Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 13 2008:

Köpes

Försvunnen katt

Annons i Sundsvalls Tidning

NÖJE

Två års fängelse
för Tito Beltran

Göteborgs-Posten

Mirjam i Amerika

Jag har tidigare skrivit utförligt om den ursprungligen tyska, senare schweiziska författarinnan Lisa Tetzners barn- och ungdomsböcker. Du hittar både en allmän artikel om henne och recensioner av enskilda böcker ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Jag har nu på Tradera lyckats köpa ytterligare en bok i hennes långa serie böcker om Barnen i 67:an i Berlin, de som på grund av nazisternas maktövertagande och judeförföljelserna och kriget kom att spridas över världen – Paul blev kvar i Berlin, hans bäste vän Erwin kom att få sitt nya hem i Lappland i Sverige och Mirjam fick en lång flyktväg: hamnade först i Frankrike, försökte därefter via båt (”Skepp utan hamn”) ta sig till Latinamerika men hamnade sen, när skeppet förliste i en storm, tillsammans med andra barn på en öde ö utanför Sydamerikas kust (”De skeppsbrutnas ö”).

Hur det gick för Paul där hemma i Berlin har jag redan berättat; det berättar Tetzner om i ”Var Paul skyldig?” Men hur gick det för Mirjam och hennes skeppsbrutna kamrater?

Boken om detta kom 1945 och hette i tyskspråkigt original ”Mirjam in Amerika”. På svenska fick den förstås då, i Arne Holmströms översättning, titeln ”Mirjam i Amerika”.

Den upplaga jag nu har fått tag på gav ut 1957 av Tidens förlag, men jag är ganska säker på att jag läste den långt tidigare, under folkskoletiden. Om boken redan då kom på Tidens förlag vet jag inte, men de svenska översättningarna av böckerna om barnen i 67an började ursprungligen ges ut av Arne Holmströms far, på det av denne ägda Axel Holmströms förlag. De övesattes redan då av Arne Holmström, men den Tiden-upplaga jag nu har läst har en helt uppenbart moderniserad stavning (mej- och dej-former och annat sådant), sannolikt också en i övrigt moderniserad språkdräkt.

I slutet av ”De skeppsbrutnas ö” räddades de strandsatta barnen på den öde ön av ett amerikanskt krigsfartyg. I den här boken förs de av detta fartyg till New York, där storyn om de skeppsbrutna men mirakulöst räddade europeiska barnen förstås väcker en våldsam medial uppmärksamhet.

Den ene efter den andra av barnen får nu se sina problem lösta. Hans Suters föräldrar lever och tar också hand om den invalidiserade Lukas; vi kommer senare att åter möta pojkarna i ”Var Paul skyldig?”. Gertis föräldrar finns helbrägda i Chile. Cornelia blir adopterad.

Kvar finns den nu 14-åriga tyskjudiska flickan Mirjam och så hennes lilla babyskyddsling Ruth, vars mamma hon – innan mamman dog – hade lovat att ta hand om den lilla flickan tills hon har hittat flickans far, den berömde ögonläkaren herr Ehrlich, som ska finnas i USA – men den enda ledtråd till pappan hon har är ett foto.

De omsvärmas snart av rika amerikanska par, som gärna vill synas i media för sin godhet att ta hand om en liten föräldralös flicka, och just den där extra kryddan, föräldralösheten, gör dem inte särskilt benägna att anstänga sig för att hitta den eventuellt någonstans existerande doktor Ehrlich.

Men Mirjam har ju dyrt och heligt lovat Ruths mamma att leta och ger inte upp, ens när hon får bo hos en rik amerikansk dam och sen sätts i en fin flickskola.

En av hennes första amerikanska vänner blir den svarte hisspojken Jim. Jim skildras av Tetzner med en del av tidens schabloner: han vill spela cymbal i jazzorkester och får också, när han får engagemang, artistnamnet Cimbalo. Men han skildras samtidigt som hängiven och, när det verkligen kommer till kritan, pålitlig.

Jim/Cimbalo nämner för Mirjam, att den som skulle kunna lösa hennes och Ruths problem är hans vite bekanting med det antagna namnet Mackenzie King, däremellan kallad Macky. Denne Mackenzie King har varit president i den republik de vilda och vanartiga pojkarna i något slags experimentell ungdomsvårdskola har bildat, och han frilansar nu med allehanda mer eller mindre legala ”affärer”. Denne Mackenzie King är en intressant skapelse av Tetzner, en blandning av å ena sidan fräckhet och förslagenhet som kungsvägar till Den Stora Amerikanska Drömmen, å andra sidan renhårighet, mod och sökande – vår unge hjälte och ligaledare läser till och med Walt Whitmans ”Leaves of Grass”.

Mackenzie King blir besatt av den ädla tanken att hjälpa ”damen” (Mirjam) att hitta Ruths far. Följaktligen kidnappar han helt sonika med Kims/Cimbalos hjälp lilla Ruth från hennes barnsköterska. Detta leder till att Mirjam rymmer från sin flickskola och ansluter sig till Mackenzie King & co.

Mackenzie King och hans ”firma” lever underjordiskt och handlar med grönsaker och frukt och andra varor, hittade på det ena eller det andra sättet i hamnens överflöd. Mycket av det här och också av det som sedan följer är skildrat på ett så inkännande sätt, att man undrar över hur Tetzner har fått till all denna lokalfärg; jag har inte sett någon uppgift som tyder på att hon då hade varit i Amerika.

Våra unga sammansvurna hittar till slut spår efter den försvunne doktor Ehrlich, spår som visar sig leda vidare till Canada, först Ottawa, sen Winnipeg. Vägen mot målet blir en lång amerikansk odyssé, nästan en Tom Sawyer-historia, där våra vänner färdas på St. Lawrencefloden på en husbåt à la flotte. Innan de kan ta sig till Winnipeg, måste de sen tjäna ihop respengar, och Mirjam söker, tillsammans med Ruth (båda är utklädda till pojkar), jobb på ett stort kanadensiska jordbruk.

Här blir historien nog ett snäpp otrolig, åtminstone för en man i min ålder: de som bor på gården visar sig vara tyska flyktingar, som faktiskt hänner herr Ehrlich. Dess förinnan blir de båda pojkflickorna förstås avslöjade: Ruth av att hon kissar på sig och måste bytas på, Mirjam av att hon, som har sagt sig vara från USA, visar sig tala inte bara tyska utan också oberschlesiska.

Men värdfolket är vänligt, hjälper till och med till ekonomiskt, och äntligen kan resan till Winnipeg börja. Slutet gott, allting gott? Nej då. Mirjam har velat överraska herr Ehrlich med att plötsligt dyka upp med hans lilla dotter men finner nu, att han just har påbörjat en ny lång resa: han tänker bosätta sig i Australien!

Den läkare som har tagit över doktor Ehrlichs praktik hinner dock i sista minuten få tag på honom i Vancouver, och den här gången får han också veta att han måste vänta och varför.

Så Mirjam kan till slut förverkliga sitt heliga löfte till fru Ehrlich och lämna över Ruth till hennes pappa.

Det kunde vara ett slut, lyckligt nog. Men den tacksamme herr Ehrlich erbjuder sig nu att dessutom adoptera också Mirjam.

Hej då, Robert Sund!

I lördags eftermiddag var det dags att ta sig till Konserthuset igen, det i Uppsala alltså. Orphei Drängar gav en av sina sedvanliga vårkonserter. Konserthusets stora sal var fullsatt, och den här gången var konserten njutbar inte bara för örat utan också för ryggen – stolarna där är oändligt mycket mer bekväma än de i universitetsaulan, och man har också plats för benen.

Programmet, valt av avgående OD-dirigenten Robert Sund, var en höjdare.

Det började, som sig bör, med Carl Michael Bellmans ”Hör, I Orphei Drängar” och innehöll också annat traditionellt material för manskör: Herman Sätherbergs och Otto Lindblads ”Längtan till landet” (”Vintern rasat ut bland våra fjällar”), Carl Wilhelm Böttigers och Frederik Kuhlaus ”Majsång” (”O, hur härligt majsol ler”), Herman Sätherbergs och Prins Gustafs ”Vårsång” (”Glad såsom fågeln i morgonstunden”) och annat sådant. Men kören sjöng dessutom flera modernistiska sånger, även de mycket hörvärda, till exempel Edwin Brocks och Bob Chilcotts ”5 Ways to Kill a Man”, R Murray Schafers ”ur Magic Songs” och så ett verk av Anders Hillborg, som jag saknar alfabet för att här kunna återge titeln till.

Trio X – Lennart Simonsson, piano, Per V Johansson, bas, och Joakim Ekberg, trummor – har blivit något av ett husband för OD och släpptes den här gången också lös i ett instrumentalt nummer, Hugo Alfvéns ”Roslagsvår”, ett stycke mycket svängig jazz i den här versionen.

Dagens två inlånade artister var fullkomligt suveräna, både som soloister och i samklang med kören.

Lena Willemark bevisade åter igen att hon är en Singing Witch; dessutom är hon spelman (fiol) – hon har förresten haft Robert Sund som en av sina lärare på Musikhögskolan. Hon fullkomligt excellerade i ”Vallsvit”, sju stycken med både traditionellt material, text och musik av Lena Willemark själv, arr av Lena och Ale Möller. Hon behärskade allt: solosång, sång i samspel med kören, kulning, fiolspel. Vid middagen efteråt – se mer nedan – gick jag fram till henne och uttryckte hela den beundran jag känner.

Och tro mig, Claes Janson, Uppsalas egen bluesman, var inte sämre han! En av den här konsertens absoluta höjdpunkter var hans framförande tillsammans med OD av Povel Ramels ”The Gräsänkling Blues” – han tackade förresten Robert Sund för det perfekta och roliga arret genom att sjunga, att det var till Sund han hade förlorat hembiträdet Anna i poker förrgår natt.

Claes kom förresten fram till mig innan vi satte oss till bords för middagen – han och Lena Willemark satt två pers från mig och Birgitta – och sa, att han brukar titta in här på bloggen. Så han hade mycket riktigt läst vad jag tidigare har skrivit om hans framträdande på Regina-teatern.

Men jag tror att de övriga nämnda förlåter, om jag skriver att den här dagen ändå främst var Robert Sunds. Den här mannen har lett OD 1985-2008, 1985-1991 först som parhäst till Eric Ericson, en annan svensk körgigant. (Dess förinnan hade han 1970-1989 lett Allmänna Sången i Uppsala, också bland annat ingått i Kvintetten Olsson.) Robert har en härlig bredd: han behärskar både det traditionella och det modernt intrikata, har heller inget emot att körmusiken blandas med show och populärmusik. Han kommer att saknas av både OD och publiken men kommer säkert tillbaka på gästspel av olika slag. Och efterträdaren känner vi alla redan som en mycket duglig och begåvad kördirigent. Med Cecilia Rydinger Ahlin får manskören OD, grundad 1853, sin allra första kvinnliga chefdirigent.

Hur som helst fick Robert Sund vid konserten både hyllningstal och medalj och applåderades av en stående publik.

När vi sedan i buss färdades vidare till Stor-OD uppe på Uppsala slott – min hustru, den före detta ordföranden i Sveriges körförbund, är så kallad moster i OD – svepte bussen förbi Norrlands nation, inte bara för att Robert Sund ursprungligen kommer från Sandviken: På ytterväggen till Norrlands hade man hängt upp en jättelik vepa med bild av Robert Sund, 5 x 5 meter stor! Den kunde han se det första han såg på morgonen (det här var också hans födelsedag) från fönstret i bostaden på andra sidan Fyrisån. Redan har skämten börjat hagla om hyllningen av Kim Il-Sund.

Också på väggen i Rikssalen på Slottet, där Stor-OD (en galamiddag i frack och långklänning med mycket sång och garanterat roliga tal) genomfördes, hängde också Kim Il-Sund på väggen. Och inte nog med det: Ett porträtt av honom, en oljemålning, avtäcktes. Hans bild fanns både på ölunderlägget och på den chockladmoussebakelse med apelsinsallad och hallonsås, som vi fick till efterrätt. (Jag, diabetiker, åt upp bara själva Robert Sund.) Och allra roligast: Slottskällans bryggeri hade levererat ett öl med specialetikett (med bild av, ja gissa vem) och namnet Avslaget.

Till det senare fick vi lax- och nässelpaté med ungsbakad tomat, örtvinaigrette samt surdegsbaguette.

Det var inte dumt, vilket också gällde huvudrätten: ankbröst med tryffelsky, sparrisragu och råstekt örtpotatis.

Måltiden ackompanjerades hela tiden av dryckesvisor, så vackert framförda i stämmor att man förmodligen, om man vore helnykterist, skulle lockas att snabbt avfalla. Men skämt åsido, de här middagarna med OD liknar inget annat. Till stämningen bidrar för övrigt inte bara all sången utan också framför allt hedersordförandens, Hans Dalborgs, tal; han är spirituell och lärd, och en middagstalare med större elegans torde man få leta efter.

Den här sortens sammanhang och miljöer befann sig långt bort från den värld som var min under min studietid vid det här universitetet. På något sätt känns det som att akademien nu, efter alla dessa år, på min ålders höst har hunnit i kapp mig, och då tänker jag inte främst på sådant som att jag vid middagen hade det nuvarande rektorsparet tvärs över bordet och det förutvarande till vänster om mig. Jag är i dag beredd att erkänna, att den akademiska tradition, som vid mitt bord representerades av bland andra Robert Sund, Folke Ahlin och Cecilia Rydinger Ahlin (jo, de är gifta, och hon besegrade honom i den ädla tävlingen att få bli ODs chefdirigent), faktiskt är en viktig del av vårt kulturarv.

Och man ska i sammanhanget inte glömma bort att Robert Sund, för att citera honom själv, är en arbetargrabb från Sandviken. Som verkligen inte har glömt bort sin bakgrund.

När vi efter kaffet och cognacen – som vi intog tillsammans med våra gamla vänner Käthe och Hans Elmgren – gick ner för att dansa, fick vi en ny påminnelse om detta. För dansmusiken stod ett storband, och inte vilket storband som helst – Sandviken Big Band.

Den här sortens swingbetonade storbandsmusik är jag uppfödd med, och det var faktiskt hemskt roligt att få dansa till gamla godingar som ”It’s Only a Paper Moon” och ”Take the A-Train”.

Till min häpnad upptäckte jag också, att jag – efter mer än ett halvårs ischiaslidande – kunde dansa.

Som en oavsiktlig hyllning till den estniska fanan – jag i svart frack och vit frackskjort, Birgitta i en glänsande blå långklänning – gav vi oss ut i dansens virvlar.

Katrine Kielos om de nya moderaterna

Katrine Kielos har skrivit i Fokus om de nya moderaterna:

”Fredrik och Filippa steg i veckan av regeringsplanet i Kina iklädda mjukisbyxor, ett av dessa ögonblick då det blir så tydligt vad de nya moderaterna handlar om. Att regeringen gav kronprinsessan en platt-tv i födelsedagspresent var ingen slump. De är så här. På riktigt.”

Katrine är en av mina favoriter.

Pastischer

Mitt skrivande är just nu inte i kapp med mitt eget liv.

I dag kom vi tillbaka till Öregrund efter en veckas sammanträden, kulturevenemang, tandläkarbesök med mera inne i Uppsala.

I Uppsala var det i morse, när vi väntade på bussen, mild vårvärme. Här ute vid kusten är det inte lika varmt. Solen skiner, men brisen från havet känns kylig.

Tomten är fortfarande vattensjuk efter det plötsliga snötäcket och sen snösmältningen, också efter regn. Det egendomliga vädret har åstadkommit en blomning i en enda röra. Krokusarna blommar fortfarande, men nu kommer också scillan i rask takt: tomten blir fläckvis intensivt blå. Och under den stora asken nere vid vägen, vårdträdet, blommar blåsipporna.

I torsdags kväll var vi åter igen på Konserthuset i Uppsala, på en av abonnemangskonserterna med Uppsala kammarorkester. Det ser ut att bli den sista för säsongen. Den allra sista i serien kommer vi att inte kunna gå på: Vi har lovat Kerstin och Bo att passa barnbarnen då; Viggo och Klara kommer ut till oss i Öregrund ett par dagar, eftersom deras båda föräldrar är borta i jobbet då. Nå, det är också roligt.

I torsdags förlade vi vårt uteätande till Konserthusets kombinerade kafé och restaurang. Sandwicharna med kyckling och bacon var goda, när vi äntligen hade fått dem. Dröjsmålet visade sig bero på att det var fel på det automatiska bongsystemet till köket. Själv ser jag fram mot att det när det blir varmare ska bli uteservering på plattan utanför Konserthuset, också mot att restaurangen får à la carte-meny, vilket ska vara på gång.

Konserten som sedan följde hade intressanta paralleller med en tidigare konsert som jag, inte fullt uppskattande, också har skrivit om: den inrymde musik av både Maurice Ravel (1875-1937) och Richard Strauss (1864-1949).

Den här gången utföll konfrontationen med deras musik bättre. Till det kan det finnas minst tre förklaringar.

En kan vara att samlingsrubriken för kvällens konsert var Pastischer. Begreppet innebär att det i samtliga tre framförda verk fanns stilmässiga inlån från äldre musik.

Richard Strauss’ orkestersvit ”Borgaren som adelsman”, opus 60, som bygger på Molières sceniska verk med samma namn, lånar följaktligen drag från barockmusiken. Kanske är det så att Richard Strauss som kompositör är mer lyhörd och anpasslig än originell?

Maurice Ravel, ofta etiketterad som impressionist, hade i kvällens verk, ”Le tombeau de Couperin”, också lånat drag från barockmusiken.

Den allra tydligaste pastischen tyckte jag dock att kvällens inledande stycke var, Edvard Griegs (1843-1907) ”Från Holbergs tid”, svit opus 40 för stråkorkester. Helt uppenbar var här Griegs ambition att även musikaliskt knyta an till den norsk-danske författaren Ludvig Holbergs tid (1684-1754). Mer barockmusik alltså.

Den här gången var det också helt uppenbart att kammarorkestern hade fått tillräcklig tid att under ledning av Johannes Gustavsson öva in programmet, och alla de särdrag som utmärkte de tre framförda styckena lyftes fint fram.

Själv vill jag särskilt framhålla konsertmästaren Nils-Erik Sparfs (violin) soloinsatser, men där fanns också åtskilligt annat att uppskatta.

Det här programmet kunde ju, särskilt med tanke på den sammanbindande tråden, ”Pastischer”, behöva lite extra presentation, och det fick vi också, med besked: Programvärd var Christer Åsberg, och han höll inför varje stycke något som nästan var ett litet föredrag, vilket man verkligen inte ska tolka som att det skulle ha varit för långt eller störande. Nej, hans framställning präglades av både spiritualitet och lärdom.

* * *

Nu har vi alltså, under hösten så väl som våren, gått på en hel, lång konsertserie med Uppsala kammarorkester. (Dessutom har vi gått på en rad konserter i helt andra genrer.) Vi är mer än belåtna och kommer nog att boka oss för ytterligare en serie för säsongen 2008-2009.

Melodikrysset nr 16 2008

Liksom uppenbarligen studiopubliken hade jag problem med titeln till låten skriven och framförd av Lasse Berghagen. Så småningom fick jag tre ledbokstäver, och med ledning av dem gissar jag på att låten heter ”Någon”. Men vad jag vet har jag aldrig tidigare hört den.

Uno Svenningsson hör inte till de artister jag brukar lyssna på. Men visst var det han som sjöng ”Jag längtar efter värme”.

Nanne Grönvall har jag hört live vid en socialdemokratisk partikongress, och jag såg henne också i Melodifestivalen 2005, då hon sjöng ”Håll om mig”.

Östen med resten gillar jag för deras respektlösa frejdighet. Här hörde vi dem i ”Varför ska man leva för varandra”.

Också Göran Fristorp har jag hört en del på, även om han är en väl städad vissångare för min smak. Men visst kände jag igen honom här (där han sjöng tillsammans med Helen Sjöholm).

”Då hör jag fåglar sjunga / marken börjar att gunga” sjunger GES i ”Stanna världen en stund”. GES är Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt, och det är alltså efternamnsinitialerna som bildar gruppnamnet.

Dagens äldre melodier var alla melodikryssrepriser.

Vi hörde åter Stig Olins ”Jag tror på sommaren” men här förstås inte med sonen Mats Olin – det hade varit för lätt.

Vi hörde åter Zarah Leanders signaturmelodi ”Vill ni se en stjärna” – fast inte heller här förstås med sång.

Och så hörde vi åter Gunnar Wiklunds gamla hit ”Nu tändas åter ljusen i min lilla stad” – men inte med Per-Martin Hambergs text. Då hade det blivit för lätt att lista ut att om detta inte hade hänt så skulle kvällen ha blivit mörk.

Slutligen dagens två filmfrågor.

Filmmusiken ur filmen från 2003 var tagen ur Quentin Tarantinos ”Kill Bill”.

Den tecknade långfilmen för barn var Walt Disneys ”Den lilla sjöjungfrun”, där, i den svenska versionen, Per Myrberg sjöng ”Havet är djupt”. En inte oäven låt – men jag kan inte låta bli att notera, att den som tror att H C Andersen är upphov till allt det där ni då och då ser på TV tar grundligt (som det väl ska heta i havssammanhang) fel.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 12 2008:

”Anders Jansson, sekreterare i Stockholms läns fisarförbund, är kritisk mot att muddermassor ska dumpas i Mysingen.”

Stockholm City

”Avliden borde fått intensivvård”

Rubrik, SR.SE

Sören Wibe lämnar socialdemokratin

Jag hör till dem som tillsammans med Sören Wibe tillhörde ledningen för Socialdemokrater mot EMU. Vi var mycket framgångsrika, inte bara i meningen att nej-sidan vann en övertygande seger i folkomröstningen. Förmodligen spelade det organiserade socialdemokratiska EMU-motståndet dessutom den avgörande rollen för att valsegern blev så stor.

Just därför kan man inte – likt Mona Sahlin – avfärda Wibes artikel, ”Nu lämnar jag partiet”, på DN.Debatt (16 april 2006) med att Wibes synsätt är omodernt; ”moderna” socialdemokrater vill, enligt Sahlin, påverka utvecklingen inom EU, och då är det den vanliga höger-vänsterskalan som gäller.

Problemet är att detta är en mycket ofullständig analys. Visst finns det väsentliga höger-vänster-frågor att slåss om i EU, men vad den EU-positiva, i dag styrande delen av socialdemokratin, bland dem Sahlin, ända från begynnelsen har försökt förtränga är att EU-kritiska socialdemokrater (och många andra med dem) anser, att det finns många både stora och viktiga frågor, som över huvud taget aldrig borde avgöras på EU-nivån utan i stället, sannolikt då med varierande resultat, av de demokratiska nationalstaterna – medlemsstaterna -själva.

Detta resonemang finns också i Sören Wibes artikel:

”Och visst finns det skillnader mellan högern och vänstern.

Men vad man inte gärna berättar om, är att den röda tråden i EU-projektet är att förvandla Europa från en kontinent med oberoende nationalstater till ett federalt Storeuropa. Det är ju denna huvudinriktning som förklarar varför man skaffar sig egen valuta, egen president, egen utrikesminister och eget försvar. Kommission, EU-parlament och domstol formar inte EU för att bekämpa kapitalet, utan för att skapa en federal stormakt.”

Sören Wibe har hört till dem som har kämpat tappert – som partimedlem under 25 år, som ledamot av EU-parlamentet 1995-1999, som riksdagsman 2002-2006 – och också framgångsikt, i folkomröstningen om EMU 2003. Men nu har han alltså fått nog:

”Det finns en gräns för hur mycket den egna övertygelsen kan avvika från den officiella partilinjen. För min del nåddes den gränsen i samband med Lavalfallet i EG-domstolen. Det gavs många löften i samband med omröstningen om medlemskap 1994, men inget var heligare än det om strejkrätt och kollektivavtal. I partidokument och i officiella handlingar upprepades att medlemskapet var riskfritt: ’Frågor om bland annat löner och stridsåtgärder, till exempel strejker, skall inte beslutas på EU-nivå’, skrev man då från UD:s sekretariat för Europainformation. Utan denna garanti hade svenska folket aldrig röstat ja den gången för 14 år sedan.

Redan från början pekade vi i den socialdemokratiska nej-kommittén på att rätten att ta strid för kollektivavtalen kunde sättas ur spel av EG-domstolen. Sedan dess har jag och andra socialdemokratiska EU-kritiker i år efter år talat, skrivit och vädjat till partiet att begränsa EU:s makt, åtminstone vad gäller arbetsrätten. Sedan Vaxholmsfallet kom upp 2004, har vi upprepade gånger och i alla möjliga olika former sökt få partiets ledning att agera för att säkra svensk arbetsrätt i de pågående fördragsförhandlingarna.

Inget har skett. Inga speciella svenska krav lades fram när Lissabonfördraget slutförhandlades 2007, vare sig av den förra socialdemokratiska regeringen eller den nuvarande alliansregeringen. Inte ens frågan om Sveriges deltagande i EMU fördes på tal, trots folkomröstningsresultatet. Och vad beträffar arbetsrätten, viftades våra farhågor bort med motiveringen att tillräckliga garantier redan fanns i existerande fördrag. Vår kritik var billig skrämselpropaganda ända fram till tisdagen den 18 december 2007, då den besannades och konkretiserades i form av Laval-domen.

När EG-domstolen väl avgjort målet, skedde en märklig förvandling i tonläget från såväl fack som parti. Tidigare hade man mullrat om utträde ur EU om domen gick facket emot. Ställd inför fullbordat faktum var man mer återhållsam. Ordföranden i Byggnads, Hans Tilly, förklarade att det var ’en seger att EG-domstolen konstaterar att vi får vidta konflikter’.

En seger? Här handlade det om fackliga rättigheter som svensk arbetarrörelse tillkämpat sig för snart 100 år sedan. Det var rätten att kräva och försvara kollektivavtal gentemot lönedumpning som man demonstrerade för i Lunde 1931. Nu, 2008, skulle svenska löntagare alltså vara tacksamma för att EU-rätten gav dem tillåtelse att i vissa fall, och under vissa former, vidta konfliktåtgärder. Hur långt i förödmjukelse skulle man gå?

För det skulle komma mer. Flera socialdemokrater med hög integritet – Arne Kjörnsberg, Bo Bernhardsson, Morgan Johansson – påpekade att partiet hade de maktmedel som fordrades för att kullkasta Laval-domen. Partiet kunde (och kan!) vägra ratificera Lissabonfördraget, om inte Sverige fick de nödvändiga garantierna för vår arbetsmarknadsmodell. Detta skulle räcka. Men icke, efter en tankepaus förklarade partiledningen att Lissabonfördraget skulle ratificeras, ingen folkomröstning skulle hållas, och så – som grädde på moset – kom påståendet att man genom att godkänna Lissabonfördraget i själva verket skulle undanröja Lavaldomen!

Där passerades gränsen. I åratal har man mot bättre vetande hävdat att EU-rätten inte inkräktar på de fackliga rättigheterna. När sanningen uppenbaras erkänner man inte fakta, utan utfärdar nya löften: Om bara EU får ännu mera makt så skall det ordna sig. Detta är att föra folk bakom ljuset! Lissabonfördraget ändrar ingenting i EG-domstolens beslut att sätta den fria rörligheten över fackliga rättigheter.”

Hela Sören Wibes artikel i DN kan du läsa här.

Sören Wibe har alltså fått nog. Rent känslomässigt kan jag förstå honom.

Men än är det faktiskt inte för sent att göra det enda förnuftiga, sätta hårt mot hårt: backar inte EU i Laval-frågan. ratificerar vi inte Lissabonfördraget. Det är också den ståndpunkt till exempel Peter Hultqvist, ordförande för det socialdemokratiska partidistriktet i Dalarna, och Peter Gustavsson – se deras bloggar – samt hela det socialdemokratiska partidistriktet i Skåne – se Peter Gustavssons blogg – intar. Även den av Sören Wibe kritiserade ordföranden för Byggnads, Hans Tilly, intar för övrigt numera den här ståndpunkten.

Sören Wibes avhopp kan kanske ha det goda med sig att de i partiledningen som äger analytisk förmåga – det finns såna också! – äntligen inser sprängkraften i Laval-målet – sprängkraften i ordets egentliga mening.

Media har redan börjat spekulera i om Wibes avhopp från socialdemokratin kan tänkas vara första steget i ett partibyte.

Om detta vet jag intet, men en helt orimlig tanke är det ju inte att han i EU-valet skulle kunna tänkas kandidera för något av de EU-kritiska partierna. Miljöpartiet tror jag inte på; det partiet lockar nog inte Wibe efter dess vänslande med socialdemokraterna i EU-frågan (inför en eventuell regeringskoalition), och till exempel partiets kärnkraftsmotstånd (som jag för egen del delar) är djupt främmande för Wibe. Ideologiskt står Wibe tvivelsutan Vänsterpartiet närmare – men också (v) har just sin hållning i kärnkraftsfrågan mot sig.

Men tänk om karln sätter sig i ledningen för Junilistan och ersätter dess avgående stjärna, den före detta socialdemokraten Nils Lundgren? Junilistan har ju egentligen ingen medlemsorganisation att behöva övertyga, och Wibe kunde snart nog göra detta parti till ett EU-kritiskt alternativ för socialdemokrater, som för död och pina inte vill se ett federalistiskt EU.

Ja, tänk om – den här tanken borde vara nog för att få ansvarsfulla människor i socialdemorkatins ledning att just tänka om i fråga om Lavaldomen och Lissabonfördraget.

Vad händer med de kommunala arkiven i dessa privatiseringstider?

Jag sitter inte bara i kulturnämnden i Uppsala utan också i dess arkivutskott, dessutom också (via kulturnämnden) som kommunens representant i Folkrörelsearkivets styrelse. I måndags var jag med på Folkrörelsearkivets styrelsesammanträde inför det kommande årsmötet. Och i går var jag på arkivkonferens i Västerås, ett seminarium för arkivmyndigheterna i Västerås, Uppsala, Eskilstuna och Örebro.

Trenden just nu är att kommunerna låter kulturnämnder eller motsvarande vara arkivmyndigheter. I Uppsala är det kulturnämnden som har den här uppgiften. I Örebro är det kultur- och medborgarnämnden, i Eskilstuna kultur- och fritidsnämnden och i Västerås kultur-, idrotts- och fritidsnämnden. Det här innebär, att man har lagt Stadsarkivet på respektive ort under nämnd nämnd, vilket kan synas naturligt utifrån det faktum, att stadsarkiven har uppgifter som man kan hänföra till begreppet kulturarv.

Det knepiga här är att medan flertalet uppgifter, som ligger på de här nämnderna är frivilliga åtaganden för kommunerna, får de – i och med att stadsarkiven läggs under dem och de därmed blir arkivmyndigheter – också lagreglerade uppgifter om hand.

På arkivområdet ställs då kulturnämnderna et cetera inför mycket speciella uppgifter:
De ska genom tillsyn, anvisningar och utbildning se till att andra kommunala organ – i andra avseende sidoställda dem, ibland också överställda dem – fullgör sina arkivuppgifter och i slutändan överlämnar sina arkivalier till Stadsarkivet.
De ska garantera rättssäkerhet: medborgarna måste kunna lita på att information och dokumentation, som de kommunala myndigheterna skapar kring dem, är tillgängliga för dem själva på kort och lång sikt.
De ska garantera insyn: medborgarna (och media!) måste, både på kort och lång sikt, ha insyn i de kommunala verksamheterna.
De ska genom dokumentation och bevarande överlämna ett kulturarv till kommande generationer.

Kring allt detta finns en rad både välkända och nya problem för politiker så väl som tjänstemän:

Lagstiftningen som reglerar det här är tydlig men tandlös när det gäller sanktioner. En av diskussionspunkterna vid västeråsseminariet var följaktligen, hur man får granskade objekt, till exempel nämnder, att leva upp till de krav som ställs i fråga om registrering, ordning, förvaring eller vad det nu kan vara. Samstämmighet rådde om att personalen vid stadarkiven, de som utför inspektionerna, inte ska dra sig för att föra upp fall av långhalning och tredskan till nämndens presidium, som sen kan gå vidare genom att bearbeta – gärna genom att påpeka att det rör sig om lagreglerad verksamhet, inte några fritt formulerade önskemål från kulturnämndens sida – den politiska ledningen för verksamheten i fråga.

En annan fråga som kom upp var det faktum att de nämnder som har ålagts arkivmyndighetsfunktionen har så breda uppdrag, att just arkivfrågorna riskerar att drunkna bland bibliotek, sporthallar, fritidsverksamhet och vad det kan vara. Jag berättade då, både inledningsvis och under grupparbetet, om den modell vi har valt i Uppsala: Kulturnämnden har där på olika områden inrättat beredande utskott, bland dem ett arkivutskott, bestående av två representanter för majoriteten och en för oppositionen. Stadsarkivarien och hennes medarbetare får därmed möjlighet till fördjupade och mer detaljerade föredragningar av aktuella problemområden. Denna fördjupade kunskap finns därmed inom både majoritets- och oppositionsgruppen, och arkivutskottets ledamöter kan då lämpligen vid gruppsammanträdena välja att ta upp särskilt viktiga kommande frågor. Nämndledamöterna från övriga deltagarstäder visade stort intresse för den här uppsalamodellen, och det skulle inte förvåna mig, om den sprider sig.

Ett annat aktuellt fenomen, privatiseringen av kommunal verksamhet, tog jag upp redan i seminariets inledning, och frågan drog sedan till sig stort intresse under seminariet. Tdigare har, med få undantag, verksamheterna inom skola, barnomsorg, vård et cetera drivits i kommunal egenregi, och arkivarlierna från dessa verksamheter har sedan hamnat i Stadsarkivet. Sedan har, för att ta bara ett exempel, människor som har tappat bort sina betyg – det här är oerhört vanligt! – när de till exempel sökte nytt jobb kunnat få en ny kopia från Stadsarkivet. Men som bekant åker i dag verksamheter i omgångar ut ur respektive in i den kommunala verksamheten; en del av dessa verksamheter försvinner, fastän offentligt finansierade, för mycket lång tid eller för evigt ur den sfär där kommunen själv är utförare.

Att de i dag allt flera privatskolorna också ska ha arkiverat elevernas betyg på Stadsarkivet tar medborgarna uppenbarligen för givet – men detta är alls icke reglerat, varken så att de obligatoriskt måste göra detta, hur dokumenten i avvaktan på detta ska ordnas eller förvaras eller hur den samlade hanteringen ska finansieras – stadsarkiven har ju för övrigt inte obegränsade resurser till sitt förfogande, om nu någon privat utförare plötsligt, i efterhand, skulle komma på idén att lämna in alla sina arkivalier i en stor och kanske tämligen oordnad klump.

Socialdemokratiska och borgerliga politiker kan som bekant ha olika syn på omfattningen av dessa alternativa verksamheter inom den gemensamma sektorn, men också närvarande borgerliga politiker tycktes vara överens om att man måste se den här frågan i ett medborgarperspektiv: Om en privatskola till exempel avslutar sin verskamhet eller rent av går i konkurs, måste man kunna rädda åtminstone ett minimum av arkivalierna, till exempel betygen, över till Stadsarkivet.

Det är, fastän alltför få kommunala beslutsfattare än så länge tycks ha tänkt på saken, redan nu möjligt att i avtalen med privata utförare reglera den här frågan – men det är förstås då också viktigt att redan från början reglera den ekonomiska sidan av saken. Fast ännu bättre vore det, om man kunde lagreglera arkiveringsskyldighet och arkiveringsleveranser till Stadsarkiven i samtliga verksamheter, som åtminstoee till sin majoritet finansieras med offentliga medel.

Det här blev dagens kanske mest intressanta debatt, men man bör slutligen också nämna en sak, som främst togs upp av de närvarande cheferna för stadsarkiven och deras medarbetare:

Trots gallring ökar volymerna i de offentliga arkiven ständigt. Digital lagring (som ju dessutom ökar tillgängligheten) minskar visserligen behovet av utrymme, men den ständigt pågående teknikutvecklingen kräver ny maskinell utrustning och en ständig teknisk uppdatering av stora mängder lagrade dokument – helt enkelt om man vill att de ska vara fortsatt tillgängliga. Pappersarkivalier kan ligga i årtionden på en nylla utan att skadas, förutsatt att klimatförhållanden och annat sådant är reglerade på ett tillfredsställande sätt, men hanteringen av dokument i digital form kostar ständigt nya pengar.

Det har åtminstone jag förstått, och det är således min uppgift som kommunpolitiker att göra inte bara mina kolleger i kulturnämnden utan också kommunens budgetansvariga medvetna om faktum.

* * *

Av politikerna från kulturnämnden i Uppsala deltog i seminariet, utöver mig själv (s), två moderater, Johan Ridenfeldt och Anna-Karin Westerlund.

Vidare deltog från Uppsala stadsarkivarien Ingegerd Ström samt medarbetarna på Stadsarkivet Richard Hallgren, Sara Håkansson och Karin Stigsson. De deltog alla aktivt i diskussionerna.

Svensk utrikespolitik hos 60-årsjubilerande Utrikespolitiska föreningen

1948 bildade studenter i Uppsala Utrikespoltiska föreningen. Det är en partipolitiskt obunden förening med FN-stadgan som utgångspunkt för sin verksamhet. Under tidigt 1960-tal var jag själv, då aktiv i socialdemokratiska Laboremus, med om att tillsammans med andra studentföreningar, bland dem Utrikespolitiska föreningen, ibland anordna stora gemensamma föredrags- eller debattevenemang i internationella frågor med långväga och kostsamma utländska gäster.

I år firar Utrikespolitiska föreningen sitt 60-årsjubileum, och när Birgitta och jag fick en inbjudan att åhöra deras stora paraddebatt med fem svenska utrikesministrar i panelen, tackade vi förstås ja.

De utrikesministrar som hade tackat ja till att medverka framträdde i kronologisk ordning.

Först i raden uppträdde Karin Söder (c). Hon påminde om att det under hennes tid som utrikesminster fortfarande fanns fascistdiktaturer kvar i Europa, talade med värme om det nordiska samarbetet och var särskilt stolt över det svenska arbetet mot apartheid i Sydafrika.

Näste utrikesminister, Lennart Bodström (s), menade, att det på den tiden fortfarande fanns en bred enighet om kursen i den svenska utrikespolitiken – det Karin Söder poängterade hade han för egen del inga invändningar mot. Men Bodström gjorde också kvällens enda uppkäftiga inlägg: Han uppehöll sig särskilt vid u-båtskränkningarna och menade (utan att förneka förekomsten av främmande u-båtar på svenskt vatten), att bevisföringen om u-båtarnas nationalitet långt ifrån var glasklar.

Margareta af Ugglas (m) framförde föga överraskande som sin och sitt partis viktigaste ambition att föra in Sverige i EU.

Lena Hjelm-Wallén (s) fortsatte på EU-linjen: framhöll att de soloaktioner som Sverige internationellt lyckades med under Olof Palmes tid inte längre var möjliga i den värld där blockmotsättningarna var borta och att i stället, under de nya förhållanden som nu råder, ett svenskt agerande genom EU är mer rationellt.

De fem utrikesministrarna hade av moderatorn, Leif Lewin, tilldelats åtta minuter var till inledningar med tonvikt på egna erfarenheter av utrikesministerskapet. Den siste i raden, Jan Eliasson (s) – Carl Bildt (m) kunde eller ville, av för mig okänd anledning, inte komma – konstaterade, att han knappast behövde åtta minuter för att sammanfatta just sin utrikesministertid. I stället använde han sin tid till att lista de utmaningar den svenska utrikespolitiken av i dag står inför: informations- och kommunikationsexplosionen, klimathotet, den gränsöverskridande brottsligheten, spridningen av HIV-AIDS, human security i stället för national security i fokus för politiken, kampen mot terrorismen men också hoten mot rättssäkerheten samt hur inrikes- och utrikespolitikien har växt samman.

Det efterföljande meningsutbytet (på slutet med inslag av publikfrågor) blev ganska snällt; ingen tog till exempel, trots ett upprepat försök från Bodströms sida, hans kastade handske i u-båtsfrågan. Jag noterade dock, att Lena Hjelm-Wallén, annars verkligen ingen EU-kritiker, som svar på en publikfråga sa, att de svenska politikerna vid tiden för EU-inträdet hade blivit lurade i alkoholfrågan. Om detta sen berodde på att de svenska förhandlarna och beslutsfattarna inte hade begärt tillräckligt starka utfästelser eller på att EU-sidan medvetet var suddig, fick jag inte klart för mig.

Efter debatten i den fullsatta universitetsaulan hade vi, tillsammans med bland andra talarna och arrangörerna (bland dem min Ordfront-kompis Anna Hansén), inbjudits att delta i lite mingel i kanslersrummet en trappa upp.

Kvällens huvudagerande illustrerar, tvärs över partigränserna, hur nära sammanflätat det ganska lilla svenska maktetablissemanget är. Jan Eliasson noterade, lite skrockande, redan i aulan, att han hade tjänstgjort i UD under eller med UD-uppdrag från samtliga övriga närvarande utrikesministrar. Minglet en trappa upp fortsatte i samma familjära ton (ett par av de före detta utrikesminstrarna hade för övrigt sina makar med). Och bland gästerna, både i aulan och vid den efterföljande samlingen, fanns andra med lika goda gamla kontakter, till exempel Carl Tham med hustru. (Han hade nog kunnat sätta mer fräs på debatten i aulan, men han platsade ju inte i uppläggningen.)

Och då är det väl lika bra att erkänna, att också Birgitta och jag är (eller åtminstone har varit) del av den här ganska lilla politikerkretsen, och mycket riktigt kom samtliga nämnda fram redan i aulan och hälsade och småpratade. Att Birgitta, som har varit minister och talman, hör till den krets där alla känner alla är väl ganska uppenbart. Men även jag har i egenskap av partianställd och chefredaktör lärt känna alla kvällens agerande. Under mina många årliga besök (som journalist) på centerstämmorna blev jag till exempel inte bara bekant utan också en smula kompis med sådana som Karin Söder och hennes man Gunnar; han var med även på den aktuella tillställningen. Jag har till och med fått ett vykort, undertecknat av Karin Söder och flera andra prominenta centerpartister från den centerstämma (i Umeå), där jag till slut inte var med: jag hade lämnat journalistiken för ett jobb på den socialdemokratiske partisekreterarens kansli. Centerpartisterna (och ett antal journalistkolleger) skrev på vykortet, att de saknade mig.

Jag berättar det här för att få anledning att understryka, att ett nära umgänge med folk av annan politisk uppfattning långt ifrån behöver betyda, att man blir mindre kritisk. Jag var på den tiden då det begav sig beryktad bland journalistkolleger för att publicera ganska jävliga kommentarer till centerns politik, också till enskilda centerpartisters fadäser. Jag kan lätt belägga det jag här skriver.

För den skull behöver politiska meningsmotståndare inte klösa ögonen ur varann, så snart de råkas.

Fast om jag ska vara uppriktig, tycker jag, att gårdagskvällens utrikespolitiska parad på universitetet blev mycket för snäll.