis få alla de fortfarande inte utbekomna tillstånden.

Det hela börjar lysande, med drinkar och arabisk musik exekverad av vänner till familjen. Publiken är förtjust, också över det som först serveras.

Sen, på gränsen till succén, kommer katastrofen: couscousgrytan är borta, försvunnen i tomma intet verkar det som. Vi i publiken vet redan vad som har hänt: den värsta slashasen till son har fått ett telefonsamtal från älskarinnan och har helt enkelt försvunnit med bilen i vars bagageluckan couscousgrytan förvarades. När sanningen så småningom går upp för Slimane och de andra, svarar sonen inte heller på mobilen – han har för säkerhets skull stängt av den. Pappa Slimane tar per skoter upp jakten efter den försumlige sonen.

Under tiden gäller det att hålla gästerna lugna och på gott humör. De serveras alkohol av de mest skilda slag. Orkestern spelar och spelar. När allt hopp nästan är ute, gör Rym sitt utdragna men bejublade magdansnummer.

Medan detta pågår blir vi i publiken och säkert också pappa Slimane allt mer nervösa. Slimane jagar runt på motorvägen, besöker också den förrymde sonens hustru som nu, inför honom, i hämningslös gråt häver ur sig allt hon har utsatts för. När Slimane kommer ut igen, har hans skoter stulits av tre unga huliganer, förmodligen invandrare liksom han själv. De retar honom, får honom att springa efter dem gata upp och ner, allt förgäves. Till slut ser vi honom sjunka ner på en nattlig gata, med händerna tryckta mot det gamla och utslitna hjärtat.

Medan Rym på restaurangbåten just håller på att avsluta sitt evighetslånga magdansnummer, ser vi hennes mor anlända med en jättelik ny gryta couscous.

Just i det här ögonblicket klipper Abdellatif Kechiche av filmens handling. Eftertexterna börjar rulla.

Vi får aldrig veta om gästerna till slut blev nöjda, om Slimane fick sina tillstånd eller ens om han fortfarande var vid liv, så att han kunde få de där tillstånden.

Det här är en ovanlig film, ovanligt bra också, möjligen med anmärkningen att den kunde ha gjorts aningen kortare. Så varför inte gå och se en fransk-arabisk film för ovanlighetens skull?