Sören Wibe lämnar socialdemokratin
16 april 2008 22:51 | Politik | 21 kommentarerJag hör till dem som tillsammans med Sören Wibe tillhörde ledningen för Socialdemokrater mot EMU. Vi var mycket framgångsrika, inte bara i meningen att nej-sidan vann en övertygande seger i folkomröstningen. Förmodligen spelade det organiserade socialdemokratiska EMU-motståndet dessutom den avgörande rollen för att valsegern blev så stor.
Just därför kan man inte – likt Mona Sahlin – avfärda Wibes artikel, ”Nu lämnar jag partiet”, på DN.Debatt (16 april 2006) med att Wibes synsätt är omodernt; ”moderna” socialdemokrater vill, enligt Sahlin, påverka utvecklingen inom EU, och då är det den vanliga höger-vänsterskalan som gäller.
Problemet är att detta är en mycket ofullständig analys. Visst finns det väsentliga höger-vänster-frågor att slåss om i EU, men vad den EU-positiva, i dag styrande delen av socialdemokratin, bland dem Sahlin, ända från begynnelsen har försökt förtränga är att EU-kritiska socialdemokrater (och många andra med dem) anser, att det finns många både stora och viktiga frågor, som över huvud taget aldrig borde avgöras på EU-nivån utan i stället, sannolikt då med varierande resultat, av de demokratiska nationalstaterna – medlemsstaterna -själva.
Detta resonemang finns också i Sören Wibes artikel:
”Och visst finns det skillnader mellan högern och vänstern.
Men vad man inte gärna berättar om, är att den röda tråden i EU-projektet är att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det är ju denna huvudinriktning som förklarar varför man skaffar sig egen valuta, egen president, egen utrikesminister och eget försvar. Kommission, EU-parlament och domstol formar inte EU för att bekämpa kapitalet, utan för att skapa en federal stormakt.”
Sören Wibe har hört till dem som har kämpat tappert – som partimedlem under 25 år, som ledamot av EU-parlamentet 1995-1999, som riksdagsman 2002-2006 – och också framgångsikt, i folkomröstningen om EMU 2003. Men nu har han alltså fått nog:
”Det finns en gräns för hur mycket den egna övertygelsen kan avvika från den officiella partilinjen. För min del nåddes den gränsen i samband med Lavalfallet i EG-domstolen. Det gavs många löften i samband med omröstningen om medlemskap 1994, men inget var heligare än det om strejkrätt och kollektivavtal. I partidokument och i officiella handlingar upprepades att medlemskapet var riskfritt: ’Frågor om bland annat löner och stridsåtgärder, till exempel strejker, skall inte beslutas på EU-nivå’, skrev man då från UD:s sekretariat för Europainformation. Utan denna garanti hade svenska folket aldrig röstat ja den gången för 14 år sedan.
Redan från början pekade vi i den socialdemokratiska nej-kommittén på att rätten att ta strid för kollektivavtalen kunde sättas ur spel av EG-domstolen. Sedan dess har jag och andra socialdemokratiska EU-kritiker i år efter år talat, skrivit och vädjat till partiet att begränsa EU:s makt, åtminstone vad gäller arbetsrätten. Sedan Vaxholmsfallet kom upp 2004, har vi upprepade gånger och i alla möjliga olika former sökt få partiets ledning att agera för att säkra svensk arbetsrätt i de pågående fördragsförhandlingarna.
Inget har skett. Inga speciella svenska krav lades fram när Lissabonfördraget slutförhandlades 2007, vare sig av den förra socialdemokratiska regeringen eller den nuvarande alliansregeringen. Inte ens frågan om Sveriges deltagande i EMU fördes på tal, trots folkomröstningsresultatet. Och vad beträffar arbetsrätten, viftades våra farhågor bort med motiveringen att tillräckliga garantier redan fanns i existerande fördrag. Vår kritik var billig skrämselpropaganda ända fram till tisdagen den 18 december 2007, då den besannades och konkretiserades i form av Laval-domen.
När EG-domstolen väl avgjort målet, skedde en märklig förvandling i tonläget från såväl fack som parti. Tidigare hade man mullrat om utträde ur EU om domen gick facket emot. Ställd inför fullbordat faktum var man mer återhållsam. Ordföranden i Byggnads, Hans Tilly, förklarade att det var ’en seger att EG-domstolen konstaterar att vi får vidta konflikter’.
En seger? Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå?
För det skulle komma mer. Flera socialdemokrater med hög integritet – Arne Kjörnsberg, Bo Bernhardsson, Morgan Johansson – påpekade att partiet hade de maktmedel som fordrades för att kullkasta Laval-domen. Partiet kunde (och kan!) vägra ratificera Lissabonfördraget, om inte Sverige fick de nödvändiga garantierna för vår arbetsmarknadsmodell. Detta skulle räcka. Men icke, efter en tankepaus förklarade partiledningen att Lissabonfördraget skulle ratificeras, ingen folkomröstning skulle hållas, och så – som grädde på moset – kom påståendet att man genom att godkänna Lissabonfördraget i själva verket skulle undanröja Lavaldomen!
Där passerades gränsen. I åratal har man mot bättre vetande hävdat att EU-rätten inte inkräktar på de fackliga rättigheterna. När sanningen uppenbaras erkänner man inte fakta, utan utfärdar nya löften: Om bara EU får ännu mera makt så skall det ordna sig. Detta är att föra folk bakom ljuset! Lissabonfördraget ändrar ingenting i EG-domstolens beslut att sätta den fria rörligheten över fackliga rättigheter.”
Hela Sören Wibes artikel i DN kan du läsa här.
Sören Wibe har alltså fått nog. Rent känslomässigt kan jag förstå honom.
Men än är det faktiskt inte för sent att göra det enda förnuftiga, sätta hårt mot hårt: backar inte EU i Laval-frågan. ratificerar vi inte Lissabonfördraget. Det är också den ståndpunkt till exempel Peter Hultqvist, ordförande för det socialdemokratiska partidistriktet i Dalarna, och Peter Gustavsson – se deras bloggar – samt hela det socialdemokratiska partidistriktet i Skåne – se Peter Gustavssons blogg – intar. Även den av Sören Wibe kritiserade ordföranden för Byggnads, Hans Tilly, intar för övrigt numera den här ståndpunkten.
Sören Wibes avhopp kan kanske ha det goda med sig att de i partiledningen som äger analytisk förmåga – det finns såna också! – äntligen inser sprängkraften i Laval-målet – sprängkraften i ordets egentliga mening.
Media har redan börjat spekulera i om Wibes avhopp från socialdemokratin kan tänkas vara första steget i ett partibyte.
Om detta vet jag intet, men en helt orimlig tanke är det ju inte att han i EU-valet skulle kunna tänkas kandidera för något av de EU-kritiska partierna. Miljöpartiet tror jag inte på; det partiet lockar nog inte Wibe efter dess vänslande med socialdemokraterna i EU-frågan (inför en eventuell regeringskoalition), och till exempel partiets kärnkraftsmotstånd (som jag för egen del delar) är djupt främmande för Wibe. Ideologiskt står Wibe tvivelsutan Vänsterpartiet närmare – men också (v) har just sin hållning i kärnkraftsfrågan mot sig.
Men tänk om karln sätter sig i ledningen för Junilistan och ersätter dess avgående stjärna, den före detta socialdemokraten Nils Lundgren? Junilistan har ju egentligen ingen medlemsorganisation att behöva övertyga, och Wibe kunde snart nog göra detta parti till ett EU-kritiskt alternativ för socialdemokrater, som för död och pina inte vill se ett federalistiskt EU.
Ja, tänk om – den här tanken borde vara nog för att få ansvarsfulla människor i socialdemorkatins ledning att just tänka om i fråga om Lavaldomen och Lissabonfördraget.
21 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
VARFÖR gör inte politikerna något åt den allt mer ökade brottsligheten??
Nästan varje dag läser jag med stor förtvivlan om MORD som hänt i Sverige och om sexuellt relaterade olagliga handlingar, RÅN, osv
En kraftig skärpning av straffen för de skyldiga vore önsvärt.
Några vill ha dödsstraff men hjälper vi ”de brottsligt sjuka” då?
En fördel är att personen inte kan återfalla i brott.
Är det bra att vårda mördare på mentalsjukhus på livstid?
Har skrivit till politiker om mina synpunkter men inget händer mer än mera mord.
Nu senast var det en oskyldig 10-årig flicka som blev mördad av en 43-årig sexualförbrytare.
Vill vi ha ett sånt samhälle?
Inte jag ialla fall.
Comment by Lars-Gunnar Blom — 2008 04 17 10:29 #
Till Lars-Gunnar Blom: Det är nog ingen som vill ha ett sådant samhälle, inte heller ”politikerna” – märk dock att också politiker av olika kulör har olika förslag till lösningar på de problem du tar upp.
Sanningen är väl att ingen har kommit på någon universallösning. Straffen har till exempel skärpts och avtjänandetiderna blivit längre men det har ändå inte hejdat det du pekar på.
Inte heller jag har något enhetsrecept som skulle bota det svenska samhället från mord, rån, bedrägerier, sexualbrott och vad det nu kan vara. De bakomliggande faktorerna är nämligen varierande. Även om det upprörande mord du nämner inte hade just den bakgrunden, är det uppenbart att det starkt nedbantade gränsskyddet har fört in gränsöverskridande brottslighet (trafficking, stölder, mord, ekonomisk brottslighet med mera) i Sverige – i just det avseendet är EUs fria rörlighet ingen höjdare. Gränsöverskridande men inte just EU-förknippad är spridningen av barnporr via internet – där måste fler åtgärder sättas in. Men vi ska inte skylla ifrån oss: MC-gängens utpressning, våld och övriga kriminalitet borde vi göra mycket mer åt själva. Vidare finns det mer subtila och därmed svårbekämpade orsaksfaktorer som sviktande samhällsmoral, en slapp attityd till normbildning, milt talat perversa attityder till sexuella beteenden och annat sådant.
Sen finns det just ingenting som tyder på att det är särskilt effektivt att låsa in mördare på livstid, helst kasta bort nyckeln – vare sig det sker på mentalsjukhus eller fängelse. Målet måste ändå vara att till slut, även om det kräver tid och resurser, lappa ihop också människor, som har begått de mest bestialiska dåd. Det är i längden bra både för dem och det omgivande samhället.
Comment by Enn Kokk — 2008 04 17 16:02 #
Även om alla mord är ett mord för mycket så finns det ingenting som tyder på att det sker fler mord. På Brottsförebyggande rådets (BRÅ) hemsida kan man läsa att det ”under de senaste 30 åren i Sverige varje år i genomsnitt begåtts cirka 100 fall av dödligt våld. Det dödliga våldet har inte ökat sedan år 1975.
I stället har det dödliga våldet minskat sedan mitten av 1990-talet. Under hela 1990-talet dödades i genomsnitt 102 personer per år genom dödligt våld. Motsvarande antal offer under perioden 2000-2006 var 92. Detta innebär i genomsnitt 10 färre offer per år under de sju första åren av 2000-talet jämfört med 1990-talet.”
http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=5&module_instance=2
Vad det här har med Sören Wibe att göra kan man dock fråga sig?
Comment by Fredrik Jansson — 2008 04 17 16:30 #
Till Fredrik Jansson: Nej, det har inget med Sören Wibe att göra, inte heller med något annat som jag själv har skrivit om.
Men jag är en vänlig typ som försöker svara på läsarnas inlägg.
Comment by Enn Kokk — 2008 04 17 16:34 #
Jag tycker att det är mycket tråkigt att Sören lämnar partiet, förebilderna försvinner en efter en. EU-frågorna splittrar definitivt partiet, problemet är att somliga gör allt vad de kan för att se till att denna splittring inte representeras trots att medlemmarna är splittrade och trots att de flesta av våra väljare är väldigt kritiska till hur vårt förhållningssätt till EU är. Det skulle vara intressant att se varför folk röstar på Socialdemokraterna, jag tror att Sören Holmberg har skrivit någon bok om detta som handlar om alla partier. Jag tror knappast att EU-frågorna är det som lockar väljarna med socialdemokratin.
Comment by Stefan Lejonbalk — 2008 04 17 19:34 #
Till Fredrik Jansson:Självklart har min kommentar ingenting med Sören Wibe att göra men jag ville gärna få delge vad jag känner och då passade jag på i Enns översta artikel.
Jag vill ha dödsstraff genom avrättning med elekticitet, vi rensar bort ogräs i våra trädgårdar, städar våra bostäder osv
Så jag tycker samhället ska städa bort grova brottslingar från samhället.
Vilken rätt har de att leva vidare?
Det är min åsikt.
Comment by Lars-Gunnar Blom — 2008 04 18 0:34 #
Detta var en bra inlägg. Jag håller med helt och hållet (om vi lämnar kärnkraften utanför). Det gläder mig att du tog upp det.
Vad har hänt med de yngre socialdemokraterna? Har de förlorat ömdömet allihop, eller har de aldrig haft något? Sahlin må tänka det hon sade, men jag har sällan hört en politiker uttala något så korkat som det hon sade i radion pga Wibes utträde. Det var en ren råsop till alla socialdemokraternas väljare som fortfarande minns vad socialdemokratisk politik var en gång, och som idag känner sig lurade vad gäller EU-inträdet, vilket fortfarande många över 45 gör.
Comment by Kerstin — 2008 04 18 0:43 #
Till Lars-Gunnar Blom: Straffskärpningar och skärpningar av avtjänandetiden har, som Fredrik Janssons statistik visar, i varje fall inte minskat antalet mord sen 1975. Och även i länder, där man – som i USA – tillämpar dödsstraff, fortsätter människor att mörda.
Dödsstraffet blir därmed mest en ren (och primitiv) hämnd mot dem som har begått mord. Till det kommer att dödsstraffet är oåterkalleligt, om man – vilket händer – skulle ha fällt fel person för ett mord, vidare också att det riskerar att nöta ner dem som ska effektuera dödsstraffet till icke-människor.
Självfallet måste mord alltid få en kännbsr straffpåföljd men, enligt min och många andras mening, med inslag av att så långt som möjligt göra mördaren till den hela människa han eller hon rimligen inte var. Man måste ha förmåga att känna medkänsla och empati även med den eländigaste medmänniska som finns, försöka leda honom eller henne till ett bättre liv.
Comment by Enn Kokk — 2008 04 18 9:50 #
Jag får det inte att gå ihop att förorda mord för att undvika mord. Om det finns något som bevisats genom historien är det väl att mord föder mord och att folk som betraktar andra människor som ogräs bara hjälper till att sprida ogräset, eftersom de själva bär fröna i sig. Jag säger som Strindberg: Fy fan!
Okej, Enn, bevisa nu att det går att få fram en större nationell självständighet genom att vägra att skriva på Lissabonfördraget eller ställa till ett jävla liv om det i riksdagen och ute på torg och arbetsplatser. Jag väntar mig inte att du själv ska göra allt detta, men jag väntar mig att sådana som du ska få det parti ni älskar (över allt förnuft enligt min mening, även om jag känner en viss ömhet för det) att sätta litet fart och inte jamsa med i det allmänna ”europeiska” gullandet. Det innebär ju inte bara att fackliga fri- och rättigheter är hotade utan till exempel att svenska pojkar och flickor ska delta i europeiska imperialistiska militära aktioner samtidigt som Festung Europa blir allt starkare. Det är väl inte bra att Sören Wibe lämnar SAP, men han har i alla fall försökt åstadkomma något men anser att han misslyckats. Vad skulle han göra?
Comment by Hans O — 2008 04 18 12:49 #
Om man ska prata Sören Wibe så beklagar jag att han lämnar partiet. Han gav ofta luft åt obekväma och viktiga idéer. En bra och högljudd debattör. Problemet med honom var nog snarare att han var en ganska dålig politisk praktiker som aldrig riktigt förstod behovet av att forma allianser. Jag fick intrycket av att hans period i Riksdagen mest bestod i att vara intern oppositionell. Vilket gjorde att han också isolerades politiskt. Vilket han tydligen själv förstått om man läser vad han säger i LO-tidningen:
– Mina ord faller lätt till marken eftersom jag är stämplad.
Och jag får nog intrycket av han snart kommer att presenteras som ny partiledare och förstanamn på Junilistans valsedel 2009. Dels för att han poängterar att han fortfarande ser sig som socialdemokrat och dels för att han kommer fortsätta att debattera EU och föra fram sin kritik. Att han säger att han inte bestämt sig för om det ska ske inom ramen för ett nytt parti är nog bara en rökridå.
Comment by Fredrik Jansson — 2008 04 18 14:49 #
Till Hans O Sjöström: Nej, naturligtvis kan jag för egen del garantera varken det ena eller det andra. Vad jag försöker göra är att föra ett förnuftigt resonemang om vad man borde göra i det här läget. Och som jag visar, finns det också andra aktörer – i dag mer betydelsefulla än jag – inom socialdemokratin som förordar samma recept.
Det här med partitillhörighet har ju sällan att göra med någon enstaka fråga, ens om man skulle hamna på den förlorande sidan. I mitt fall har partivalet dessutom att göra med att jag tror mig befinna mig närmare socialdemokratins klassiska linje och partiets själ än många av dem som i dag har makten. Och just därför bär det mig och mina likasinnade särskilt mycket emot att ge upp som nu Sören Wibe har gjort.
För Wibe, som har varit vänsterpartist och nu kanske går över till Junilistan, är det här säkert ett enklare beslut. Dessutom tror jag att det i hans fall finns bakomliggande faktorer av det slag Fredrik Jansson redovisar.
Comment by Enn Kokk — 2008 04 18 15:20 #
Sören Wibe var väl dessutom SSU:are innan han blev medlem i VPK. Så att byta parti är inget främmande för honom. Sen ska man komma ihåg att hans gamla politiska sekreterare i EU-parlamentet, fd. SSU-ombudsmannen Jan Å Johansson jobbar för Junilistan i Bryssel. Och han är förmodligen en person som har betydligt mer inflytande över Junilistan än vad hans titel, utredare avslöjar.
Comment by Fredrik Jansson — 2008 04 18 15:35 #
Jan Myrdal har ju länge hävdat att EU-projektet närmast är att betrakta som ett fullföljande av nazitysklands neuropatankar. Citerar därför följande från Kiruna-nytt 030820
”Om Hitlers Europa och EU:s”
När centerledaren nämnde Hitlers valutaplaner som föregångare till euron då råmade politiker och ledarskribenter i Sverige. De förde sådant oväsen att hon gjorde en pudel och bad om ursäkt. Detta bekräftar vad min far, Gunnar Myrdal, brukade säga mig. Det finns ingen undre gräns för svenska politikers och ledarskribenters brist på bildning och kunskap.
Ty EU har en känd förhistoria och dit hör inte bara artonhundratalets debatter utan såväl Naumanns Mitteleuropa som tjugotalets europeiska enhetsdiskussion och trettiotalets och fyrtiotalets tyska projekt. Så är det oavsett någon vår religiösa tro, politiska åskådning, sexuella beteende och klasstillhörighet. Det är sant för liberalen som för kommunisten, för nazisten som för socialdemokraten.
Den som är intresserad av vad som diskuterades och genomfördes från Berlin efter Tredje rikets militära seger över Polen, Danmark, Norge, Holland, Belgien och Frankrike kan få en god inledande översikt i bl.a. Jean Freymond, ”Le III:e Reich et la réorganisation économique de l’Europe 1940-1942″ (Leiden, 1974) och i ”Modelle für ein deutsches Europa. Ökonomie und Herrschaft im Grosswirtschaftsraum. Beiträge zur nationalsozialistischen Gesundheits- und Sozialpolitik 10″ (Rotbuch Verlag, Berlin 1992).
Den som går till läggen kan t. ex. läsa Reichswirtschaftsminister Walther Funks tal i januari 1942 om europeisk ekonomisk gemenskap:
”De europeiska folken har sedan länge insett att de lever i en ödesgemenskap vilken logiskt blott tillåter en lösning, nämligen det kontinentaleuropeiska samarbetet”.
Vad valutafrågan beträffar sade Bernhard Benning, direktör för Volkswirtschaftliche Abteilung vid Reichs-Kredit-Anstalt AG, i sin föreläsning på Wirtschafts-Hochschule i Berlin den 10-3-1942:
”Slutmålet för den valutapolitiska reformen på vår kontinent är därvid /…/ utvecklingen av fria mellanstatliga betalningsförhållanden mellan de olika europeiska länderna så lite som möjligt inskränkta av byråkratiska och andra spärrar och en långt gången sammanflätning av deras kreditmarknader; allt detta inom den överordnade uppgiften att åstadkomma full sysselsättning och säkrad varutillgång i en stormarknadsekonomi.”
Om detta som under Hitler planerades och till en del hann genomföras; avskaffande av tullgränser, valutasamarbete, gemensamma regler, diskussion om gemensam socialpolitik och europeisk enhet, påpekade George F. Kennan (vilken tjänstgjorde på Förenta staternas beskickning i Berlin 1939 – 1941) i sina memoarer 1967 att Hitlers motiv kunde vara felaktiga men att Hitler:
”/…/genomförde faktiskt mycket av det som var nödvändigt för Europas enande. Han skapade centrala myndigheter i en rad områden; transport, bankväsende, anskaffning och distribution av råmaterial och kontroll över olika slags statsegendom.”
Comment by Sven Bengtsson — 2008 04 18 18:06 #
På några s-bloggar har jag hittat kommentarer på temat skönt-att-du-går: hos Maryam Yazdanfar och Jonas Morian.
Trist!
Comment by Enn Kokk — 2008 04 18 18:08 #
Till Hans O Sjöström:Jag citerar Expressens fd Sportchef;”Om detta är sant så, Fy fan”, riktat till dig alltså.
Detta i ett helt annat ämne men som stämmer in på din kommentar.
Jag bär INGA sådana FRÖN inom mig som du påstår, jag vill bara ha ett kriminalfritt samhälle.
Är det så svårt att förstå??
Tror tyvärr aldrig vi får det, så för oss laglydiga gäller det att se upp för skumma kriminella individer, hittills har jag lyckats men tyvärr lyckades INTE 10-åriga Engla Höglund det.
Jag känner stark empati för hennes familj vars dotter råkade ut för en…..
…och för andra anhöriga som råkar ut för liknande.
Comment by Lars-Gunnar Blom — 2008 04 18 22:09 #
Lars-Gunnar: Du kan inte på fullt allvar tro att Engla hade levt om vi hade dödsstraff! Tror du att mördaren satte sig ner och gjorde en lista mer + och – med att mörda en tioåring och satte ”inget dödsstraff” i +spalten? Och om vi ser på statistiken som jag länkade till tidigare så ser vi att dödligt våld mot barn har minskat. Utan dödsstraff. Samhällen utan brott har aldrig existerat. Och ingenting pekar på att brottsnivån sjunker i samhällen med dödsstraff. Däremot leder ett solidariskt och humant samhälle till färre brott. Vill du ha ett ”kriminalfritt samhälle” så borde du fundera på hur vi ser till att ingen hamnar utanför samhället, att alla får det stöd de behöver, istället för att fundera ut det bästa sättet att ta livet av folk.
Comment by Fredrik Jansson — 2008 04 18 23:08 #
Till Fredrik Jansson:”Vill du ha ett “kriminalfritt samhälle” så borde du fundera på hur vi ser till att ingen hamnar utanför samhället, att alla får det stöd de behöver,”
Det kan du själv göra och lyckas du, vilket du aldrig kommer att göra, kommer du garanterat att få Nobels fredspris.
Jag minns ett Taxirånmord i Eftra,Halland i början av 1960-talet, hade mördaren avrättats så hade han aldrig TJUGO ÅR SENARE förgripit sig på och dödat dottern till den sambo han då hade, detta hände i Malmö, vill minnas att mannen var från Västtyskland.
Hur skulle man lyckats att rädda ”Englamannen” efter att han blivit dömt för sitt första sexbrott?
Att ordna en kvinna till honom?
Men hade det hjälp?
Det hjälpte inte för ”Hagamannen” i Umeå som hade FRU och BARN, trots detta så våldtog han kvinnor.
Jag minns också några mord på ett behandlingshem i Västgötska Mårdaklev, orten kallar jag numera för Mordaklev.
Och den utlänning som mördade Anna Lind, hon borde fått leva mycket längre.
Olof Palme blev ihjälskjuten av någon som vi ännu inte vet vem det är?
För att ännu mer få ett bättre samhälle kunde man förutom mitt tidigare förslag, ta bort samtliga droger och då menar jag TOBAK och ALKOHOL, detta gör mer skada än nytta.
Samtidigt får vi friskare människor.’
Avskaffa också SvTs tevelicens, alla låginkomsttagare får då cirka 2.000 kr mer om året vilket är mycket.
Svenska kyrkan, hur läser de och tolkar bibeln när de döper små barn och vill viga homusexuella?
Jesus döptes som vuxen och efter att han bekänt sin kristna tro, ett litet barn blir ju ledsen över att någon häller vatten på denns huvud.
Någon kanske tycker att jag nu kom utanför mitt ämne, men inte, allt påverkar för ett vackert samhälle.
————————————————-
NU lyssnar jag på ”Ring så spelar vi” och väntar på att lösa ”Melodikrysset”, God tur!
En trevlig helg till alla, både goda och onda.
Comment by Lars-Gunnar Blom — 2008 04 19 9:11 #
Jag har länkat till detta inlägg på min S-blogg. Jag hoppas att det är okay för dig?
Vänliga hälsningar
Eva
Comment by Eva Hillén Ahlström — 2008 04 26 10:37 #
Till Eva Hillén Ahlström: Naturligtvis har jag inget emot att du länkar hit – jag vill gärna sprida det jag skriver till andra s-bloggare.
Din fråga föranleds förmodligen av att jag ju har berättat om att jag har slutat automatlänka till s-bloggar, eftersom redaktionen inte vill att jag länkar mina kåserier om Melodikrysset och annat opolitiskt dit. Men jag är, med eller utan s-bloggar, fortsatt intresserad av meningsutbyte med andra socialdemokrater.
Comment by Enn Kokk — 2008 04 26 10:58 #
Hm, efter att ha funderat lite , så anser jag att de som mördar, dräper, och begår andra vidriga saker, även trakasserier mot andra, är Psykopater. Enligt psykiatrins folk, så kan dessa inte ”botas”. Det enda som jag tror kan hjälpa några få av dem, är en omvändelse till en riktig Tro. Men även en omvänd sådan kan ha kvar ett onormalt beteénde . Man ska inte ”släppa lös” i vanlig frihet en Psykopat hur som helst, t.ex. den då utländske killen som dödade taxichauffören ute vid havet , norr om Slöinge. Oj, nu kom jag också vid sidan ; ursäkta. Att brottsligheten fortsätter beror väl på, att politiker själva inte är så nogräknande ; inte heller bryr sig tillräckligt mycket om gemene man, bara de själva får mat för dagen. Ett ex: Jag känner en fritidspolitiker, som bl.a.i privata sammanhang är maktfullkomlig, skrytsam och skriker högljutt när vi andra talar i normal samtalston.Svarar för det mesta emot oss andra, när vi har en åsikt. Inte ens hans fru får en syl i vädret. Det spelar nog ingen roll vilket parti som regerar, bara de har en rätt politik, som gagnar alla människor. Lycka till i fortsättningen !
Comment by Kristina Bengtsson — 2008 12 12 18:13 #
Till Kristina Bengtsson: Det du skriver har inget med min ursprungliga text att göra; dessutom ligger kommentaren månader efter det att den publicerades. Så vad är det här egentligen en kommentar till?
Comment by Enn Kokk — 2008 12 12 21:41 #