Kjell Eriksson, en mycket säregen deckarförfattare

Bland svenska deckarförfattare har Kjell Eriksson ingen riktig motsvarighet. De flesta av hans miljöer är helt annorlunda beskaffade än de man normalt hittar i deckare och andra spänningsromaner. Visserligen delar han med till exempel Henning Mankell vanan att förlägga en del av handlingen till internationella miljöer, men till och med då handlar det om miljöer som är ett slags lokala motsvarigheter till de proletära miljöer där de svenska delarna av hans romaner utspelar sig. Många av de människor han skildrar skulle kunna vara hämtade ur den tidigare så livskraftiga svenska arbetarförfattartraditionen

I Erikssons senaste deckare, ”Svarta lögner, rött blod” (Ordfront, 2008), befolkas en av de tre parallella historierna av arbetslösa, alkoholiserade, ursprårade, marginaliserade människor, och den flerfaldige mördaren visar sig – trots ett av författaren utlagt och mycket plausibelt villospår – finnas inom den här kretsen.

I den andra, den som utreds av Erikssons huvudfigur Ann Lindell, mördas en ganska vanlig ung tjej, och bland de misstänkta finns ett par lika vanliga tonårskillar från vanliga hem, med vanliga tonårsbegär efter sex och med vanlig dragning till det slag av motorfordon man i den åldern kan ha tillgång till.

I bakgrunden till de här båda historierna finns idrottsklubbar, miljöer som drar till sig många av de människor som finns i de samhällsskikt Eriksson skildrar.

En anknytning dit hade en gång också den manlige huvudfiguren i den tredje historien, den om den grävande vänsterjournalisten Anders Brandt, han som i bokens början är Ann Lindells älskare och, kanske, nya kärlek. Brandt kommer i bokens ganska otäcka avslutning att spela en avgörande roll för upplösningen av det första av de båda nämnda fallen, men jag tycker kanske att det som händer honom i Brasilien ligger lite utanför det som borde vara den här bokens ram.

Dock fördjupar brasilienhistorien – hans vacklan inför ytterligare en älskarinna, hans fall för en prostituerad – ytterligare bilden av människan Brandt. Dess värre innebär fördjupningen att man får bilden av en person som inte riktigt kan behärska sitt eget känsloliv. Och vad som är ännu värre: flera av personerna i Kjell Erikssons böcker, inte minst hans hjältinna Ann Lindell, lider av samma handikapp. Kjell Eriksson dras av någon anledning till personligheter, som saknar den botten, som är helt nödvändig om man ska kunna bygga upp djupa och varaktiga relationer med någon av motsatt kön.

Kjell Eriksson ägnar stort utrymme åt hur Ann Lindell (och för den delen också Anders Brandt) brottas med det här problemet, tyvärr utan att vare sig de eller läsaren får några nycklar till varför de har blivit som de har blivit. Det här plus den säkert alldeles korrekta beskrivningen av hur polisutredningar står och stampar och stampar gör att man ibland längtar efter de spänningsmoment, som också måste utmärka bra deckare.

Men sen blir slutet, som jag redan har antytt, både spännande och dramatiskt.

Som uppsalabo har jag stor glädje av att läsa miljöskildringen i ”Svarat lögner, rött blod”, inte bara för att jag bor ganska nära Polishuset, som av begripliga skäl är ett av naven i handlingen. Kvarteren och gatorna norr om Polishuset – Gamla Uppsalagatan, Timmermansgatan, Sköldungagatan som avgränsar mitt eget kvarter mot söder – och förstås Tunabergskolonin, där upplösningen tar sin början, finns alla i Svartbäcken där jag bor. Fyrisån, platsen för avslutningens vådliga båtfärd, har jag både promenerat längs och åkt båt på, i mitt fall uppströms. Och som jag tidigare har skrivit: Savoy, Ann Lindells favoritkondis, blev mitt eget favoritkondis min allra första kväll i Uppsala, 1960.

Det här sista är inte oväsentligt. Till Kjell Erikssons förtjänster som deckarförfattare hör just miljöskildringen. Och alltså skildringen av den för deckare ganska ovanliga mänskliga miljön, den som inte återfinns på samhällets topp.