Hur skulle KD kunna ta sig ur fyraprocentsträsket?

12 januari 2009 15:56 | Politik | 4 kommentarer

Ett par av de senaste opinionsundersökningarna placerar Kristdemokraterna farligt nära, i ett av fallen rent av rejält under fyraprocentsspärren. Jag hör till dem som i flertalet frågor står mycket långt från KD. Jag skulle knappast, rent politiskt, sörja partiets sorti ur Sveriges riksdag. Men KDs aktuella sits väcker samtidigt mycket intressanta principiella frågor.

På Svenska Dagbladets ledarsida (12 januari 2009) analyserar kolumnisten Roland Poirer Martinsson KDs aktuella problem på ett sätt som är intressant också för oss som själva inte är bekymrade över det rubriken för hans kolumn ger uttryck för: ”Kd:s experiment har nått vägs ände”.

Poirer Martinsson sammanfattar på ett ganska roligt sätt KDs aktuella politiska position, den som har lett till att allt fler överger partiet: ”Hur ser då dagens kristdemokratiska galax ut? Här är mitt förslag: alkohol är farligt, höj biståndet, pacifism är rätt, Anders Wijkman, värna gamla, familjen är viktig, undvik abortdebatten.”

Det senare aktualiseras förresten just nu av att KDs valberedning inför det kommande EU-valet har lyckats med konststycket att presentera ett förslag till lista, där den i partiet mest populäre kandidaten, abortmotståndaren Lennart Sacredéus, inte finns med.

Men tillbaka till Poirer Martinssons artikel. Hans recept för KD är ideologiskt träffsäkert – det finns i dag inget parti som förmår attrahera de konservativa väljarna – och skulle säkert också kunna ge partiet ny vind i seglen: ”ute i landet finns det ett kluster med familjen först, låga skatter, starkt försvar, fri skola, personligt ansvar, färre aborter, nej till dödshjälp, fri företagsamhet, lag och ordning, religion är viktigt, samhällsinstitutioner bör vårdas och – varför inte? – förbud mot tv-reklam med sex och våld före 20 på kvällen”.

Jag skulle nog kunna tänka mig att en profilering av KD i den riktningen skulle vålla Det nya Arbetarpartiet, det som förr var Högerpartiet, stora bekymmer, också i form av tappade röstandelar till KD i gallup och i slutändan i nästa val.

Men det finns ett men också med det här receptet.

Problemet ligger i den cementering av blockpolitiken som har ägt rum.

Anta att de övriga partierna i alliansregeringen började gå KD till mötes på de punkter Poirer Martinsson räknar upp – för övrigt skulle det räcka med att KD presenterade ett valprogram av den här typen, om vilket Fredrik Reinfeldt i valdebatterna och journalistutfrågningarna i TV förmodligen skulle få fler frågor än om sitt eget partis program.

Jag kan ju bara gissa, men KD-framgångar, baserade på ett program av den här typen, skulle med all säkerhet få mängder av lättrörliga, socialliberala mittenväljare att markera sitt avståndstagande genom att först i opinionsundersökningarna, sen i valet lägga sin röst på socialdemokraterna.

Ändå ska man inte läsa det jag skriver här som ett uttryck för skadeglädje. Jag är den sortens demokrat som verkligen inte vill förmena genuint konservativa människor att organisera sig politiskt och försöka få stöd för sitt program.

Liksom jag inte vill förmena vänstersocialister och gröna att göra samma sak.

Det Poirer Martinsson diskuterar är egentligen effekterna av att svenskt partiväsende allt mer tycks låsas i något som allt mindre liknar ett flerpartisystem. För mig är flerpartisystem nämligen inte synonymt med tvåpartisystem.

Hela Roland Poirer Martinssons kolumn om Kristdemokraterna kan du läsa här.