En modern arbetarförfattare
30 maj 2008 8:35 | Politik, Prosa & lyrik | 49 kommentarerDet skrivs fortfarande romaner i den arbetarförfattartradition, som var så unik för Sverige (och delvis övriga Norden) under 1930-talet och några årtionden efter andra världskriget, dessutom så vital. Maria Hamberg (född 1954) är i dag visserligen inte helt ensam om att skriva i den här traditionen, men visst studsar man nästan till, när man i sin hand får en debutroman med en kvinnlig metallarbetare som huvudperson.
Den bok jag syftar på heter ”Greklandssommaren” (Ordfront, 2008).
Till bokens allra bästa sidor hör skildringen av atmosfären, arbetsmiljön, arbetskamraterna, arbetet – bland annat att kröka järnrör – på en liten metallverkstad och då inte bara för att den här sortens industriarbetsplatser i dagens Sverige är mindre vanliga än under det 1950-tal, då jag själv sommarjobbade på liknande arbetsplatser. Men det är klart att mina egna erfarenheter hjälper mig att se, att Maria Hambergs arbetsplatsskildring är inkännande – i själva verket har hon själv jobbat både som svetsare och som järnverksarbetare.
Till ingredienserna i den här sortens romaner – de var mycket vanligare förr – brukar höra element av politisk eller facklig kamp, men denna ingrediens hittar man först i slutet av ”Greklandssommaren”, där ägarens son efter det att ägaren, Bergström, har tagit livet av sig, struntar i faderns livsverk, bara han får ut så mycket pengar som möjligt ur det, som det visar sig, konkursmässiga företaget.
En annan viktig linje hos proletärförfattarna från förr var att skriva utvecklingsromaner. Och en utvecklingsroman, fast med förhinder, är också ”Greklandssommaren”.
Bokens Betty har under en stor del av sitt liv levt i något som verkligen skulle kunna benämnas proletärt armod. Hon är frånskild och har som ensamförsörjare på en knapp lön försörjt sig och framför allt de sina: två döttrar och en son. Nu är barnen vuxna, och när också den yngste har flyttat hemifrån ger ett blygsamt arv efter mamma Betty möjlighet att flytta till en modern lägenhet.
Med all denna nya frihet och växande självkänsla vågar Betty saker som hon i åratal krampaktigt har hållit ifrån sig: hon inleder ett förhållande med arbetskamraten Axel, som sedan länge har åtrått henne. Tillsammans med honom upplever hon också sitt livs äventyr: hon gör sin allra första charterresa någonsin, till Grekland. Många av dagens unga, som har varit snart sagt överallt i världen, borde läsa det här avsnittet, om hur en människa som har saknat både medel och möjligheter upplever en veckas frihet i en helt annan miljö och i ett varmare klimat.
Axel vill att Betty och han ska flytta ihop, och den önskan finns nog också hos Betty. Det som händer med Bergstöm och verkstan får sedan Axel att agera snabbare än han kanske borde: Han har levt snålt och har en mycket rejäl sparad slant, så han föreslår nu Betty att de ska köpa ett litet hus i Grekland och leva där på hans besparingar.
Då slår Betty bakut; hon väljer att stanna kvar och tar ett jobb som rörkrökare på det nya lilla företag, som bildas på ruinerna av den nedlagda verkstan.
Och här kommer vi in på det som är problemet med ”Greklandssommaren”.
För Bettys beslut att säga nej till att leva på Axels besparingar kan nog knappast tolkas som feministisk självhävdelse.
”Greklandssommaren” har nämligen en annan, betydelsebärande handling, som jag hittills inte har relaterat, den om Bettys förhållande till sina barn.
Om det bara vore för den yngre av de båda systrarna, Emma, skulle kanske en så radikal frigörelse som den Axel föreslår vara möjlig.
Men där finns också Marianne med sitt äktenskap i en annan social miljö än Bettys och så Peter, som (på ett sätt som Hamberg inte riktigt lyckas förklara) har förvandlats till ett egoistiskt monster, ständigt beredd att utnyttja allt och alla, inklusive modern.
Och när de här båda barnens liv förenas i något som i många stycken är en veritabel katastrof, väljer deras mamma att stanna på sitt jobb, i sin lägenhet – och i deras närhet. Peter ska ha barn med Annika men vill inte ha något barn (och helst inte Annika heller). Då får Marianne, som inte kan få egna barn, idén att genomföra en anhörigadoption: Hon betalar brodern en rundlig summa för barnet, och tillsammans förmår hon och Peter Annika att skriva på de nödvändiga papperen.
Så i slutet av boken drar Betty lille William – han heter så – i barnvagn, medan Marianne och hennes man är i Vietnam för att adoptera en syster åt William.
Psykologin i Bettys krampaktiga fasthållande vid den här familjegemenskapen förstår jag inte riktigt. Men kanske är bakgrunden till hennes handlande skuldkänslor över att barnen blev som de blev. Fast det senare var ju, som framgår av boken, långt ifrån bara hennes fel.
49 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Till Enn. Bra att du lyfter fram ännu en ångermanländska. Och du har förstås noterat att en av romanfigurerna kallas Junsele… Nej, jag har inte läst den här boken än, bara ett fylligt utdrag (plus en del annat av hennes hand), men det ska ske.
Comment by HO — 2008 05 30 10:07 #
Till Hans O Alfredsson: Jo då. Och jag vet att Maria Hamberg kommer från ett småbrukarhem i Ångermanland.
Comment by Enn Kokk — 2008 05 30 10:58 #
Tack Enn för tipset, för en från Dorotea så är härligt när man får tips som gör att man lyfter blicken ut mot den stora världen, världen bortanför Svanabyn. Din blogg är en oas, ett lufthål, ett ställe där tankar får plats att utvecklas. Tankesmedjor i all ära men det är oaser vi behöver, vi resenärer i det socialdemokratiska landskapet.
Tack för det
Comment by Anders Nilsson — 2008 05 30 14:01 #
Till Anders Nilsson: Tack för de vänliga orden. Jag gör så gott jag kan för att föra meningsfulla samtal, tipsa om kultur värd att ta del av och annat i den vägen.
Comment by Enn Kokk — 2008 05 30 16:46 #
Hej Enn!
Jag vet inte vilka relationer den socialdemokratiska partiledningen har till dagens arbetarförfattare i allmänhet och till skönlitterära författare i synnerhet. Jag vet att Erlander uppskattade Slas böcker. Sträng uppskattade Ivar Lo Johansson böcker.
Med en suck av ånger och eftertanke beklagade han (reds anm Tage Erlander) att han personligen och en så stor del av de aktiva socialdemokraterna under 30-talet, varit oförstånde till i synnerhet arbetarförfattarnas kritik av arbetarrörelsen under genombrottsåren. ”Vi förstod inte att de på ett självständigt sätt hade samma reformiver som vi politiskt aktiva. Vi trodde tvärtom att många av dem motarbetade oss och rörelsen.” Källa: ”Arvet efter Ivar Lo och X-et”, redaktör Göran Holmberg. ABF-Stockholm. Hoppas att LO kongressen som startar i morgon, uppmärksammas på ett bra sätt inom SAP. LO och SAP måste gå i takt!
Hälsningar
Rustan Rydman
Stockholm
Comment by Rustan Rydman — 2008 05 30 22:04 #
Hejigen, jag trodde ett ögonblick att Svanabyn skulle väcka din längtan till den norrlänska poesien. Det är ju Helmer Grundströms hemby ”Langt nol i väla, langt bort i helvitta drar jag mitt dragspel för värken i själa”. Men det är ju klart han är ju inte från Ångermanland, utan 5 km in i Lappland. Och jag andas fortsatt ökenluft.
Comment by anders nilsson — 2008 06 05 0:05 #
Till Anders Nilsson: Det är klart att jag reagerade på Svanabyn, men jag såg den i det här sammanhanget mer som en metafor. För du bor väl inte längre där.
Och jag själv kommer inte – i motsats till flera av mina mycket aktiva läsare – från Ångermanland utan från Juniskär, som ligger söder om Sundsvall i Medelpad.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 05 9:05 #
Du har så rätt, jag bor på bondvischan i Norra Bohuslän, men Juniskär…oolala… väcker ljuva minnen. Jag jobbade ett tiotal år på Gränges som mek och på vackra sommardagar, som den här vi har idag, så tog man flickvännen på motorcykeln och körde ut till Juniskär för att äta nystekt strömming på hårdbrödmacka. Det formades många rusiga busiga ja-n mellan tuggorna där.
Comment by Anders Nilsson — 2008 06 05 13:11 #
Till Anders Nilsson: Nu upprättar du en intressant brygga mellan oss. Min gamle farsa jobbade i åratal som maskinreparatör (och småuppfinnare) på Gränges aluminium. Han fixade också sommarjobb åt mig där, på företagets måleri. Jag har både knackat rost från och målat om maskiner där. Mest sysslade jag dock med att måla om hus tillhöriga företaget, även med att måla om staket.
Själv körde jag oftast moped mellan jobbet och hemmet i Juniskär.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 05 13:50 #
Jag började som tappare och gick över till verkstaden i början på 70-talet och lämnade in verktyg, overall och nycklar till skåp nr 851 i maj 1976, för att aldrig sedan dess återvända till Gränges. Jag arbetade mest med underhåll, av traverser, fläktanläggningar och pumpanläggningarna.
Vad hette din far? Ska jag känna honom kanske? Intressant med en värld som sammanstrålar i närheten av en strömmingsmacka i Juniskär.
Comment by Anders Nilsson — 2008 06 05 15:44 #
Farsan – han hette Edgar Kokk – dog 1977, men han var åren dess förinnan i förtidspension; lungorna tålde inte arbetsmiljön i ugnshallarna, där han ofta fick rycka in, även om han för det mesta jobbade i verkstan, som låg i källarplanet ganska nära stora ingången.
Huset där vi bodde i Juniskär var ett ensamt hus på stranden mitt i viken, där Nätvägen går ner på Junivägen. Husets ägare, muraren Kjell Nordin, införlivades i vår familj, och vi fortsatte att hålla kontakt med honom och hälsa på ända till dess att han dog för något år sen.
Strömmingsmackorna, var dom medhavda eller inhandlade på caféet i Juniskär? Det som blev café var på min tid Berglunds handelsbod. Där jobbade jag som springsjas alla somrar från tolv års ålder och fram till dess att jag i stället hamnade på Gränges aluminium.
Min familj kom till Sverige (Löran) hösten 1944 (jag var sju år då), och från sommaren 1945 och framåt bodde vi i Juniskär, som jag alltså betraktar som min barndoms och min ungdoms hem här i Sverige.
Lite mer om det här finns att läsa ovan under Om Enn Kokk.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 05 16:14 #
Jag kom till Sundsvall i slutet av 60-talet och började på Gränges. Jag kan inte minnas din far men har förstås träffat honom. Gränges var som ett litet universitet. Jag hade en arbetskamrat på verkstaden som hette Johansson som var Dostojevski-älskare och han fick mig att läsa honom på nytt, man hade ju en tid i pubertetsmörkerts tecken bakom sig, men nu fick jag Dostojevski rätt in i politiken. Leo Holters pappa, som jobbade på gamla verket, var ju känd som en tvär och butter klasskämpe, men när jag kom hem till honom och fick se hans kollektion av egenhändigt stickade cardigans och tröjor så fick jag en tankeställare om min syn på manlighet.
Gränges var ju en i många stycken hård arbetsgivare. Vi fick ju som introduktionserbjudande erbjudandet om att låna 10000 kronor, om vi stannade 10 år så skulle skulden skrivas av. Blusi, en finne från Karelen, var min bas och hans far dog, så att han var tvungen att åka hem för att ta hand om småbruket ett par månader. Och så åkte han han tillbaka för att jobba de sista 6 månaderna för att bli skuldfri. Då fick han beskedet att det inte var möjligt eftersom han avbrutit innan avtalstiden löpt ut, men att om han jobbade oavbrutet 10 år till så skulle avtalet gälla. När jag slutade hade han 13 månader kvar. Det här berättade han för mig när jag gick in en fredag em och sa upp mig på dagen. (Det är en annan historia). Gränges behandlade sina ”uppfinnare” styvmoderligt. Det fanns många genier, vars tekniska utvecklingar och uppfinningar gjorde arbetet drägligare för oss därute på verket och många gånger sparade stora pengar till företaget, men belöningarn var små. Jag antar att din far fick uppleva detsamma. Jag nämnde Leo Holter, jag tror att han var VPK-are eller något sån´t, men han var nog den förste intellektuelle som jag träffade. Så beläst både i Marx och skönlitteratur, jag vet att han var provläsare för både Hans Lagerberg och Kjell Johansson. Med honom lyftes horisonten. Så för mig var Gränges mitt universitet. Hade det varit en människa så hade jag kunnat säga som farsan brukade:” Han var en dj-vel, men en fan.”
Jo visst var det kafeet på Juniskär, det var särskilt populärt bland motorcyklistern, lagom långt och en rolig väg med kurvor och krön. En som ofta hade en vardagslyx som hade en positiv inverkan på kärlekslivet.
Jag sitter i den underbara sommaren i skuggan av en ek och skriver, den moderna tidens trådlöshet ger mig möjlighet att förena nöje med nöje.
Comment by anders nilsson — 2008 06 06 16:40 #
”En vardagslyx som ofta hade en positiv inverkan på kärlekslivet.” Så skall det stå.
Comment by anders nilsson — 2008 06 06 16:43 #
Till Anders Nilsson: Även Leo Holter har hittat till min blogg. Av en kommentar framgick att han åtminstone under gymnasietiden var SSUare, men han gjorde väl kanske som så många andra senare en gir vänsterut.
Farsan gjorde en mängd uppfinningar, bland dem en helt ny typ av krustbrytare. En estnisk ingenjör, god vän och boende i Sundsvall, gjorde ritningar åt honom, och jag fick hjälpa till att skriva den förklarande texten.
Precis som du är inne på betalade företaget småpengar för de här uppfinningarna; dess motivering var att de hade gjorts i jobbet. Farsan såg en gång sin krustbrytare utställd till salu för ett för honom astronomiskt belopp och reagerade sen med den styvnackade stolthet som jag har ärvt efter honom: Han vägrade ta emot de där fickpengarna, och när företaget sen i stället skickade dem per post, löste han aldrig ut penningavin. Strongt gjort – vi hade det verkligen inte fett. Heder åt farsgubben!
Comment by Enn Kokk — 2008 06 06 17:26 #
Se där, världen krymper!
Comment by Anders Nilsson — 2008 06 06 18:00 #
Till Anders Nilsson: Min några år yngre bror Matti, tyvärr död sedan i höstas, hann börja i gymnasiet innan jag hade tagit studenten (1958). Han var med om att starta den allra första SSU-klubben på Högre allmänna läroverket i Sundsvall, och det var väl i den klubben som också Leo var med.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 06 18:47 #
En stickreplik: Loe Holter minns jag väl. Det vill säga när jag på 60-talet var journalist på lokaltidningen Dagbladet (s). Minns Leo alltid klädd i blå arbetsdress, så nog hörde han till den revolutionära skaran? Nej skämt å sido: Leo var beläst, men som så mycket annat på den tiden (gäller också mig själv) verkade läsningen smalna av en del (åtminstone för en tid). Lawrence Durrells Alexandriakvartett förbleknade och ersattes av mer politiskt korrekt litteratur. Invid Aloxcidverken fanns det i min barndom en fin badstrand med vit sand. Dit gick det spårvagn. Man klev på vid Vängåvan och klev av vid linjens ändstationen.
Comment by Anders Thunberg — 2008 06 06 21:05 #
Det börjar klarna, Enn Kokk och Anders Thunberg: Aloxidverk, aluminium och andra mineraler och ”pollutants” i era trakter. DET VAR NÅNTING I VATTNET! Annat var det med sulfit-och sulfatfabrikerna längre norrut efter surströmmingskusten.Den ena lukten mer ”egen” än den andra men vi växte upp och det blev i alla fall folk av oss.Vi blev inte så hej vilt radikala.Men så har vi lång tradition i Nolaskogs med ”affärdern” och Affers-män (betoning som på Beffelhavare på Ångermanälven) i att agera individuellt.DET VAR NÅNTING I VATTNET! Ni rår inte för det!
Ha en trevlig sommar y’all! Själv får jag välbehövlig tvåveckors semester på egen hand (halleluja!) till mitt Sverige och Mitt-Sverige. Får se om kusiner kan fixa lite surströmming innan säsongen.Undrar om det finns fjolårets Oskars i juli?
Comment by A-K Roth — 2008 06 07 13:47 #
Till A-K Roth: Nåja – massafabriker hade också vi gott om: Essvik, Nyhamn, Svartvik runt Ljungans utlopp, Östrand på andra sidan fjärden.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 07 14:27 #
Till A-K Roth, han Johansson som lärde mig läsa Dostojevski på nytt, han var från Timrå. Hjälper det? Jag minns att han alltid innan vi skulle stämpla ut kl.15.36 så satte han sig i fönstret ut mot sjön med fötterna på bänken och drack en sista kopp kaffe.
Till Anders Thunberg. Jag är inte böjd att hålla med. Har du en gång läst Alexandriakvartetten, inte glömmer du den bara för att du läser tre band av Kapitalet och Teorier om mervärdet av Marx. Och jag är ganska säker på vilket du kommer ihåg bäst så här en 40 år senare.
Comment by Anders Nilsson — 2008 06 07 15:57 #
Till Anders Nilsson: Själv läste jag Karl Marx’ ”Filosofins elände” en av dom där somrarna på Gränges aluminium. Jag hade med boken i lunchlådan och läste, nere hos farsan, under matrasten. Jag försökte mig också på ”Kapitalet” men kom, då, inte särskilt långt i första delen.
Men visst är det så att de är de skönlitterära läsminnena från ungdomsåren som är bäst bevarade.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 07 16:25 #
Ja det är märkligt vilken bildningstörst som grodde i undervegetatonen på den tiden. Hur är det nu? Jag vet inte men nog verkar det som många även idag har en bredd i bildningen.
Jag skulle väl önska mig att bildningen fastlogs som mål både i partiet och i skolans läroplan. Jag har faktiskt träffat grundskolelärare som inte har läst vare sig Strindberg, Moa eller Martin Koch.
Nostaligin gör sig påträngande och jag kan inte låta bli att minnas min far som ”var” FIB´s föreläsningsförening i Dorotea. Här mötte man både Rolf Blomberg, Delta Rythm Boys och Sångkvintetten Synkopen.
Visste du förresten att Gunnar Ekelöf ofta hyrde in sig på Stenmans pensionat i Dorotea för att skriva?
Ja nog är det mycket som talar för att Dorotea verkligen var kulturens centrum. Vi bodde i ”Hyreshuset”, det fanns bara ett i Dorotea så det blev postadressen. Huset hade fyra lägenheter och vi bodde på övervåningen, granne med Monica Sparby som blev chef på Riksteatern, kulturchef i Umeå och nu teaterchef på Gotland.
Comment by anders nilsson — 2008 06 07 18:28 #
Till Anders Nilsson: Under Kulturspegeln, Prosa & lyrik, hittar du flera artiklar av mig om Helmer Grundström. Av en av dessa framgår att jag har läst Gunnar Balgårds relativt nya Helmer Grundström-biografi – som du förstår har jag på så sätt blivit en smula bekant med både Svanavattnet och Dorotea. Jag vet också att Gunnar Ekelöf och Helmer Grundström – märkligt nog med tanke på att deras författarskap långt ifrån är lika – var goda vänner och att Ekelöf bodde både hos Helmer i Svanavattnet och i Dorotea.
Själv har jag aldrig varit i dina gamla hemtrakter.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 07 20:37 #
Tack Enn, en guldgruva fastän rakt framför ögonen, jag blir helt förstummad av allt du skrivit. Det visste jag inte. Jag kan inte begripa hur du får tid till Melodikrysset också.
Jag försvinner ner i gruvan ett tag.
Comment by anders nilsson — 2008 06 07 21:27 #
Till Anders Nilsson. Nog var det väl Byströms pensionat som Ekelöf bodde på, under några månader vintern 1941? Om jag inte tar fel låg det strax ovanför nuvarande Strandenskolan. Dessförinnan bodde han visst en kortare tid i något som kallades Vikbo pensionat. Kanske bytte Byströms pensionat namn till Stenmans senare? Ekelöf har ju skrivit en del från och om Dorotea, både poesi och prosa, bland annat en målande skildring av riksmarschen i samhället.
Comment by HO — 2008 06 07 22:12 #
det kan nog stämma, det var i alla fall på pensionatet som låg mellan nuvarande kommunhuset och kyrkbacken, namnet blir jag lite osäker på och idag finns det inget kvar av platsen, inte ens en liten minnestavla. Jag har ju fått det här återberättat, men jag har fått för mig att han var där flera gånger.
Comment by anders nilsson — 2008 06 07 23:59 #
Nä, Anders Nilsson, Timrå är för långt söderut. Jag är partisk till Nolaskogs. Men nog är det fint uppöver dina trakter, Dorotea var det visst. Minns de tre (kungliga?) damerna, Dorotea, Fredrika och Wilhelmina. Det är väl i Wilhelmina storkommun man numera färdas efter det vackra – både namnet och vattnet är vackert – Malgomaj (det rullar så fint på tungan, man ba’ rys) mot Fatmomakke och Stekenjokk? Vilka hjortronmyrar det ska finnas i dina trakter! Mina föräldrar åkte till Dorotea och plockade en gång och talade om smörgåsar med messmör, myggberikade.
Comment by A-K Roth — 2008 06 08 3:36 #
Stenmans pensionat? Kan det vara Stenmans konditori i Vilhelmina som spökat till det i minnet?
Ekelöfs vistelser i Dorotea har ju både Balgård och C-O Sommar skrivit om, men i Dorotea letar man förgäves efter något som påminner om dem. En Ekelöfs väg vore väl inte för mycket begärt?
Comment by Mats Rosin — 2008 06 08 7:08 #
Byströms får det bli! De 45 år som gått sedan jag flyttade heminfrån leker tafatt med begreppsapparaten. Men visst är det en bra idé. En Ekelöfs väg i Dorotea! Det skulle föra världen närmare sitt centrum, särskilt nu sedan de rivit Hyreshuset. Det var sorgligt att gå bland rivningsmassorna och finna spår efter det universum jag som barn byggde upp på husets vind.
Comment by Anders Nilsson — 2008 06 08 10:29 #
Till Anders Nilsson: Att jag just nämnde Durrells Alexandriakvartetten hade en alldeles speciell bakgrund.
Någon gång, det måste ha varit i början av 70-talet, mötte jag i Kungliga Biblioteket i Stockholm en av kulturvänstern ledande kritiker och i dag prisbelönt för sina viktiga insatser.
Jag kommer i håg att jag då förde Durrells namn på tal.
”Är det någon som numera har intresse att läsa något av honom”, fick jag som svar.
Jag menar, Anders Nilsson, så var stämningen som jag minns det. Inte minst i Fib/Kulturfront-kretsar!!! Man var så fokuserad vid ett smalt spektrum av kultur (och kritik) att man mönstrade bort allt annat som fanns i den breda kulturtraditionen.
Comment by Anders Thunberg — 2008 06 08 12:16 #
Stenmans var namnet på konditoriet vid torget i Örnsköldsvik. Det finns en anknytning till Wilhelmina:
http://www.vasterbottensmuseum.se/oar/kafeer/stenmans.html
”Kaffe och en Börjes
Det är ingen självklarhet i övriga Sverige att beställa Kaffe och en Börjes. Men på Stenmans Konditori i Vilhelmina är det kanske den bästa bullen av dem alla. Det var på 1960-talet som det misslyckade franskbrödet fick en fyllning av mandelmassa, blev dekorerat med choklad och kallad Börjes bulle. Tänk att bullen blev en sådan succé!
1948 köpte Roland Stenman från Örnsköldsvik en konditorirörelse i Vilhelmina. Huset med servering och bageri låg i samhällets hjärta, i början av backen upp till kyrkstan….
…På 1950-talet var gräddtårtor populära. Och twistkakor (även kallade jitterbuggare) åt man gärna till kaffet. Krämbullar med vaniljkräm var också omtyckta.
På den tiden beställdes kaffe och bröd vid disken varefter flickan i kassan meddelade köket att t ex en kaffe och en tårtbit önskades. Då dukades en bricka upp med detta och bars ut till gästens bord…”
Krämbullar!Mmm…Fanns förstås på Stenmans i Ö-vik också. Servitriserna bar svert/vitt med små förkläden tycks jag minnas.
Comment by A-K Roth — 2008 06 08 12:58 #
Anders Thunberg, tycker du att FiB och dess olika manifesteringar/avdelningar (kulturfront/ordfront…ja kann inte håll rätt på alle dänn frontern) har fortsatt att vara smalspårigt?
Comment by A-K Roth — 2008 06 08 13:08 #
Till A K Roth: Den tidning som Fib/ Kulturfront gav ut finns inte längre utan har ersatts av en smalare tidning som inte alls har samma kulturambitioner …utan mer har tagit fasta på och renodlat parollen ”försvaret för yttrandefriheten” och kritiken av stormakternas/stormaktens folkrättsstridiga aktioner. Den kan väl därför inte föras in i den här diskussionen. Men vill du ha en bild av hur tidsandan påverkade kultursynen kan du, när kommer hem till Sverige, söka upp ditt gamla bibliotek i Ö-vik? och beställa fram 60-talets och 70-talets årgångar av litteraturtidningen BLM, så får du en bra bild av hur blickfältet successivt smalnade av… fast andra kanske kanske tar fasta på att också mycket nytt kom till under de här åren i BLM … sånt som tidigare inte fått plats i det kulturella ”finrummet”.
Comment by Anders Thunberg — 2008 06 08 13:25 #
Till Anders Nilsson. Ja, då var det Byströms. Kommunhuset och Strandenskolan är ju närmaste grannar. Skönt att lägga det tvistefröet bakom sej på kyrkvägen och kunna gå vidare. Och apropå gång, den där breda och måleriska skildringen av riksmarschen i Dorotea, en fridens söndag förmiddag, heter ”Dvärgen, poeten och Lappland” och utgavs i bokform första gången redan 1941, i ”Promender. Småprosa”, samma år som Ekelöf bodde några vintermånader på Byströms. Den finns också med i samlingsutgåvan ”Promenader och Utflykter”, som utkom 1963 och därefter har tryckts om flera gånger.
Comment by HO — 2008 06 08 13:30 #
till HO: Tack för tipset. Jag tycker om hur den här bloggen utvecklar sig till ett virtuellt studieförbund. Enn Kock – flera kockar!
Efter att en tid studerat Ibn Sina´s och Averoes filosofier och djupdykt i Jalâl al dîn Rûmis diktning så plockade jag fram Ekelöfs Fatumehdikter och visade min marockanske vän Said. Därifrån väcktes mitt minne av Ekelöfs Dorotea, så min resa hem till Dorotea igen gick över en utflykt till medeltidens Arabien, Persien och det Moriska spanien via Ekelöfs resor i Turkiet och 2000-talets Marakech slutligen tillbaka till Dorotea. Snacka om globalisering.
Comment by anders nilsson — 2008 06 08 14:35 #
Till AThunberg:
Ja jag var väl ingen stor läsare av FIB Kulturfront, det blev väl IB-affären mest. Jag intresserade mig mest för den amerikanska beatlitteraturen, Kerouacs The Dharma Bums och Ken Keasy´s Sometime a great notion föranledde många omläsningar och parallelläsning med Hamsun/Markens gröda. Jag läser förresten Hamsuns sista ”PÅ gjengrodte stier” just nu. Det är ett litet mästerverk, i mit tycke det bästa han skrev, så modernt, så fullkomligt fritt i förhållande till sitt eget verk, till sin samtid, till sin historia. Stort!
Comment by anders nilsson — 2008 06 08 14:45 #
Ja beatnik-texter… Nån gång vid en idrottstävling i Idrottsparken i Sundsvall hade jag med mig en pocketbok med beatnik-texter. Det måste ha varit 58-59. Brevid mig på läktaren satt en för mig helt obekant yngling från Hudiksvall.
Han bad att få titta i boken och frågade sen om han kunde få låna den. Jag var tillräckligt blåögd – eller också var det den generösa tidsandan som spelade in – att jag gick med på det.Han som lånade boken hette Lars Ragnar Forsberg. Och han påminde mig om händelsen några decennier senare, när han kom att jobba på Sveriges Radios samhällsredaktion, där också jag fanns. Men jag har ännu inte fått tillbaka den här samlingen beatnik-texter.
Nån gång, jag tror det var i början av 70-talet, och jag var i Nepal och hade en behändig liten skrivmaskin med mig, träffade jag i Katmandu några unga amerikaner i asiatiska fotlånga dräkter. De hade tidigare ingått i sjukvårdsgruppen vid Woodstock-festivalen, berättade de. Och var nu på resa i Asien med Bengalen och Bangladesh som sitt slutmål. Där hoppades de att de skull kunna ställa sina tjänster till förfogande i hjälparbetet efter en översvämningskatastrof. De frågade mig om de kunde få låna min behändiga skrivmaskin. Det sade jag ja till. Ett par månader senare, när jag var tillbaka i Sverige, kom det med posten en tjusig check utskriven från en amerikansk bank med vacker regnbåge tryckt på checken. Det var en rundlig betalning för skrivmaskinen. Ibland önskar jag att jag vore tillbaka vid de här oskyldiga åren, när allt tycktes vara möjligt…
Comment by Anders Thunberg — 2008 06 08 16:07 #
En härlig historia i globaliseringens tidsålder! Jag åkte mycket kring på min motorcykel under 70-talet och då hände det all som oftast att en hundring eller två, som man lånat en medcyklist i nöd, damp ned som en snigelpostburen avi. Jag minns en varm sommarkväll i London, det måste ha varit 1967, då jag satt på Picadilly Circus med ett par amerikanska hippies. Alla sa, det tissslades och tasslades, att det var Allen Ginsburg och hans älskare Peter Yablonski, jag vissste inte vilka det var men blev i alla fall inbjuden till den mäktiga gamla uttjänta gasklockan på Chalk Farm, The Round House, nästa dag. Och mycket riktigt, det var Ginsburg och Yablonsky som spelade ett slags harmonium medan G läste Howl. Ett minne för livet och till min glädje fann jag för ett tag sedan på E-Music en inspelning av Ginsburg läsande Howl, live.
Comment by anders nilsson — 2008 06 08 16:44 #
Till Anders Thunberg och Anders Nilsson: Allen Ginsberg finns utgiven på skiva hos Smithsonian Folkway: ”First Blues: Rags, Ballads and Harmonium Song” respektive ”Poems for Peace: A Benefit Recording from the New York Workshop on Non Violence”. Gå in på http://www.folkways.si.edu och sök på Ginsberg!
Bakhåll i Lund har också gett ut en CD med Ginsberg: Allen Ginsberg: Mediteation Rock. Kolla på http://www.bakhall.se.
Comment by Enn Kokk — 2008 06 08 21:06 #
Ja ”Howl” ja, Anders Nilsson.
….. har sett Ginsburg på en gammal filminspelning läsa den långa dikten till något slags ackompanjemang (var de Yablonsky?). Men här fick du alltså vara med live. Otroligt! Under min korta karriär som musik- och nöjesjournalist på 60-talet hann jag med mycket som i dagens ljus nog framstår som ganska förvånansvärt. Några exempel: Träffade beatlarna live på Foresta 1963 — hade i Arbetarbladet en intervju med John Lennon, vilken jag lyckades få en konversation med vid sidan av det stora presskonferensståhejet, fick väl inte så mycket ut ur honom än han att talade (positivt) om alla gropies som kantade beatlarnas framfart, det mesta han sa var väl inte tryckbart; Ray Charles minns jag inför ett framträdande i Gävle folkpark ”avslöja” att giraffen var hans favoritdjur. Anita O´Day beklagade sig över att folkmusikvågen. (det var i 60-talets inledning! före Woodstock!!! ) Sa att den hade ryckt undan möjligheterna för henne att få konserttillfällen. Universitet- och college-publiken föredrog framträdanden med folkmusiker; Unge B. Skifs från Vansbro (i bandet Slamcreepers? om jag minns rätt) var jag som jurymedlem med och röstade fram till en första seger i en amatörbandstävling i Gävle; jag kommer i håg Jimmy Hendrix, när han var engagerad som solodansmusiker på lilla Rotundan i Gävle folkpark – det var strax innan han slog igenom genom vid några berömda framträdanden hemma i USA. Jag minns att jag
som journalist hade en Rolleiflex-kamera med mig och att jag tog närbilder av honom med de vilt dansande småungarna omedelbart
intill.Han var inte rädd att få gitarren förstörd.
Har tyvärr inte kunnat återfinna bilderna från det tillfället. Men någonstans finns de väl.
Hade du, AN, någon kamera med dig? …, när du var ute på dina spännande mc-raider? I så fall borde det kunna bli en spännade bildberättelse att lägga ut på webben? – från tete-a-tete med strömmingsmackor på caféet i f d Berglunds handelsbod i Juniskär till liveuppläsning med Allan Ginsburg på Round House i London…
Comment by Anders Thunberg — 2008 06 08 21:13 #
Jag visade just den här bloggtråden för en dansk vän på besök och vi slogs bägge av hur slumpmässigt den utvecklas, det ena leder till det andra utan någon som helst förutsägbarhet. Det är fascinerande.
Nej, kamera var ett av de tillbehör jag valde bort under mina resor, inget tält, ingen sovsäck bara en hårt hoprullad filt för att använda i nödfall. Tex en natt på Lueneburger Heide mitt under NATO-manöver faller mitt mc-ljus ut, det är på Autobahn och trupptrafiken är tät som en vardagsmorgon vid Nortull. Jag lägger mig i vägrenen men MC- när intill och filten över mig, men kan ju givetvis inte sova en blund. Vanligtvis bodde jag på vandrarhem, där man kom att möta en del intressanta personer. Återigen slumpen.
Jag var ju en helt vanlig grabb från Dorotea som råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Men jag har känslan av att avstånden mellan ”celebritys” och vanliga var kortare då. Livvakterna var ju knappast uppfunna på den tiden.
När jag var 15 frågade Bengt Lindström, jag mötte honom på museet i Östersund, om jag hade lust att bli med till Paris och bli hans ”assistent”, det var väl bära färgburkar han menade, men jag tordes inte och inte kunde jag prata franska på den tiden heller. Det är klart att man undrat vad som hänt i ens liv om man hade valt det den gången?
Så det får bli historierna man berättar som dokumenterar. Jag har faktiskt försökt dra igång en ”berätta din historia” på s-infobloggen, för någon stans så tror jag att det är dina berättelser som ligger till grund för politiken och många berättelser kan forma ett parti.
Comment by Anders Nilsson — 2008 06 08 22:14 #
Till Enn: emusic.com är en fantastisk site där du lagligt och betalt laddar ner musik från independence- och små udda bolag. 4 timmar med Lenny Bruce var ett annat fynd.
Comment by Anders Nilsson — 2008 06 08 22:19 #
Till Anders Nilsson: 42 kommentarer, hittills, om en roman av Maria Hamberg, som ingen (utom jag) tycks ha läst.
Men på den här bloggen rör sig kommentararena över vida banor!
Comment by Enn Kokk — 2008 06 08 22:41 #
Innan rodnaden inte längre kan misstas för tidig solbränna och kräfttiden ursäktar det mesta så får jag väl sätta mig ner och läsa boken. Annars är 42 ett vackert tal, liknar 7 på något sätt.
Comment by Anders Nilsson — 2008 06 09 7:31 #
Tack för tips, Anders Th. Örnsköldsviks bibliotek besöker jag alltid. En gång satt jag länge och forskade om sörkörare. Finns t o m fika där. Sen kan man flanera längs kajen och ta in en lunchbuffet på Fina Fisken!
Comment by A-K Roth — 2008 06 09 12:14 #
Till A-K Roth. Vad gjorde du av din forskning om sörköreriet nolaskogs? Jag är bara ytligt bevandrad i ämnet, men Kersti Ullenhags intressanta studie Sörkörare (utgiven i bokform på Ceweförlaget 1982) har jag i hyllan och har läst.
Comment by HO — 2008 06 09 20:25 #
Ja, HO, mina anteckningar ligger i en låda. Jag kan inte så mycket själv.Boken du nämner har jag också. Lustigt nog såldes den just av Ö-viks bibliotek i somras – en plastkasse böcker för nästan ingenting, 30 SEK tror jag det var. Jag kom över flera skatter på så vis. Bibliotek gör väl så för att få plats för nya böcker?
Jag närde väl på drömmar om att skriva ner min familjs historia, en sorts familjetragedi som berättats för efterföljande generationer. Min farfars morfar, Jonas Sundström, dog utfattig 1859 i lungsot och bedrövelse efter att kassakistan (försedd med ”många järnbeslag och kraftiga lås”) han ensam ansvarade för efter en sörkörarresa söderut blev stulen (kälken kistan var fastskruvad vid hade sågats sönder). Detta hände på ett övernattningsställe mitt på Årskogen på gränsen mellan Medelpad och Hälsingland. Det fanns inga försäkringar då och han kände sig ansvarig att betala tillbaka alla andra bönder. Änkan, Märta Abramsdotter från Sörvästansjö, min farfars mormor, fick gå från hus och hem då förmyndaren för hennes minderårige son (mamman fick väl inte ansvara för en faderslös son på den tiden!) förbjöd att han tog över hemmanet. Vare sig änkan eller den myndiga dottern Karin fick ta över; så var det då.Vi har auktionspappren och det är sorgligt att se. Hemmanet såldes för 3.825 kronor och köptes av en Alfred Fahlgren som gav upphov till namnet Alfredshem, började som såg och blev sedemera massafabrikernas Mo och Domsjö, sedan MODO och nu Holmen.
Mycket av vad jag lärt kommer från lokala historieforskare, bl.a. annat från en artikel i en bok kallad Ångermanland, nummer 13, utgiven av Ångermanlands hembygdsförbund.Den hittade jag för ett 20-tal år sen på Dahlbergs bokhandel i Ö-vik. Artikeln har titeln ”Hörnett – odalbyn som blev fabrikssamhället Alfredshem”. I den finns ett stycke kallat ”kassaskrinet borta” och det visade sig att det handlar om min släkt!!! Författaren till just den artikeln: Erik A. Nylander som jag tror, misstänker, tycks ha hört, var min lärare i 3:e och 4:e klass i Hörnetts småskola! Min lärare hette i alla fall Erik Nylander och lärde oss mycket om lokalhistoria. Jag tror det är samma person. En annan historieintresserad, Isidor Johansson, var den som fann aktionshandlingarna på sin lagårdsloge och återställde dem till min släkt.
Vilken liten värld! Kanske nån annan nu känner igen namn jag nu spridit omkring mig?
Comment by A-K Roth — 2008 06 10 13:39 #
Till Enn. ”Greklandssommaren” har jag fortfarande inte läst (den är ständigt utlånad), men tydligen kan den bedömas högst olika. I kulturtidskriften Provins 1/08 sågar den flitiga recensenten Kerstin Hillström boken totalt. Hon skriver bl a så här:
.
”Och tyvärr, det är lika tråkigt som det låter. På ett torftigt språk redogör Maria Hamberg för händelser och känslor. Var är gestaltningen? Var är dialogen? Nerven, de oväntade tankarna, de överraskande miljöbeskrivningarna, det njutbara språket? Varför får jag sån lust att vända flera blad i taget? Varför ska jag alls läsa denna bok? Så intressant är det inte att få veta hur man böjer rör”.
Comment by HO — 2008 08 01 11:44 #
Till Hans O Alfredsson: Jo, man kan ha olika meningar om romaner. Även jag gjorde ju för övrigt invändningar mot psykologin i boken. Fast just i fråga om det där att böja rör är jag av en annan mening än Kerstin Hillström: Numera känns det uppfriskande fräscht att läsa en skildring av en industriarbetsplats.
Comment by Enn Kokk — 2008 08 01 11:52 #