Köttbullar åt barnbarnen – och sen middag på Uppsala slott

30 januari 2009 12:27 | Barnkultur, Mat & dryck, Politik, Ur dagboken | 11 kommentarer

Vår dotter Kerstin behövde avlastning med barnen – hennes man, Bo, var på en överläggning med övernattning i sitt jobb. Helst hade hon velat att Viggo, sex, och Klara, tre, hade kunnat sova över hos oss, men just det gick inte, eftersom vi var upptagna på annat håll i torsdags kväll.

Men morfar och mormor ställer förstås upp, så jag hämtade ungarna på dagis respektive i skolan och hann också laga middag åt dem – köttbullar och potatismos – innan jag vid 17.00-tiden blev avlöst av Dante, kompis till barnens föräldrar. Jag har allt sedan före jul haft nedsatt ork på grund av en segdragen förkylning och dessutom nu en tid haft ont i ryggen, så jag bävade lite inför uppgiften att ta hem ungarna, till fots respektive med buss. Men det gick faktiskt riktigt hyggligt, även om ett parti på vägen bakom skolan var glashalt; lilla Klara drattade på ändan ett par gånger, medan morfar lyckades hålla sig på benen.

Men visst är den här transporten lång och jobbig, inte minst för barnen: dagis respektive skolan ligger i två helt olika riktningar sett från busshållplatsen. I morse steg Birgitta upp vid en helt okristlig tid och tog ungarna den motsatta vägen till vad jag tog dem i går. I morse var ungarna trötta och griniga, berättade hon, och när hon skulle gå med Viggo till skolan efter att Klara hade lämnats på dagis, tappade han vid ett tillfälle helt sugen och bara la sig ner på vägen. Jag förstår honom; det här är en lång väg att gå för en liten kille. Man bör kanske tillägga, att han, när vädret och väglaget är bättre än så här års, brukar cykla. Nå, väl framme i skolan ställde han sig ändå innanför porten och vinkade till mormor så länge hon syntes.

Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig och Birgitta, som gör det här någon gång då och då. Värre är det då för barnen och deras föräldrar, särskilt mamma Kerstin som liksom sina egna föräldrar saknar körkort. För dem är det jag berättar vardag.

Själv åt jag inte köttbullar med barnbarnen; det fick Dante göra. För egen del skulle jag nämligen äta middag på Uppsala slott.

Birgitta och jag var nämligen bjudna till den årliga middagen för så kallade hedersupplänningar. Birgitta är en i det här gänget, därtill utsedd av Länstyrelsen. Denna ger varje år någon förtjänt person ur offentligheten i Uppsala län den här titeln. Bland dem som har fått utmärkelsen finns folk ur kulturlivet, från näringslivet och universitetsvärlden, politiker och så vidare. För att ni ska förstå spännvidden, nämner jag några av de hedersupplänningar som var med vid gårdagens middag: Hans Dalborg, Mattias Klum och Stig Stömholm. Gårdagens nya medlem i kretsen var Sigrid Kahle, född 1928 men trots sin ålder en vital aktör i Uppsalas kuluturliv. Sigrid har återvänt till hemstaden efter långa vistelser utomlands och är en av Sveriges mest kunniga och balanserade skribenter om islam. Läs gärna första delen av hennes självbiografi, ”Jag valde mitt liv”, 2003.

De här middagarna är faktiskt mer givande än många andra i offentligheten: här bjuds möjligheter till intressanta samtal, ofta mellan människor med ganska olikartade erfarenheter. Maten brukar vara god, och gårdagens var inget undantag: hummertoast, grönpepparstekt oxfilé med lingon och madeirsås och så passionsfruktspannacotta – den senare smakade jag bara på, diabetiker som jag är.

Som mina läsare väl anar, står jag och värden, landshövding Anders Björck, politiskt ganska långt från varandra. I går kunde vi emellertid konstatera, att vi i åtminstone två aktuella politiska frågor står varandra hyggligt nära. Ingen av oss har mycket till övers för den pågående destruktionen av det svenska försvaret. Och regionreformen vill varken han eller jag kalla för reform: Vi har båda ståndpunkten, att demokratin på ett betänkligt sätt urholkas, om den ska utövas i områden så stora att väljarna inte har en rimlig chans att över huvud känna till de personer som ska väljas, detta till exempel eftersom de kommer från förutvarande län som saknar gemensam offentlighet i form av gemensamma media.

Under kaffet satt jag tillsammans med bland andra Anders Wall, ytterligare en i raden av hedersupplänningar. Han är ju en näringslivsman med vidimerat intresse för konst, och mycket riktigt ville han med mig, som sitter i Uppsala kommuns kulturnämnd, diskutera frågan om nytt konstmuseum. Det nuvarande är inhyst i det slott vi befann oss i, beläget uppe på en brant höjd och således föga ägnat att locka till spontana besök. Vi – och för övrigt också landshövdingen – var rörande överens om att man måste hitta en bättre lösning.

Jag anförde det jag nyligen har skrivit här på bloggen: Strunta i att inventera tillgängliga men oftast inte ändamålsenliga byggnader. Bygg i stället nytt, djärvt, vackert och ändamålsenligt i stadens centrum; Musikens hus är i detta stycke ett gott föredöme. Även om den ekonomiska krisen sätter hinder för detta just nu, är det bättre att vänta några år och få någontin tiktigt bra i stället för en halvmesyr.

Anders Wall lyssnade intresserat och menade för sin del, att kommunen i det här fallet borde försöka värva några privata medfinansiärer, som tänkte lika djärvt. Problemet där, och det sa jag till honom, är att kommunens förutvarande erfarenhet av att försöka driva en kulturfond med privata medfinansiärer dess värre pekar på att man den vägen inte får in några pengar att tala om.