En vecka i kulturens tecken

25 januari 2009 14:23 | Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Ingen som läser den här bloggen kan väl ha missat att jag är starkt intresserad av kultur. Dessutom är jag kulturpolitiker: sitter som representant för Socialdemokraterna i kulturnämnden i Uppsala.

I tisdags kväll var jag i den senare egenskapen på Lilla Teatern, en förnämlig scen för barnteater – men den här gången inte för att tillsammans med något barnbarn se en föreställning utan för att lyssna på de många fria dans- och teatergrupperna i Uppsala. Jag sitter själv i det av kulturnämndens utskott som bereder frågor om anslag till de här grupperna, och jag konstaterade i ett inlägg att pengarna inte tillnärmelsevis räcker för att i tillräcklig utsträckning stödja allt det som borde stödjas. På den rödgröna sidan är vi överens om att de här anslagen borde höjas. Detta inte sagt främst i polemik mot de borgerliga politikerna i kulturnämnden. Dock finns det högre upp i deras partihierarkier några riktiga proppar, som aldrig ser något gott med kulturpolitik.

Kvällen därpå var jag på gruppmöte med oppositionen (s + v + mp) i kulturnämnden. I vår grupp har vi ett utomordentligt gott samarbete mellan de rödgröna partierna; vi resonerar oss alltid samman, agerar aldrig separat. När vi diskuterade biblioteksservicen i norra och östra Uppsala, citerade Vänsterpartiets representant något jag hade sagt vid ett tidigare tillfälle: I kulturpolitiken finns det, så fort någon utvidgning är på förslag, en tendens att bete sig som det måste handla om ett nollsummespel: Bygger man något nytt, måste åtminstone en god del av finansieringen ske genom besparingar på någon annan front.

Gruppmötet hölls på Biotopia, det som förr hette Biologiska museet. Vi i kulturnämnden lät momentant stänga Biologiska museet, beläget i Vasaparken, för om- och tillbyggnad. I oktober 2007 nyöppandes det, nu under namnet Biotopia. Publiksiffrorna för 2008 överträffade alla förväntningar: 55.000 besökare (mot förväntade 30.000) hittade dit – och ser dessutom ut att återkomma. Naturligtvis är det många skol- och förskoleklasser som kommer till Biotopia för att delta i olika aktiviteter, se på dioramorna med mera. Men hela 75 procent av besökarna hör till den kategori som brukar benämnas allmänheten. På helgerna kommer det helt naturligt många barnfamiljer till Biotopia, och många av de här familjerna återvänder helg efter helg, berättade museichefen, Dag Eriksson, för oss.

En liknande nytändning skulle Konstmuseet, otillgängligt beläget uppe på Uppsala slott, behöva. Andra lösningar diskuteras, än så länge främst bland tjänstemännen på kulturkontoret. Även den diskussionen präglas av försiktighet, en hållning som måhända är begriplig mot bakgrund av den hätska diskussion som föregick byggandet av vårt nya fina konserthus, Musikens hus. För egen del är jag dock inte övertygad om att lösningen finns i något befintligt hus som råkar stå till förfogande – ibland ligger huset i fråga inte tillräckligt centralt, ibland är det inte optimalt för just det här ändamålet. Så jag säger: Gör som Kalmar! Bygg nytt, vackert, centralt och ändamålsenligt! Jag är väl medveten om den kommunalekonomiska situationen just nu, men vänta då hellre ett par extra år och få till ett hus som är värdigt både konsten och Sveriges fjärde stad.

I torsdags kväll stod Konserthuset, Musikens hus, på programmet: Birgitta och jag skulle gå på vårsäsongens första konsert i serien abonnemangskonserter med Uppsala kammarorkeseter.

Som vi brukar vid de här konserterna, inledde vi kvällen med att äta middag ute. Den här gången valde vi att äta på KB, Konsertbaren, som ligger på Väderkvarnsgatan snett emot Konserthuset. Det blev kalvytterfilé med rödvinssås, bakad schalottenlök (inte charlottenlök, som det stod i menyn), rödbetor och potatiskaka med getost.

I Konserthuset på Vaksala torg gavs ett program, kallat ”Stjärnsopran”, vilket förstås hade att göra med att konserten hade ett sångligt inslag. För det sångliga stod sopranen Eva Mei, för övrigt gift med kvällens dirigent Gérard Korsten, som 1993 och en tid framåt var Uppsala kammarorkesters förste chefdirigent.

Första delen av konserten ägnades musik av Joseph Haydn (1732-1809). Vi fick allra först lyssna till hans Symfoni nummer 1 i D-dur, komponerad 1758 eller 1759. I den uppskattade jag själv främst andante-partiet. Därefter var det dags för Eva Mei att inta scenen: Hon sjöng, briljant, två operaarior och en konsertaria av samme Haydn. Jag har aldrig hört hans opera ”Orlando Paladino” (1782), men arian ur den, ”Non partir, mia bella face”, var den som gjorde starkast intryck på mig.

Efter pausen spelade orkestern Ludwig van Beethovens (1770-1827) ”Symfoni nummer 3 i Ess-dur” (1803-1804), den så kallade ”Eroica”. Så kraftfull, ibland nästan brutal, som Beethovens musik är, kunde man inte tro att han startade med att ta lektioner av just Haydn, men så är det faktiskt. I det aktuella fallet, ”Eroica”, är dock det här kraftfulla musikaliska angreppssättet begripligt med tanke på att symfonin avsågs spegla franska revolutionens ideal. Uppsala kammarorkester under ledning av Gérard Korsten hade fångat symfonins temperament på pricken, vilket ledde till att lyssnare som likt mig inte har Beethoven bland sina musikaliska husgudar föll platt för framförandet.

Veckan har också rymt många andra kulturupplevelser i form av till exempel filmer och böcker, men till dem ska jag be att få återkomma separat.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^