Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut

6 januari 2009 18:43 | Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut. I morgon bär det i väg till Uppsala igen.

Jag är verkligen inte någon vän av vintern annat som utsikt från ett fönster. Jag vantrivs i kyla, har inte ens riktigt undgått den inomhus eftersom ett stort element har pajat. Motvilligt har jag pallrat mig utomhus: för att handla på Konsum och för att tillsammans med Birgitta visa de två poliser som kom hit vår sprängda brevlåda. Av det senare har jag lärt mig att det inte behövs så stor sprängkraft för att demolera en brevlåda så kompakt som vår – det tryck som uppstår gör jobbet. I dag har hustrun och jag med gemensamma krafter släpat den nya snöslungan till den friggebod som har ersatt den gamla nedbrända, den som bland annat innehöll den förra helt oanvända snöslungan.

Annars har jag hållit mig till stugvärmen (där den alltså har funnits): legat på sängen och läst, sett dvd-film, lyssnat på musik på glasverandan.

Vår glasveranda är något alldeles speciellt. Den byggdes till i samband med vår stora om- och tillbyggnad. Där finns våra två stora gungstolar, för många år sen hemförda från Nicaragua av Birgitta. Och där finns vår ljudanläggning: radio, skivspelare, bandspelare. Det här är ett på många sätt idealiskt rum att lyssna på musik i. Dess kubiska form ger mycket bra ljudspridning. Och det är en extra njutning att, sittande i sin gungstol, läppja på en liten cognac och ta till sig musiken.

En del av den här musiken har jag skrivit om i recensionsform.

Annat vill jag inte skriva om i den formen.

I julklapp från sonen, Matti Dahl, fick Birgitta och jag till exempel en singel, ”Silver”, med Mack (Mack, 2008) där Matti är låtskrivare, sångare och gitarrist. (Övriga som ingår är Rickard Hultberg, elektrisk och akustisk gitarr, Pär Boork, trummor, Kalle Pettersson, basgitarr, och Anders Tukler, keyboards.) De två låtarna, ”Silver” och ”Sesame Street”, kan jag mot bakgrund av det nära förhållande jag har till upphovsmannen knappast recensera, men låt mig ändå nämna en sak som gjorde mig särskilt glad: I den senare låten spelar Matti på den mandolin som han ärvde efter min döde bror Matti Kokk, Stormatti kallad, men som ursprungligen var vår fars.

Ett par av de övriga kvällarna på glasverandan har vi tillbringat tillsammans med den fantastiske unge klarinettisten Martin Fröst, som vi tidigare har hört live på Konserthuset i Stockholm. (Det visade sig sedan, att Fröst har varit skolkamrat i Sollefteå med Bo Strömberg, som är gift med vår dotter Kerstin Kokk.)

Den här gången har vi lyssnat på Fröst på ett par CD som jag köpte i julklapp åt Birgitta.

Den första heter ”Martin Fröst Plays Concertos Dedicated To Benny Goodman” (BIS CD-893, 1998). Tre klassiska kompositörer visar sig ha specialskrivit kompositioner åt Goodman, som också har spelat klarinett i dem: Aaron Copland, Paul Hindemith och Sir Malcolm Arnold. Av de här kompositörerna kom jag tidigt, under gymnasietiden, i kontakt med Hindemith, detta eftersom jag bland mina klasskamrater hade Eje Karlsson, som senare (med det nya efternamnet Kaufeldt) blev försteflöjtist i Stockholmsfilharmonikerna.

Kanske ännu roligare var det att höra Fröst tillsammans med Amsterdam Sinfonietta respektive Vertavo String Quartet spela två verk för klarinett som soloinstrument, ”Klarinettkonsert i A Dur” (KV 622) och ”Klarinettkvintett i A Dur” (KV 581) av Wolfgang Amadeus Mozart (BIS SACD-1263, 2003).

Särskilt klarinettkonserten blev något av ”vår” musik, när Birgitta och jag i mycket yngre ålder, i mitten av 1960-talet, bildade par. Birgitta medförde några få skivor till sitt nya bo, och det här var en av dem. Många kvällar, både då och senare, har vi suttit och lyssnat på Mozarts klarinettkonsert. Det är en så ljuvlig konsert. Jag kan den i huvudet.

Och varje gång jag hör den, som nu i Frösts fina tolkning, väcker den mängder av minnen till liv.

It Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing

6 januari 2009 17:06 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Stora delar av 1970-talets svenska jazzelit spelade på socialdemokratiska partikongresser och på partiets valturnéer. Arne Domnérus och hans sextett (i vilken Georg Riedel spelade bas) turnerade tillsammans med Olof Palme i valrörelsen 1976. Om detta skrev Lena Näslund i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1976 (2 september) under rubriken “Dompan i valrörelsen: – Hoppas vi vinner”.

Dompan deklarerar i artikeln, att det här är ett jobb inte bara för pengar utan av övertygelse:

– Att ta politisk ställning är minsann ingen liten lekgrej, säger han. Jag har tänkt länge på saken och är nu socialdemokrat. Det kändes väldigt riktigt att spela för socialdemokraterna på partikongressen i höstas. Det var första gången jag öppet visade var jag står. Och nu gör jag det igen.

Det visar sig, att det inte bara handlar om hans eget personliga ställningstagande:

– De övriga medlemmarna i bandet ställer också upp. Vi har snackat om att det här engagemanget kan sätta en politisk stämpel på den som inte är socialdemokrat. Jag har fått andra anbud i valrörelsen också, men har avvisat samtliga.

Det här betyder nu inte att jag gillar Dompan och musikerna kring honom främst av politiska skäl. Under mina unga år, före rockmusikens genombrott, var det jazzmusik som gällde. Dansmusiken, den vi lyssnade på eller dansade till i folkparkerna hemma i Njurunda (Värstaparken) eller inne i Sundsvall eller för den delen under de legendariska midsommarfesterna i Juniskär, var företrädesvis swingmusik.

Arne Domnérus (1924-2008) var altsaxofonist, klarinettist och orkesterledare. Hans musik kom jag, som bodde i en liten by utanför Sundsvall, främst i kontakt med via radion. Under 1950-talet (och också under 1960-talet, men då hade jag flyttat till Uppsala) spelade han i Radiobandet. 1967-1978 var han ledare för Radiojazzgruppen, men vid det laget hade jag redan börjat lägga grunden för vår vid det här laget mycket stora skivsamling, också hört honom live.

Birgitta har skaffat en dubbel-CD med Arne Domnérus, ”Memories of You” (Proprius PRCD 2019, 2008), som vi tillsammans lyssnade på i går kväll på glasverandan i Öregrund. Den innehåller inspelningar från 1950-talet, 1970-talet och 1990-talet, och eftersom den till stor del består av jazzstandards av den typ Domnérus har spelat under hela sin musikaliska karriär, ger den en mycket representativ bild av den jazzmusik Dompan och hans bandmedlemmar exekverade.

Men där finns också en del musik som inte hör hemma i den huvudfåran. Tillsammans med Rune Gustafsson på gitarr gör han till exempel Bob DylansBlowing In the Wind”. Tillsammans med Gustaf Sjökvist på orgel gör han ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child”, en negro spiritual – jag vet inte om det kan ha haft någon betydelse att skivbolaget, Proprius, drevs av en broderskapare, alltså en kristen socialdemokrat.

Annat kopplar jag till det samarbete Arne Domnérus hade med internationella storheter som Quincy Jones. Här finns en mycket bra inspelning av Jones’ med fleras ”The Midnight Sun Never Sets”. Den inspelningen är från 1995, då Domnérus samarbetade med en yngre generation jazzmusiker, till exempel Jan Lundgren på piano; vi hör vidare Lars Erstrand på vibrafon.

Samma sättning använder han när han gör en av jazzhistoriens stora slagnummer, Billy StrayhornsTake the A-Train”.

Och det vimlar av sådana nummer på den här skivan: ”Memories of You”, George GershwinsLady Be Good”, ”Jazz Me Blues”, ”Hallelujah”…

Annat, kanske inte lika ofta spelat, låter minst lika bra. Lyssna till exempel på Johnny Hodges’Jeep’s Blues”, där Dompan spelar både altsax och klarinett och backas upp av Bengt Hallberg på piano, Lars Erstrand på vibrafon, Georg Riedel på bas och Egil Johansen på trummor. Jag vill också slå ett slag för ”Things Ain’t What They Used To Be”.

Varför det så ofta låter så förbannat bra är inte lätt att förklara. Kanske finns svaret i den Ellington-låt som börjar ”I Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^