Melodikrysset nr 14 2008

Det är inte lätt att vara alla till lags – om man nu över huvud taget vill det. (Det vill inte jag.)

Jag har, som ni väl har sett, fått på huvudet av en läsare, som ogillar att jag någon gång då och då också uttrycker en och annan politisk åsikt, när jag kåserar om mitt melodikrysslösande. Men ingen tvingar ju någon att läsa just min blogg. Dessutom går det att lämna kommentarer, där man ger uttryck för andra åsikter än mina.

Det lustiga är att jag samtidigt fick mejl från den som ansvarar för nätverket s-bloggar. Han är störd över att jag pingar in (publicerar) mina texter i opolitiska ämnen på www.s-bloggar.se. Framför allt gäller det kåserierna om Melodikrysset, som är så populära att de åker upp i listan ”Mest lästa inlägg” (och därmed blockerar för mer politiska men mycket mindre lästa inlägg av andra skribenter, som också pingar till s-bloggar).

Jag är med i listan över s-bloggare för att jag är en sådan men också för att andra socialdemokrater, både gamla bekanta från fordom och nytillkomna, den vägen ska hitta min blogg, inte för att jag för ut någon centralt utsänd propaganda; mina läsare vet, att jag för fram mina egna åsikter. Att jag började pinga där berodde på att jag uppmanades att göra detta.

Men jag kan mycket väl avstå från att synas på s-bloggars ”Mest lästa inlägg”, så jag meddelade redaktionen, att de, om jag måste börja selektera inläggen, då lika gärna kunde plocka bort mig därifrån. Så ni partivänner till mig, som inte hittar mig där längre, ska inte dra slutsatsen att jag numera har tappat alla mina många läsare.

Jag har nämligen nått min mycket stora dagliga läsekrets utan att annars någonsin pinga (alltså med en kort tids undantag för s-bloggar). Och den gamle chefredaktören i mig säger mig, att en av förklaringarna till att jag når så många läsare just är, att min blogg inte kan kategoriseras som bara en politisk blogg. Min blogg speglar – i likhet med den tidning jag en gång i världen var framgångsrik chefredaktör för – mycket mer än politik, sådant som både sossar och andra också är intresserade av: teater, resor, skönlitteratur (prosa så väl som lyrik), media, serier, mat och dryck, film, konst, deckare, barnkultur och vad det kan vara, inte minst då musik av alla de slag (inklusive Melodikrysset). Och jag konstaterar åter igen, att personliga kåserier om mitt och hustruns och barnbarnens liv verkar ha ett oförändrat högt läsvärde – när jag var chefredaktör för partiorganet (s) Aktuellt i politiken, ett socialdemokratiskt familjemagasin mycket olikt dagens nyhetsmagasin med samma namn och med många gånger så hög upplaga som dagens namne, var mitt personligt hållna ledarsideskåseri ”Det händer” – en blogg före bloggarnas tid, hävdar min dotter – den i särklass mest lästa avdelningen i tidningen.

Efter denna osedvanligt långa omväg äntligen en redovisning av hur jag har lyckats med veckans melodikryss, nyss avlyssnat på webben. Även det senare tog mer tid än beräknat, eftersom jag inte begrep att den långa pausen mitt i berodde på bortplockade nyheter utan råkade gå ur programmet och alltså sen måste börja om från början.

En enda av dagens (eller rättare sagt lördagens) frågor låg en smula utanför min musikkunskapssfär. Jag har inte sett ”Ally McBeal” i TV (men känner förstås till serien) och fick därför googla för att få fram namnet på den sångerska som sjunger ”Searching My Soul”: Vonda Shepard.

Annars hade jag den här gången inga besvär ens med den senaste pop- och schlagermusiken.

Cardigans sjöng ”Give Me Your Eyes”.

Vi hörde också Ola Salo i The Ark sjunga sin vinnarmelodi i Melodifestivalen 2007 ”The Worrying Kind”, den som i Eurovision Song Contest hamnade på artonde plats, en enligt min mening mycket för låg placering.

Och visst kände jag igen After Dark i ”La Dolce Vita”.

Den lite äldre svenska populärmusiken representerades av Thore Skogmans ”Plättlaggen”, och använder man den, uppstår ju ofta os i köket.

Fast rent musikaliskt fanns det i dag med ett annat svenskt stycke, som är oändligt överlägset allt det hittills nämnda: ”Ta av dig skorna” med ljuv musik av Povel Ramel och en underbar text om mogen kärlek och om äpplen som faller med sorgsna dunsar; som medförfattare till texten har Povel Beppe Wolgers.

Från revyscenen kommer också ett ännu äldre nummer, från 1942, ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” av Karl Gerhard.

Vart tar alla vackra flickor vägen?

Text: Karl Gerhard
Musik: Kai Gullmar

Ungdom, skönhet och charm
gör en människa varm.
Vackra flickor finns det gott om i vår huvudstad.
Detta framgår titt och tätt
av en massa porträtt
utav nyförlovade som finns i alla blad.
Ja, det är kanske djärvt,
men jag vill våga
att ge offentlighet åt denna fråga:

Vart tar alla vackra flickor vägen,
och var kommer alla fula, lea käringar ifrån?
Det är rentav så man blir förlägen,
när man möter flamman sin,
som gift sig med ett fån.
Av midjan så smal,
så att Royal
sig vände och tittade på gazellen,
har blivit en madam
med skunk bak och fram,
och köttkuponger har hon på ett par tre ställen.
Vart tar alla vackra former vägen,
och var kommer alla hakorna på makorna ifrån?

För att få symmetri
uti min poesi
låter jag min versfot glida uppåt i spagat.
Handsken kastad ju är,
men med lite besvär
kan den ledigt vändas ut och in med resultat,
att refrängen blir en kvinnoslogan.
Damerna har ordet nu för frågan:

Vart tar allra vackra gossar vägen,
och var kommer alla fula lea gubbjäklar ifrån?
Det är rentav så att man blir förlägen,
när man ser det lilla som är kvar av Romeon.
Han fordom var slank
och flott och dansant.
Nu snarkar han när det inte kluckar
i grogglaset hans.
Hans hjässa är blank.
Så undra på att ni stackars kvinnor sucka:
Vart tar alla vackra gossar vägen,
och var kommer alla bakarna på makarna ifrån?

Om Karl Gerhard kan du läsa mer ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

Det blev väldigt mycket operett och musikal i det här krysset.

Vi hörde musik – bland annat ”Låt oss liksom svalorna” – ur Emmerich Kálmáns ”Czardasfurstinnan” från 1915.

Och som det inte hade varit nog, fick vi sen höra musik ur ytterligare en Kálmán-operett, ”Grevinnan Maritza” från 1924.

Sen fick vi höra sång ur en filmad musikal från 1946, ”Annie Get Your Gun” med musik av Irving Berlin.

Ännu en filmfråga rörde förstås ytterligare en James Bond-film – Eldeman måste ha sett hela kollektionen. Den här gången hörde vi Rita Coolidge sjunga i ”Octopussy”.

Eftersom ett av de andra svaren skulle bli ”os”, fanns det väl en upprepning också i att fråga vad det är som besvärar i ”Smoke Gets In Your Eyes” (Jerome Kern, Otto Harbach, 1933). Jo röken förstås.

Kvar att svara på är väl då bara veckans barnvisefråga. I den lyder texten: ”Prästens lilla kråka skulle ut och åka, ingen hade han som körde.” Och svaret på frågan vad det var som ingen kunde göra är förstås då köra.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

På distriktskongress (s) i Tierp

Lördagen tillbringar jag och Birgitta på socialdemokraternas distriktskongress i Tierp. Jag måste alltså skjuta upp det melodikryssande som normalt hör till mina lördagsförmiddagsvanor. Nå, så småningom kommer krysset att läggas ut på webben.

Tillsammans med många andra partivänner från Uppsala åker vi med Upptåget från Uppsala C. Det är sällan passagerarna på ett tåg har en så massiv (s)-majoritet. Vi ägnar resan åt att läsa morgontidningarna, inköpta i Pressbyrån – vi har tidningarna omställda till Öregrund, där vi ju normalt bor så här års.

På distriktskongressen i Tierp lånar partistyrelsens gäst Marita Ulvskog – vi är gamla vänner, så hon har satt sig med mig och Birgitta – min Dagens Nyheter inför sitt framträdande inför kongressen. Ur P C Jersilds kolumn ”Dina pengar” hämtar hon siffror om det påstått mycket omfattande fusket i socialförsäkringssystemet. Jag citerar motsvarande avsnitt i Jersilds artikel:

”Hur var det då med fuskandet? Försäkringskassan börjar nu bli klar med sina granskningar. Beträffande föräldrapenningen har man hittat att 1,6 procent betalades ut fel. I denna siffra ingår också sådana utbetalningar som beror på missförstånd eller tekniska brister. För barnbidragens del ligger de felaktiga utbetalningarna på 0,22 procent. Dock blir dessa till synes blygsamma procenttal mer oroande om man omvandlar dem till reda pengar. Svinnet i föräldrapenningen är 229 miljoner, motsvarande förlust i barnbidraget landar på 50 miljoner.”

Men det handlar alltså om små belopp, om man jämför med vad som totalt betalas ut.

Bidragsfuskare går det bra att kontrollera, till exempel genom hembesök, konstaterar Jersild. När det gäller skatteflykt är myndigheterna däremot mer hjärtnupna – nu handlar det plötsligt om personlig integritet. Så här lyder avslutningen i Jersilds artikel (som Marita Ulvskog också citerar delar av):

”Beträffande Liechtenstein lär det finnas uppgifter ända från 1992 – men Skatteverket har tidigare antytt att man inte tänker gräva alltför djupt i det förgångna. Men om myndigheten – med regeringens goda minne? – ger kraftiga skatterabatter, kan ju hederliga skattebetalare få för sig att det här landet styrs av nollor. Ju fler nollor i det undanhållna beloppet, desto större benägenhet att se genom fingrarna med fusket.”

Under distriktskongressen genomförs också ett antal temaseminarier, och jag och Birgitta har valt att delta i ett med rubriken Konkurrensutsättning; det har Marita Ulvskog som inledare och Lena Rönnberg som samtalsledare.

Om ni trodde att detta seminarium befolkades av konkurrensutsättningsentusiaster, trodde ni fel. Jag konstaterade att flertalet inlägg gick ut på att hejda den pågående privatiseringsvågen. Senare under dagen tog kongressen också ett uttalande i samma riktning.

Över huvud taget kunde man av den här distriktskongressen bara dra slutsatsen, att det nu åter går en våg av radikalisering (i meningen socialdemokratisk traditionalism) genom socialdemokratin. Distriktsstyrelsen visade sig i sina motionsyttranden och i debatten lyhörd för detta, och i ett par fall då den inte gjorde det åkte den på välförtjänt storstryk. En motion med krav om demokrati i köparlandet som villkor för svensk vapenexport antogs, en annan om förändrade och skärpta villkor för start av friskolor likaså.

I slutet av kongressen höll fru Dahl från Svartbäcken i Uppsala för gästernas räkning ett litet anförande som var minst lika mycket en uppfordrande appell som det var ett tacktal, och så avslutades kongressen i sedvanlig ordning med att deltagarna tillsammans sjöng ”Internationalen”, varvid de – på socialdemokratiskt maner – höll varandras uppsträckta händer i refrängen.

Till Tierp kommer vi, vilket Birgitta också aviserade från talarstolen, snart tillbaka. Årets Första maj-talare där heter Birgitta Dahl.

Då kommer jag säkert också att åter igen träffa min bloggarkompis Erik Laakso, tidigare ordförande i Tierps arbetarekommun men vid den här kongressen ansvarig för en tillfällig filial till sin järnvägskiosk.

Melodikrysset dröjer

Jag lever just nu ett hektiskt liv. I går kväll var jag och Birgitta på Uppsala stadsteater och såg iscensättningen av Göran Tunströms ”Tjuven” i regi av sonen, Linus Tunström.

I dag ska jag och Birgitta åka till Tierp. I egenskap av partiveteraner (s) ska vi bevista socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län.

I morgon, söndag, ska jag ha heldagssammanträde med oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden. Därefter åker jag ut till hustrun i Öregrund.

Men nästa förmiddag (måndag) ska jag åter ta bussen in till Uppsala – jag ska till Folktandvården och få en avtrillad krona ersatt.

Så där håller det på.

Under dagens melodikryss är jag alltså upptagen av distriktskongress.

Jag kommer förstås att försöka lösa krysset på webben (och sen berätta hur det gick), men jag vet ännu inte när jag kommer att kunna passa in det.

Persisk middag + naturtrumpet

De senaste morgnarna i Öregrund har varit kalla, råa och dimmiga. När man går gången ner till brevlådan för att hämta upp tidningarna, ser man genom dimman sammandragna krokusar, som liknar flockar av hattifnattar från Mumindalen. Men Mårran, isfrun, har trots allt inte kommit tillbaka.

Vi tar bussen in till Uppsala för några dagar av olika ärenden, kulturevenemang och förrättningar.

Eftersom vi först ska till Uppsala konsert & kongress (Musikens hus), stiger vi av vid Vaksala torg. Vi har medvetet valt en buss som anländer långt före kvällens konsert – vi måste nämligen äta middag före konserten.

Vi har i förväg valt ut restaurang Saffran Polo på Vaksalagatan 35, två kvarter från Musikens hus. Det är en persisk restaurang; vi har tidigare, fast i Stockholm, ätit god persisk mat och har också en persisk kokbok.

Saffran Polo visar sig vara en mycket bra restaurang. Miljön är trevlig och maten god.

Mest för att pröva frestande saker ur menyn bestämmer vi oss för att, mot våra normala restaurangvanor, också äta förrätt. Jag väljer isbergssallad, tomat, gurka, pepperoni och persisk saltgurka, lika snyggt upplagsd som smaklig. De vinbladsdolmar med mosir, youghurt, mynta och rödlök som Birgitta väljer, faller henne i smaken. Till huvudrätt väljer vi båda chenjeh, grillspett på oxfilé med paprika, lök och grillad tomat samt förstås ris.

Med all säkerhet är det här inte sista gången vi besöker Saffran Polo.

Därifrån går vi sedan till Uppsala konsert & kongress för kvällens konsert med Uppsala kammarorkester.

Det visar sig, när vi får programmet, att kammarorkestern inte som utannonserat dirigeras av Eva Ollikainen – hon har fått hoppa av på grund av halsont – utan av orkesterns ordinarie dirigent, Paul Mägi.

Mägi är en utmärkt dirigent; jag har tidigare skrivit mycket uppskattande om honom. Men kanske har han den här gången fått hoppa in på lite för kort varsel: Musiken lyfter inte så som den brukar göra.

Det märks kanske allra tydligast i det avslutande stycket, Wolfgang Amadeus Mozarts (1756-1791) ”Symfoni nummer 39 Ess-dur”, Köchel 543. Mozart är ju ofta, även om det här är ett av hans mer komplexa verk, lätt att komma i håg i musikminnet; man relaterar gärna till tidigare konsertuppföranden och skivor man har hört.

Kvällens konsert började å andra sidan med ett verk som vi garanterat inte hade hört förut: orkestern uruppförde ett beställningsverk från i år, Håkan Larssons (född 1959) ”Minnets röster”.

Personligen gillade jag dock ännu mer ett annat modernt verk, Benjamin Staerns (född 1978) ”Ballo för naturtrumpet och stråkorkester” från 2006 men reviderat 2008.

Det här med naturtrumpet, här exekverad av Pierre Torwald, kan fordra en särskild kommentar. Naturtrumpeten har, i motsats till den moderna trumpeten, inga ventiler och har följaktligen tillgång till ett mycket mindre antal toner. Dess toner är, således även i det här stycket, alla hämtade ur övertonsserien.

Torwald fortsatte att spela naturtrumpet även i det stycke som följde efter pausen, nu ett stycke barockmusik, Giuseppe Torellis (1658-1709) ”Sonat för trumpet och stråkar i D-dur”.

Sammantaget måste man – även om jag alltså inte tyckte att kammarorkestern var på topp – ändå ge en eloge för helheten, blandningen mellan gammalt och nytt och, via naturtrumpeten, också bryggan mellan gammalt och nytt.

Slutligen en utommusikalisk iakttagelse. Vi har, eftersom vi har årsabonnemang, fasta platser ganska långt fram i Stora salen i Konserthuset. Genom ett slags märklig slump blev det i går så, att vi hade Håkan Larsson sittande i stolen bakom mig och Benjamin Staern sittande precis på andra sidan gången i samma rad där jag och Birgitta satt. Det var en särskilt sorts upplevelse att få se Staern, genom minspel och kroppsrörelser, leva med i sin egen musik, när den strömmade ner till oss från scenen.

USA-förstärkt Väsen

Jag var, som jag har berättat, nyligen på konsert med Väsen plus gästartister. Två av de senare, Mike Marshall på mandolin och Darol Anger på fiol, ”the San Francisco boys” som Lena Willemark kallade dem, finns också på skiva tillsammans med Väsen. Jag köpte CDn vid konserten. CDn heter ”Mike Marshall & Darol Anger with Väsen” (Adventure Music America AMA 1039 2, 2007).

Skivan gör samma positiva intryck på mig som konserten gjorde, allt ifrån öppningslåten ”Loke’s Troubles” av Mike Marshall till avslutningsstycket ”Os Pintinhos”, som kommer från Brasilien (men inte är skrivet av Hamilton de Holanda, som var med vid konserten; han finns inte med på den här skivan).

Mike Marshall verkar, att döma av hans ”Cous Cous” respektive ”Egypt” på CDn, ha en dragning till dels det orientaliska. dels till jazz. Men egentligen gillar jag mer ”Yew Piney Mt.”, där the San Fransisco boys lockar Väsen att spela traditionellt amerikanskt material.

Mycket bra blir det också i det omvända fallet, det vill säga när Marshall och Anger av Väsen sugs in i svensk folkton: ”Penknife Killer” (som också spelades vid konserten, då benämnd under sitt svenska namn, ”Pennknivsmördaren”) är det bästa exemplet, men jag vill också nämna Olov Johanssons ”Skridskolåten” med sina lätt symfoniska drag samt två låtar av Roger Tallroth, ”Timo’s Jig” och ”Forslund” (snyggt gitarrspel!).

På den här skivan består Väsen av Olov Johansson, nyckelharpa, Mikael Marin, fiol, och Roger Tallroth, gitarr.

Sven-Bertil tolkar Evert, nu från Alderville Road

Evert Taube är en av giganterna i svensk viskonst. När hans röst så småningom började svikta, tog sonen, Sven-Bertil Taube, vid: dels som partner vid de årliga Skansen- Gröna Lund-konserterna, dels som självständig och skicklig uttolkare, ofta med utsökta arrangemang av och orkesteruppbackning under ledning av Ulf Björlin.

Under årens lopp har sedan många artister ur ännu yngre generationer hyllat Evert och hans visor.

Nu återinträder den vid det här laget själv åldrande Sven-Bertil Taube på scenen. Det sker med CDn ”Alderville Road” (EMI 514469 2 5, 2007). Alderville Road är den gata i London där Sven-Bertil och hans familj sedan länge bor; skivan är till stora delar inspelad hemma hos familjen Taube. Det senare betyder inte, att den tekniskt skulle vara amatörmässigt gjord. Arrangörerna Johan Norberg (som är poducent och själv också medverkar bland annat på gitarr) och Martin Östergren har gjort ett fantastiskt fint jobb.

Och för att ta det sista först: arrangemangen här är mycket mer avskalade än Björlins, men de har särprägel och lyfter utmärkt väl fram innehållet i texterna.

Även Taube den yngre har åldrats. Rösten har mörknat och har inte längre den bredd den en gång hade. Men det gör ingenting. Det här har, även sångligt, blivit en mycket hörvärd skiva och då inte bara på grund av duettmedverkan av Håkan Hellström (i ”Vackert så”) respektive Lisa Nilsson (i ”Och skulle det så vara…” och ”Som stjärnor små”).

Deras medverkan gör skivan mer varierad och levande, men Sven-Bertil Taube behöver verkligen inte stöd för att komma till sin rätt. Lyssna till exempel på ”Bibbi”, ”Morgon i Ligurien”, ”Albertina” och ”Sjösalavår” eller varför inte ”Linnéa” och ”Fragrancia”, där också gitarrspelet verksamt bidrar till den läckra helheten. Till de allra bästa numren på den här skivan hör, noterar jag lite förvånat, ”Balladen om Gustaf Blom från Borås”, med sitt lätt bluesaktiga gitarrkomp.

Den här balladen är förresten ett exempel på att Evert Taube också hade en politisk sida. ”Balladen om Gustaf Blom från Borås” har en antirasistisk knorr: ”Nej, hellre snälla svarta barn än vita i Sing-Sing”.

Ibland, som i ”Här är den sköna sommaren” (”Det är krig och politik som har fördärvat vår jord”), kan jag förstås tycka, att den politiske Taube blir för allmän och generaliserande.

Men på den här CDn finns en mycket sällan spelad taubevisa, ”Målaren och Maria Pia”, som har ett politiskt budskap som går rakt in i hjärtat. Lyssna själva!

Det är inte lätt att vara en liten åsna

En för mig spännande ny bekantskap är Rindert Kromhouts (text) och Annemarie van Haeringens ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten” (översättning Angelica Trap, En bok för alla, 2008, först publicerad på svenska 2002, nederländsk originalutgåva 2001).

Det här parets första bok om Lilla Åsnan, ”Lilla Åsnan kan själv!”, belönades i Nederländerna med 2000 års Kiekboekprijs för bästa bilderbok, och jag känner själv stor entusiasm för uppföljaren ”Lilla Åsnan och födelsedagspresenten”.

Och för att åter igen referera till aktuella barnbarnserfarenheter: den här boken tror jag är mitt i prick för fem- snart sexårige Viggo, men jag tror också att den, trots inte alltför kort text, kan läsas för Klara, som nyss fyllde tre.

För att ge en bildreferens: Annemarie van Haeringens bilder har, vad gäller färgval och gestaltning, något som en smula påminner om Quentin Blake.

Rindert Kromhouts text tror jag mycket väl fångar erfarenheter, som är aktuella för vår femårige Viggo, inte bara för att den som ska få födelsedagspresenten heter likadant som hans bäste vän, Jakob. Jag tänker inte ens på det faktum, att Viggo nu är i den åldern då man blir bjuden på födelsedagskalas hos kompisar, i hans fall dagiskompisar.

Det lilla drama som är den här bokens är att dess Lilla Åsna får gå med sin mamma till leksaksaffären och välja ut en fin present till Jakob (som verkar vara en jak). Jakob väljer en fin drake, en sån där som man kan flyga med, men börjar snart ångra sig, just för att den är så fin – och för att han nog skulle vilja ha den själv.

Så han föreslår mamma Åsna, att Jakob i stället ska få en av hans gamla nallebjörnar – draken kan Lilla Åsna då ju behålla. Men det går mamma Åsna inte på, inte heller på att draken plötsligt är borta. (Den är illa gömd i lilla åsnans säng.)

Så Lilla Åsna går med sin mamma till Jakob för att gratta honom, och Jakob blir förstås jätteglad. Lilla Åsna får till och med flyga draken en stund tillsammans med Jakob.

På hemvägen äger följande konversation rum:

”Vad glad Jakob blev för draken”, säger mamma Åsna. ”Det var en fin present du hade valt ut åt din kompis. Verkligen snällt av dig.”

”Ja…” säger lilla Åsnan.

Och så hemma igen:

”När fyller jag år, mamma?”

”Snart, min vän, mycket snart…”

Från flugornas värld

En bok för alla har åsatt den mycket vida åldersrekommendationen 0-6 år på Maria Jönssons (text & bild) ”Spyflugan Astrid”. Att den skulle kunna fungera som pekbok tvivlar jag på, men jag skulle nog våga pröva den på vårt nyfikna och observanta treåriga barnbarn Klara. Fast boken innehåller också element, som nog än så länge femårige Viggo bättre begriper.

För den lägre åldern talar de korta bildtexterna, också vissa tydliga detaljbilder. Annat, som kanske förutsätter att man har iakttagit flugor och deras beteende under lite längre tid, pekar mer på att femåringen kan vara den lämpliga lyssnaren. Det kluriga äventyret där spyflugan Astrid blir instängd i kylskåpet och därmed, från att ha hyst begär till dansk salami, blir vegetarian är kanske heller inte så lätt att göra begripligt för barn i de yngre åldrarna.

Jag kommer nog att vilja läsa för både Klara och Viggo för att avge någon mer bestämd åldersrekommendation.

Ett djungeläventyr

En bok för alla strävar trots regeringens onda anslag vidare. Jag fortsätter att göra det som går, att prenumerera på barnböckerna; man är väl morfar.

I den senaste sändningen fanns en liten pärla, Jan Lööfs ”Pelle i djungeln” (publicerad i original så sent som 2005). Den bör vara perfekt för snart sexårige Viggo.

Jan Lööf är både tecknare och författare, och han åstadkommer här, som i så många andra fall, en perfekt helhet av dessa sina båda talanger.

Bilderna är både tydliga och fantasieggande, färgrika och detaljerade på ett sätt som väcker en nyfiken och observant fem-sexårings intresse: Hur bygger man en trädkoja? Vad är det för djur som gömmer sig i djungelns frodiga grönska?

I Pelles kojbyggarberättelse integrerar Jan Lööf historien om Tarzan, nu gammal och trött och för säkerhets skull kallad Tarsan, samt hans apa. Med hjälp av apan bygger Pelle ett helt fantastiskt nytt trädhus åt Tarsan; det har till och med toalett, med hjärta på dörren och allt.

Därefter förses den här historien med ett modernt hot mot djuren, i det här fallet apan, som Pelle och Tarsan förstås räddar ur fångenskapen och buren.

Och sen slutar historien med att Pelle vaknar på golvet i sin trädkoja under tillblivelse. Har han drömt alltsammans? Men det har han nog ändå inte: Hans nya fina såg är borta. Han måste ha glömt den i djungeln!

Ordfronts årsmöte och föredrag om härskarteknik

Vid gårdagskvällens årsmöte i Ordfront, Uppsala, avgick jag efter två år i styrelsen. Jag är sjuttio år på det sjuttioförsta, och det kan vara dags att sätta punkt i och med dagens ekonomiska redovisning; jag har senast varit kassör. Nu får yngre krafter ta vid.

Som vanligt höll vi till i Missionskyrkan, närmare bestämt i musiksalen.

Årsmötesförhandlingar är ju oftast väl förberedda och därmed fridsamma tillställningar, avklarade ganska snabbt. Årsmötet tog ingen våldsam tid i går heller, men det blev lite längre än beräknat: En tidigare ordförande dök upp och föreslog, mot valberedningens förslag, sig själv som ordförande. Något annat än just ordförande ville han inte bli; valberedaren Peter Gustavsson hade, när vederbörande hördes av inför årsmötet, erbjudit honom en plats i styrelsen, men det ville han inte nöja sig med. Jag skulle tro att inte bara jag utan de flesta av de övriga närvarande fann ordförandepretendentens agerande mycket obalanserat, särskilt när han började sätta etiketter som ”icke önskvärd” på sig själv och till slut hävdade att man i Ordfront rensade ut alla som inte var sossar. När jag som en kommentar till detta påpekade, att valberedaren Peter Gustavsson bland andra hade föreslagit vänsterpartisten Ulla-Stina Claesson, kollega till mig och Peter i kulturnämnden i Uppsala, till styrelsen, ville han inte höra på det örat. Och när jag försökte göra honom uppmärksam på att jag, när jag förra året var sammankallande i centrala Ordfronts valberedning, övertalade aktiva vänsterpartister och miljöpartister att kandidera, valde han att marschera ut.

Själv är jag förvisso en mångårig socialdemokratisk partiaktivist, men när jag nu under senare år har varit aktiv också i Ordfront, är det min erfarenhet, att Ordfront samlar en vänster i ordets bredaste mening: socialdemokrater, vänsterpartister, miljöpartister (och även en och annan borgare på vänsterkanten), dessutom NGO-medlemmar och andra aktivister i rörelser som tar sig an tidens stora frågor som miljö, globalisering, mänskliga rättigheter och demokrati.

Och detta breda perspektiv präglar mycket riktigt den nya styrelsen för Ordfront Uppsala. Till ny ordförande valdes Maria Björk från Reginateatern; hon har bland annat ett långt förflutet i musikrörelsen. Av de tio valda satt bara två i den förra styrelsen, dels Carina Bengloff som har varit tillförordnad ordförande sen i höstas, då den förre och nu formellt avgående ordföranden Kjell Eriksson åkte till Brasilien, dels Dan E Gustafsson som under förra mandatperioden satt i kulturnämnden. Dan är socialdemokrat och får nu alltså sällskap i styrelsen av en vänsterpartist från samma kulturnämnd, Ulla-Stina Claesson. Av de övriga nyvalda har jag tidigare bara kommit i kontakt med bloggaren Fredrik Jansson; han flyttar nu åter till Uppsala. De övriga valda hörde jag bara presenteras vid årsmötet; jag känner dem alltså inte: Jenny Afvander, Astrid Claesson, Emelie Hedén Eklund, Martin Hofverberg och Åsa Pape.

Själv hade jag helt tänkt lämna det aktiva ordfrontarbetet. Men jag valdes, trots att jag egentligen inte ville ha något nytt uppdrag, in i valberedningen.

Efter de formella årsmötesförhandlingarna fick vi lyssna på ett intressant föredrag med interaktiva inslag: Agneta Setterwall berättade om härskarteknik.

Som ett slags kommentar till kvällens lilla strid på årsmötet inledde hon med att deklarera, att hon själv är aktiv miljöpartist.

Och Ordfront i Uppsala strävar vidare:

Onsdagen den 9 april kommer det tredje programmet i vår serie ”Klass och skrivande”: Författaren Maria Hamberg, aktuell med romanen ”Greklandssommar” (Ordfront, 2008), har satt rubriken ”Klass och kärlek” på sitt bidrag till den här serien, där vi tidigare har mött Elsie Johansson och Anneli Jordahl respektive Åsa Linderborg och Doris Dahlin, i båda fallen med Kjell Eriksson som samtalsledare.

Mötet med Maria Hamberg genomförs i Kestin Ekman-salen på Stadsbiblioteket. Tid: klockan 18.00. Entré: 40 kronor för medlemmar i Ordfront, 60 kronor för övriga.

* * *

Det var nästa midnatt, när jag med buss 811 från Uppsala anlände till Öregrund.

När jag rundade huset på väg mot ytterdörren slog en välbekant doft mot mig, fast från trädgården närmast huset: den ljuvliga doften av tvätt, upphängd utomhus på klädstreck.

Så jag förstod genast, vad Birgitta hade haft för sig, medan jag var kvar i Uppsala.

Och i morse, när jag gick ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, såg jag hela den metamorfos trädgården hade genomgått, när vi var inne i stan över veckändan: All snö var borta. Gräsmattan hade en omisskännlig ton av grönt. Och rabatterna, delvis också gräsmattan, var överfulla av blommande krokus i alla färger.

Över alltsammans sken solen från en klarblå himmel.